I Sommarbloggen får olika personer inom innebandyn möjlighet att skriva varsin text i valfritt ämne som kan vara tankeväckande, inspirerande eller intressant för andra att ta del av. Dagens bloggare är tränaren Noél Alm Johansson, som berättar om sina upplevelser som förbundskapten för Filippinerna.

Philippine Arena, världens största inomhusarena. Inmarschen tog två timmar och känslan var OS-invigning. Inne på arenan tog 55 000 personer emot oss, 12 500 idrottare och ledare från länder i hela Sydostasien. Där gick vi, sist in av alla, det filippinska herr- och daminnebandylandslaget. Med flaggor i handen vinkade vi till presidenten Rodrigo Duterte och hela det filippinska folket. Dagen efter invigningen hade vi chansen att bli nationens hjältar.

Jag heter Noél Alm Johansson och är född på Julafton 1969. Mina sex första veckor levde jag på ett barnhem i Manila, huvudstaden i Filippinerna. Den här berättelsen handlar om en resa från mitt födelseland, till mitt hemland och tillbaka, med innebandyn som huvudperson.

I juni 2017 fick jag ett samtal från Peter Eriksson. Han undrade om jag kunde spela in en videohälsning till det filippinska innebandylandslaget som skulle spela ”Asiatiska mästerskapen”, AOFC-cup, i Bangkok. Efter ett långt samtal om bland annat Mora, Peters hemstad, asiatisk innebandy och hur det är att leva i Filippinerna så gick en växande dröm i uppfyllelse. För mig har Filippinerna varit ett avlägset land som jag besökt ett par gånger som turist. När jag fick egna barn hade intresset för mitt ursprung växt och en tanke hade funnits, tänk om innebandyn skulle kunna ta mig tillbaka till det filippinska samhället.

Bild från invigningen. Foto: Ryan Halldén

  

Den första matchen i turneringen var den mest dramatiska för oss. Förväntningarna var höga och på andra sidan stod Kina. Efter ett par träningar med laget innan turneringen kunde man förstå att den filippinska innebandyn hade en enorm utvecklingspotential. Några spelare var dessutom osäkra på om de var höger eller vänsterfattade. Kontrasten från SM-finalen i Globen med KAIS Mora några veckor tidigare var gigantisk och fantastisk. Första gången jag fick gåshud tillsammans med detta landslag var när jag hörde den filippinska nationalsången. Jag trodde inte att den skulle framkalla så mycket djupa känslor. Med 20 sekunder kvar av matchen tappade vi ledningen mot Kina, men med bara sekunder kvar kunde vi göra segermålet och för första gången fick landslaget känna på hur det var att vinna. Ett historiskt ögonblick.

Thailand var i en klass för sig, inte undra på, när jag förstod att stora delar av laget var spelare från Sverige och Finland med dubbelt medborgarskap. Med vetskapen om hur Thailand byggt sitt landslag så väcktes tankarna om det kunde finnas filippinska innebandyspelare i Sverige. Under turneringen i Bangkok diskuterades det en hel del om innebandyn skulle få vara med i SEA Games 2019. SEA Games, 60 olika sporter deltar, är bland det största en Sydasiatisk idrottare kan vara med på och 2019 var Filippinerna värdland. Tänk om vi kunde få ihop ett slagkraftigt lag till SEA Games.

Under 2018 pågick arbetet med att hitta filippinskfödda innebandyspelare i de nordiska länderna. Samtidigt fortsatte arbetet med att utveckla innebandyn i Filippinerna. Innebandyn i Filippinerna är främst lokaliserad runt Manila. En liga finns för dam- och herrseniorer och det finns även en juniorserie. Det finns 5-6 föreningar och de är oftast förknippade med studenter från ett Universitet. Peter Eriksson har varit mycket viktig för utvecklingen. Han har, tillsammans med sina anställda matchat mot de lokala lagen. Tillsammans med innebandyförbundet har de utbildat de lokala spelarna och spridit sporten till andra delar av landet. 

Precis som i begynnelsen här i Sverige, fick det filippinska förbundet kämpa hårt för sin existens. Till en början var de bland annat tvungna att ha strumpor på innebandybladen för att inte repa parketten för basketspelarna. Allt eftersom landslagsverksamheten började ta form fick Sportministeriet, Sports Commission, upp ögonen för sporten och i slutet på 2018 fick vi besked om att innebandyn skulle få vara med i SEA Games. Total lycka!

Foto: Jn Brav, Filippinska Innebandyförbundet

Idrott och politik sägs vara viktigt att kunna hålla isär. I Asien är min känsla att det är precis tvärtom. För sportens överlevnad behövs kontakter så högt upp i den politiska hierarkin som möjligt. Pengar är såklart en nödvändighet för idrottandet var man än befinner sig, men i Filippinerna är det viktigt att visa resultat och medaljer för sportens berättigande. Ralph Ramos berättade för mig inför SEA Games att om vi tar guld behöver vi bara peka på vad vi vill göra så får vi som vi vill, blir det silver behöver vi fråga först, tar vi brons måste vi fråga först och kanske får vi som vi vill, men blir det ingen medalj blir det inget stöd alls till landslagsverksamheten framöver.

Under hela 2019 förberedde vi oss här hemma i Sverige och ordet hade spridit sig och fler och fler filippinfödda innebandyspelare anslöt sig till landslagsverksamheten. Under sommarens precamp i Singapore och Filippinerna lyckades både damerna och herrarna göra fina internationella resultat genom att ta medaljer i Singapore Open och i Asiatiska mästerskapen, AOFC. Med dessa framgångar i ryggen tror jag Ralph Ramos hade ett helt annat förhandlingsläge när det kom till förutsättningar för de sista förberedelserna inför SEA Games på hemmaplan i slutet på året.

I mitten på november åkte vi iväg, 20 spelare och ledare till Manila för att spela ett av Sydostasiens största idrottsevenemang. Vi hade samlat filippinska spelare från Sverige, Norge, Finland, Singapore och såklart lokala spelare från Filippinerna. Det vi sedan fick vara med om kändes helt overkligt på många sätt, och fortfarande idag känns det overkligt att vi fick chansen att uppleva SEA Games på hemmaplan. För mig personligen kändes det mycket speciellt. I de kvarter där jag 50 år tidigare föddes och levde de sex första veckorna av mitt liv, där skulle jag leda mitt födelseland i nationens viktigaste idrottsevenemang i sporten innebandy. 

Det finns många fantastiska historier och upplevelser runt själva innebandyturneringen i SEA Games att berätta om, men det får bli en annan gång. Jag ser med glädje fram emot utvecklingen av innebandyn i Asien i allmänhet och såklart i Filippinerna i synnerhet. Under de år jag funnits med i filippinska landslagsverksamheten har jag träffat många fantastiska människor som har sin bakgrund i Norden och i Asien som engagerar sig enormt för att utveckla innebandyn i dessa länder. Det finns en stor glädje och entusiasm hos spelarna och ledarna i Asien och de följer varje steg vi tar här hemma. De härmar, de provar, de utvecklar.

För mig har denna resa tagit mig tillbaka till det land jag föddes i. Jag är adopterad, har vuxit upp i Sverige, blev förälskad i sporten innebandy i slutet på 80-talet. 35 år senare är passionen fortfarande lika stor, men nu är arenan lite större. Nu är cirkeln sluten. Tack innebandyn!

Hur det gick i SEA Games? Vi kom på fjärde plats.

TV: "Det står för 50 procent av omsättningen"

Unihocs Johan Jihde om trender inom innebandyutrustning och vad som säljs mest.