I Sommarbloggen får olika personer inom innebandyn möjlighet att skriva varsin text i valfritt ämne som kan vara tankeväckande, inspirerande eller intressant för andra att ta del av. Dagens bloggare är Henrik Jitelius Järnbrand, tränare för FBI Tullinges damer och Stockholms Innebandyförbund F03 och 04.

Hej allihopa, nu har det blivit min tur att skriva för denna sommarblogg. Mitt namn är Henrik Jitelius Järnbrand, 28 somrar gammal och för er som undrar ”vem är du?” så är jag till vardags innebandytränare för FBI Tullinges damlag samt distriktslagstränare för Stockholms Innebandyförbund F03, som vann förra upplagan, samt F04. Utöver det är jag även bloggare och är grundare för den Stockholmsbaserade innebandybloggen InnebandySTHLM. Jag började min tränarkarriär i Skogås-Trångsund IBK 2008, en klubb på södra sidan av Stockholm, med diverse uppdrag som tränare och styrelsemedlem. Efter åtta år i klubben blev det Vendelsös herrjuniorer och P04 innan jag tog mig an mitt flesta senioruppdrag i Tullinge.

Till vardags arbetar jag som Samhällsvägledare på medborgarkontoret i Huddinge kommun, en kommun i de södra regionerna av Stockholm, för jag hjälper invånarna med olika kommunala frågor. Utöver det är jag gift med ett barn och det andra på ingång i augusti.

Det var en kort presentation av mig och innan ni läser så vill jag understryka att inläggets tes kanske inte gäller alla spelare, men det gör det för många. Den bygger på mina erfarenheter och åsikterna är mina, ingen annans

Det finns en fråga som ibland gör mig sömnlös när det kommer till utveckling av innebandyspelare, en fråga som inte enbart innebandyn brottas med, utan den har delvis aktualiserats även inom ishockeyn. Det handlar om unga spelare som försöker ta stora kliv upp i seriesystemet för snabbt, som indirekt, och ofta inte fult medvetet, tar en genväg mot elitnivå. 

Hur kommer det sig att en spelare i åldern 16-19 år, väljer att exempelvis flytta till ett allsvenskt lag eller ett SSL-lag, där spelaren mest troligt inte kommer ha en framträdande roll? Det jag vill få sagt här att i många fall, speciellt i Stockholm där jag verkar, är det många spelare som söker sig till klubbar högre upp i systemet utan att reflektera över vad de faktiskt har eller lämnar i sin nuvarande klubb. Det är klart det finns fördelar att flytta, du får, mest troligt, träna med spelare på en högre nivå än du gör i ditt nuvarande lag. 

Vi leker med tanken att det nuvarande laget spelar i division ett och det andra i Allsvenskan. Jag ska ärligt säga att jag inte förstår varför en spelare söker sig till en klubb högre upp för att vara en utfyllnads/breddspelare, när du har en framträdande roll i ditt nuvarande lag. Konkurrensen brukar emellanåt lyftas fram när du läser diverse intervjuer eller pratar med spelare och det är bra, men är det värt att offra din framträdande roll där du får spela powerplay/boxplay, vara med i slutet av matcherna när det ska avgöras. De här erfarenheterna förringas ofta och det mest utvecklande du kan göra är väl nästan att spela match mot annat motstånd än de du möter varje träning?

Men det största måste ändå vara den mental utmaningen och inställningen. Min subjektiva upplevelse idag är att många unga spelare känner sig ”färdiga” alltså fullt utvecklade, det är kanske inget som sägs ”offentligt” men handlingar kan ibland säga mer än ord. Ingen är färdigutvecklad vid 16-19 års ålder och har du en målsättning att gå långt, så måste ändå det bästa beslutet vara att spela där du får mycket speltid?

Sen finns det utmärkande exempel med spelare som slår igenom tidigt som Malte Lundmark, Filip Eriksson, Emil Ruud etc, men många av dagens elitspelare har tagit vägen genom lägre divisioner för att få erfarenheter. Många gånger slutar det med att du vänder ”hem igen” för att börja om, för gräset var inte grönare på andra sidan. 

I Stockholm finns det så många lag och starka lag/föreningar, det gör att lag, på olika nivåer, värvar unga spelare för framtiden för att ”säkra upp” dem. Det i sig är väl inte fel, utan klubbarna försöker bygga långsiktigt, men ofta får man höra att spelare har blivit lovade det ena efter det andra. Jag har varit med om en situation där en spelare sökte en utmaning i ett annat seniorlag, hen fick då träna med juniorlaget och då var sportchefen för seniorlaget på plats och hävdade bestämt att spelaren kan konkurrera i seniorlaget. 

Vad är då min poäng? Att en sportchef säger dessa saker till en 17-åring gör att hen blir smickrad och direkt tänker framåt, utan att ens ha tränat med laget hen sökte sig dit för. Det här ett konkret exempel av hur det kan fungera i Stockholm. Sen finns det många fina exempel som exempelvis Oscar Magnusson som i flera år levererat i div 1 med Tyresö och nu testar sig fulltid i Visby i allsvenskan. Liam Åström som dominerade div 1 i två år innan han gick till Storvreta. 

Ni förstår säkert min poäng här och många har säkert en annan åsikt än mig, men det jag vill säga med allt detta är, ha inte för bråttom, du behöver inte vara på topp när du är mellan 16-19 år. Ta inte för stora kliv för tidigt, det kan leda till att det tar ännu längre tid att nå toppen.