Mullsjö-stjärnan i lång intervju om sexismen, machokulturen och jargongen inom innebandyn.

Imorgon (onsdag) genomför Svensk Innebandy en digital föreläsning om föreningskultur, maskulinitet och jargonger. Den kommer ledas av Henrik Teljfors, som under flera år haft föreläsningar om ämnet. Till sitt sällskap får han Mullsjös landslagsmeriterade back Kasper Hedlund, en person som vill kämpa för rättvisa och jämlikhet. 

– Jag har många haft kvinnliga förebilder runtomkring mig, som min mamma och syster. De har varit pålästa på de här sakerna och de har vågat ifrågasätta normer, och att vissa saker som enligt strukturen är självklart inte är självklart, säger Hedlund till Innebandymagazinet .

– Det här är en av de största samhällsfrågorna och orättvisorna som finns i hela världen och då ser jag det som min plikt – att göra det jag kan med min plattform.

Varför är ämnet, det vill säga machokulturer, jargonger och sexism, viktigt att prata om, enligt dig?

– Jag vill understryka med att det jag säger är vad jag tror, jag har inga facit eller några vetenskapliga belägg. Men jag tror det är strukturer som satt sig över en väldigt lång tid, över generationer, med saker som har ”varit okej”. Inom idrotten pratar man gärna om att man vill ha en vinnarkultur i väggarna, och det är exakt samma typ av mekanism som får sexism att sitta i väggarna. 

– Det är något man bygger upp över tid och det sitter väldigt starkt. Men det positiva i det är att det går att förändra! Det går att få ett innebandylag att gå från en förlorarmentalitet till en vinnande, och det går att få en machokultur till en positiv kultur istället. Vi har makten att förändra.

Vad har du för negativa erfarenheter av de här bitarna från din karriär? Är det något du upplevt som ett problem på och utanför planen exempelvis?

– Diskriminering och machokultur är något som mer eller mindre existerar i de flesta grupper av män. Jag har bara spelat i Mullsjö och vårat omklädningsrum har inte varit något undantag från det genom alla de här åren. Det jag vill säga är att under de 13 år som jag har i Mullsjös omklädningsrum så har jag också märkt en väldigt stor skillnad till det bättre. Även om det existerar så är det otroligt mycket mer till det positiva nu. 

– Människor har en helt annan allmänbild i de här frågorna: Saker som var okej innan är inte okej längre. Man ser en stor förbättring! Det tar sig framförallt uttryck i språkbruket, vilka ord man väljer. Även om inte allt är borta så är det en stor skillnad jämfört med tio år sedan. 

Är det även bättring på planen när det kommer till trashtalk? Jag kan tänka mig att det slängts med en del olämpliga uttryck där genom åren?

– Det är klart att det gör det. Det är inget jag uppmuntrar och jag har aldrig gjort det, jag har aldrig varit en sådan person eller kille. Jag har inte det i min absoluta närhet. Det är klart att det existerar och jag är inte dummare än att jag vet att det finns, men jag kan inte svara på om det har blivit mer eller mindre då jag inte är tillräckligt nära att höra det hela tiden. Det är den sista delen som behöver försvinna.

Hör man ibland spelare som använder kön och sexuell läggning i negativt syfte? 

– Ja, och det är här det finns saker kvar att göra. Det negativa språkbruket och de sexistiska ordvalen. Man laddar sexistiska ord negativt.

Hur reagerar du när du hör sånt på en plan eller omklädningsrum?

– Jag gillar det inte, jag tycker inte alls om det. Men det svåra med detta är att när det händer så är det ofta personer och människor som har ett otroligt högt adrenalin påkopplat. Det är ingen ursäkt men det är ofta när den rationella hjärnan är borta. Den irrationella hjärnan kopplas på och man gör det som sitter i ryggmärgen. När man inte tänker, vad går man på för spårbruk då? Det säger ganska mycket om hur djupt vissa saker och ting sitter. 

