Lillåns Tor Bornedal Samils är först ut att skriva i nya Örebrobloggen.

Det går inte att göra någon hemlighet av att Örebro-innebandyn tycks ha svalnat en hel del senaste åren. 

Alla innebandyintresserade i staden minns derbyduellen 2012 som avgjorde vilket av Örebro-lagen som skulle ta klivet upp från division 1. Det pratas fortfarande om stämningen i gamla Idrottshuset den dagen, vilka mindre vackra ord som skreks under matchen och Keinänens taktiktavla. Givetvis var det helt overkligt regisserat med en direkt avgörande match, i den sista omgången, mellan två bittra rivaler. MEN, det var också oerhört profiltätt. Jag kommer inte ens göra ett försök att vid namn nämna alla individer som på något sätt gjorde matchen unik. Det man kan säga är att det var en perfekt kombination mellan skickliga gubbtjuriga rävar och underbarn som relativt nyligt presenterat sig för seniorinnebandyn. Det var även tränare i bägge lägren som frontade sina föreningar med enormt engagemang och stolthet. 

Det var också fullt jävla hus.

Har jag glömt något? Ja. 

Den viktigaste ingrediensen av alla. 

Det som motsvarar pannkakorna på hotellfrukosten, grädden i farmors såser och fotbollen på rasten i mellanstadiet.

Utan det så dör det faktiskt lite.

Vad?

Det genuina hatet mellan trupperna, tränarna och föreningarna.

Känslor. Utanpå.

Vad jag tror att vi behöver för att vända trenden igen har jag kanske egentligen redan svarat på nu, men first things first.

Vi behöver profiler för att skapa ett fönster åt oss själva i Örebro-media. 

Hur är man en profil? 

Antingen är man en fantastisk eller väldigt unik innebandyspelare. 

Annars är man bara sig själv. 

På träning, på match, i intervjuer. Jämt.

Det slår fel när man försöker vara någon man inte är. Jag skulle aldrig tipsa någon om att försöka vara spektakulär om den inte har det i sig. Det är också lika hemskt, om inte värre, att vara falskt blygsam.

Firar du högljutt dina mål mot kompisarna på FIFA? 

Trodde väl det. Då ska du göra det på planen också.

Blir det alltid heta diskussioner kring beerpong-reglerna på förfesten?

Jag vet. Ta med det till planen.

Hånar du ditt yngre syskon när hen inte fixar bonusen på Yatzy?

Bra. Du kan det här nu. Var dig själv, alltid.

Tror du att jag gör mig till?

Fråga mina närmsta hur dom uppfattar mig, och om dom känner igen mig när jag uttalar mig i media eller skriver på Twitter.

Jag vet svaret.

När vi börjar prata, agera och spela utefter hur vi egentligen tycker och tänker så kommer det tändas en liten gnista.

Man har hört och läst saker som ”Kommer bli en väldigt lång säsong om du ska hålla på såhär. Tror Lillån tyvärr tycker detsamma” och ”Stämningen mellan klubbarna har blivit bättre senaste tiden och det är mer harmoniskt än någonsin”. Vad märkligt att Örebro-innebandyn har svalnat känner jag spontant. Eller inte.

Just nu är akademigrabbarna i Lillån det laget som står för mest gnista i länet. 

Stolta applåder från min sida, men så ska det fan inte få vara.

Jag vill vara tydlig med att jag inte har någonting emot någon privatperson i IBF Örebro. Däremot så ställer jag mig frågande till varför man inte vill erkänna den, om än lilla, hettan som bevisligen ändå kvarstår mellan klubbarna.

Som det är nu så är det ett hetare rivalmöte för IBF Örebro när dom möter Karlstad. 

Varför skulle någon vilja ha det så?

Jag vill åtminstone ha hettan, oavsett om det handlar om ett derby eller inte, och jag vill ha mer. Jag har varit tydlig gentemot mina lagkamrater och mitt föreningsfolk att jag kommer ta det på allvar om någon personligen förklarar för mig att den inte vill att jag ska uttala mig på vissa sätt.

