Magnus Fredriksson om framtiden för den innebandyn och hur sporten ska bli mer inkluderande internationellt.

För tio år sedan förkunnade företrädare inom innebandyn att bågen spändes mot Olympiska Spelen. ”Kommer vi inte med 2020, siktar vi på 2024, 2028 eller 2032” hette det. 

Sedan dess har det hänt förbaskat mycket på pappret men inte närheten av det som behövs hända för att nå närmare OS. 

Det finns positiva saker att förmedla. Internationella förbundet har mer eller mindre dubblat medlemsnationerna på ett imponerande sätt. Dessutom har det vunnits en hel del nödvändiga internationella erkännande de senaste tio åren. VM-kval har införts bland annat.

Men farten och kraften i den rullande bollen är inte så stark som vi kunnat hoppas eller drömma om. Det finns flera gigantiska utmaningar att besegra ute i världen, men först kan vi börja på hemmaplan. 

Dessvärre har Sverige och de andra styrande länderna i innebandyvärlden tappat det. De har helt enkelt inte förstått hela vägen vad som får en idrott att spridas. Och hur man arbetar den hårda och tuffa vägen för att få en ny sport att vinna nya utövare och samtidigt få dem att bli ambassadör för att sprida innebandyn. Det finns massor av olika doktorsavhandlingar som beskriver hur olika idrotter får fäste på en plats och sedan sprids vidare. Idag med teknologins kraft och fart finns det naturligtvis massor av genvägar till succé.

I Sverige jobbar vi efter parollen ”spela så många som möjligt så länge som möjligt” Internationellt vill Sverige inte alls arbeta så. Istället är det mer ”så få som möjligt och stör oss helst gärna inte”. Sverige, Finland, Tjeckien och Schweiz har byggt upp en idé att om bara dessa nationer får mötas på klubblagsmästerskap och landslagsturneringar. Detta har pågått under hela 2000-talet och ser ut att fortgå på liknande sätt fortsättningsvis under 2020-talet. 

Sverige driver någon form av projekt som kallas Innebandy Vill. Det presenteras lite snyggt i foldrar och i powerpoint format på nätet. Men greppet faller ganska platt i många områden eftersom personerna som snickrat ihop konceptet helt missat att förstå att nationell utveckling hänger ihop med den internationella utvecklingen. Inte minst med tanke på det ansvar som vilar på Sverige som uppfinnare av idrotten.

Jag kan inte förstå varför svensk innebandy inte kan sätta ner foten och börja om med det internationella arbetet. Innebandyn har misslyckats totalt på internationell nivå. Hade inte Czech Open funnits hade det inte funnits någonstans där världens innebandy kan träffas och mötas. De nyare nationerna behöver ingå i innebandyfamiljen.

Som det är nu har vi ”Fyrnationers” för A-landslagen och Champions Cup för klubblag. Det är en intern verksamhet för Sverige, Finland, Tjeckien och Schweiz. 

Just mästarturneringen Champions Cup får från säsongen 2023/24 ett nytt upplägg. Nya “Home & Away Champions Cup Concept” med åtta lag totalt och två lag per land från topp 4. 

Kanske är det just därför som jag känner att drömmen om ett olympiskt spel med innebandy bara är en dröm just nu. Det har inte på 20 år pratas om att missionera innebandy längre. Någonstans har många trott att det internationella engagemanget inte behövs längre. Många tyckt tro att det är klart eftersom vi har VM-finaler inför tiotusentals och där sporten får ut TV-signaler till ett tiotal nationer. Det är ungefär samma dumma reflektion med SM-finalen i Globen inför 13 000 åskådare. Allt för många tycks tro att arrangemang som detta speglar den normala innebandyverksamheten. 

De kommande 20 åren på internationellt är den viktigaste perioden för sporten. Sporten behöver bli bredare internationellt och därför är det nödvändigt med ett internationellt utbyte med hela innebandyvärlden och inte som nu enbart i ett slutet sällskap.

Podcast avsnitt 22: Andreas Stefansson

Pixbo Wallenstams målkung gästar Innebandymagazinets podcast