– Då bekräftas det för mig att det är en konsekvens av en dålig, större kultur än att personer är idioter. När folk är som mest ilskna, arga och frustrerade, när reptilhjärnan går på högvarv, då är det ingen slump att vissa ordval som kommer upp. Det pinpointar problemet av strukturen.  Men jag tycker också att det håller på att bli bättre.

Vissa vill säkert säga ifrån men vågar kanske inte gå emot en individ eller grupp. Hur kan man göra då?

– Vi är bättre på att säga ifrån när människor använder språkbruket i en normal samtalston och klimat. Där är det en absolut större skillnad och det har blivit mycket, mycket bättre. Däremot – det som kan finnas kvar är när känslorna går på högvarv och reptilhjärnan är på. Då är det en stämning där det är mycket svårare att ta konflikten, och komma med feedback eller kritik om de sakerna. Där har vi saker kvar att göra och jag har inget svar där, men det är tydligt i alla fall. 

Hur tycker du man som individ kan göra för att motverka den här machokulturen och få till ett bättre klimat?

– Det första steget är att det är okej att inte ha alla svaren. Det är okej att inte veta allting. Det är okej att fråga och lyssna, men också att man utgår från sig själv och vad som känns okej eller inte. 

– Jag uppmuntrar till samtalet. Det måste inte bli en konflikt, det finns olika sätt att säga ifrån på. Det viktigaste är att du gör något som känns bra för dig, att du tar ställning. Man säga ”att det inte låter så kul”, eller att ”du kan uttrycka dig på annat sätt”. 

– Men det viktigaste är att man absolut inte bekräftar det beteendet som man inte gillar, om det exempelvis handlar om ett osmakligt skämt eller något annat opassande. Det kan man göra på många olika sätt: Ifrågasätta, konfrontera, ignorera, ta ställning på olika sätt, ha ett samtal med personen efteråt när man inte är i en stor grupp. 

Bekräfta beteendet gör man då genom att skratta eller spinna vidare på det som den andra säger?

– Exakt! Det är också det som gör att vi hamnar i hjulspår. Den personen som skämtar om något olämpligt gör det för att alla har skrattat åt det, historiskt sett. Då får man feedback och ett bekräftat beteende på att det här är okej. 

– Det kan handla om att en person är en lustigkurre som vill vara glad, personen behöver inte vara en idiot. Personen har haft ett beteende under en tid där det här har varit okej, och det har varit sättet vi skämtar och skojar om, att man uttrycker sig på det sättet. Det håller på att förändras och därför är det viktigt att vi inte bekräftar de dåliga beteendena, och på så sätt få en positivare och bättre kultur.

Om vi lämnar individnivån – hur kan förbund och föreningar göra för att hjälpa till i frågan?

– Det handlar mycket om utbildning och kunskap, samt att kunna se värdet av det och de positiva sidorna. Just nu är det mycket upp till var och en, det är individberoende om en person på ledande position är intresserad av detta eller inte. Förbunden har ett stort ansvar att gå först i ledet och att skaffa en profil på sin klubb.

– Att våga ställa krav är också viktigt, även om det inte behöver betyda inte att allt ska försvinna över en natt. Men man kan prata om det, utbilda i det och ta upp det på agendan: ”Det här är någonting vi jobbar med och försöker göra bättre – det är en del av vad vi sysslar med”. 

– Det är jätteviktigt för det blir lite för skört om det bara bygger på att en tränare eller ungdomsledare är intresserad av det eller inte. En styrelse kan avgöra det, att det här är en central punkt för dem i deras förening – i både bredd- och elitverksamheten. Exakt hur det ska gå till väga är svårt att säga men det är nog något man behöver göra framåt.

– Det håller på att bli mycket bättre men det tar tid. Vi har byggt upp den här kulturen under lång tid, och under många generationer. Det är vi som har skapat den men det ger oss också makten att förändra den. Det är det som är det positiva! Man ska se kraften i att skapa en kultur! Det handlar inte bara om att ta bort ett beteende, det finns en himla kraft i kulturskapanden också, att få in positiva beteenden. Det kan bli en win-win-effekt i det, det tror jag stenhårt på!

Föreläsningen startar imorgon klockan 17 – läs mer och anmäl dig här.