Till dess? Är jag mig själv.

När, eller om, vi lyckas tända den där elden igen så kommer åskådarna följa röken.

Där tar mänskliga instinkter över. 

Elden måste bara bli tillräckligt stor. 

Om du känner lukten av det din partner bränt i ugnen så ligger du kvar i soffan, skrattar till och frågar högljutt ”hur går det egentligen?”. 

Men, när Notre-Dame oerhört tragiskt stod i fulla lågor så tog man sig som parisare ut och dit för att se det. Varför?

Vi fungerar så.

Här någonstans är det er tur.

När ni skymtar röken den här gången så har ni faktiskt inga ursäkter. 

Vi har(väl?) precis börjat springa ur pandemins grepp. Ni behöver se saker från första parkett igen och vi innanför sargen behöver er som aldrig förr. 

Ungdomarna behöver en mötesplats, och representationslagen behöver publiken för att skapa en attraktiv mötesplats och verksamhet.

Så här långt är ni med.

Gå. På. Matcherna.

Om du är 9 och själv spelar så tar du med kompisarna som ännu inte förstått det roliga.

Är du 15 och vill ha någon att efterlikna eller se upp till? Då tar du med några lagkamrater och berättar vem av spelarna som är din favorit.

Har du fyllt 17 så kommer du titta på Axel Veress, som alla andra 17-åringar.

Om du är en äldre innebandyprofil så släpar du dig ner och berättar för alla på läktaren att det var bättre förr.

Någon 45-årig ungdomstränare kan väl få komma ensam. Det blir lättare att fokusera på hur lagens tränare bygger sina försvar då.

Vi har spelare i truppen som på väldigt olika sätt är sevärda så där har ni inte heller någon ursäkt att inte ge det ett försök.

Per Holmblad har en, för innebandyvärlden, faktiskt helt unik spelstil som bara går att älska. Den är också helt omöjlig för oss andra att förstå. Försök. Jag behöver inte säga mer.

Martin Rönnklint är komplett galen. 

Han blev aldrig uttagen i något distriktslag. Nu då? 

Förutom att han marklyfter en hel genomsnittlig lågstadieklass, så är han en av dom bästa spelarna i Allsvenskan på det han gör. Han brinner varenda sekund han spenderar innanför sargen. Det är precis därför han är där han är idag, och tro mig när jag säger att han inte är klar än. Den perfekta förebilden för den där 15-åringen som stöter på relativt tidiga motgångar och för en sekund tänker att ”innebandy kanske inte är något för mig”. 

Låt ingen släcka din glöd. 

Låt Martin visa hur du använder den istället.

Ja, jag skriva några rader om Isak Palmén också. Lite för att fjäska för hans farsa som råkar vara min hyresvärd. Han har dessutom den där spännande hype-stämpeln från ung ålder för att hans bror länge varit, är och förblir en helt otrolig innebandyspelare. Nog om Simon, Isak är det här underbarnet som alltid är din första värvning på Football Manager. En central offensiv mittfältare med 15+ på attributer som bollkänsla, dribblingar, finess, speluppfattning, kreativitet och passningar. Sen gillar han inte att försvara, men det är något jag kommer ta med honom under säsongen.

Mark my words.

Jag själv då? Jag snackar ju så jävla mycket.

Någonstans är det dags för mig att knipa igen käften på dom som bara tror att jag kunde göra det ”någon säsong i Craftstaden”.

När vi spelar så kommer jag göra det med känslor. Utanpå. Tro mig.

Jag kommer säga precis vad jag tycker när Nerikes Allehanda frågar. 

Och när Innebandymagazinet ringer så kommer jag nästintill anstränga mig för att känna en smått obehaglig personlig press efter artikeln publiceras. Jag behöver något som motiverar mig utöver det vanliga.

Det här, det är faktiskt precis den jag är, och nu har jag förklarat för dig varför jag tror att det är det vi måste börja visa upp.

Alla.

Välkomna till Idrottshuset.

/Tor Bornedal Samils