Niklas Nordén i långintervju: "Saknat hettan och glöden"

Under måndagen kom beskedet: Niklas Nordén tar över landslaget efter två och ett halvt års uppehåll från tränarsysslan. 

För Innebandymagazinet berättar den frispråkige tränaren om saknaden efter att träna ett lag, resan med Växjö Vipers och om när han virrade bort sig i sin hemby dagarna innan SM-finalen 2017. 

Efter två och ett halvt år från innebandyhettan blev abstinensen och längtan efter träna ett lag till slut för stor för Niklas Nordén, som tillsammans med Thomas Brottman presenterades som ny förbundskapten. 

− Jag har saknat det jättemycket. Hade det inte varit för att jag trivts så bra med den tjänst påinnebandyförbundet hade det varit enklare att lämna, säger Nordén till Innebandymagazinet och fortsätter: 

− Men det har funnits tråkiga delar även med det här jobbet och att sammanställa listor i Excel kommer jag aldrig att gå igång på. Det är framförallt då som jag har insett att jag har saknat hettan och glöden i de viktiga matcherna och hur fantastiskt det är att träna ett lag. Det adrenalinpåslaget som man får under en match går inte att få någon annanstans, säger Nordén, och berättar om inhoppet i Guldstegets landskamp mot Danmark tidigare i höstas. 

− Jag fick verkligen blodad tand av att ställa mig i tränarbåset igen. Det var grymt kul att träna de ambitiösa och duktiga killarna som vill så mycket med sin innebandy. Det väckte något i mig. 

Är det många klubbar som har hört av sig? 

− Det är klubbar som har hört av sig vilket är jättekul med tanke på att jag inte har tränat på några år nu, säger Nordén, som flikar in att han trots allt inte har varit helt bortkopplad från tränarsysslan sedan han lämnade Växjö.

− Jag är tränare för mina två barn och har varit det i några år nu. Det är fantastiskt att följa deras utveckling och en fascinerande kontrast mot att stå i ett SSL-bås. 

Hur är du som tränare där? 

− Folk ställer sig frågande till hur jag som är så hetlevrad kan vara tränare för mina barn. Men sanningen är att jag är helt tvärtom där. Det finns inte i min tanke att jag skulle höja rösten och skälla ut en spelare eller en domare. Jag är väldigt lugn i det sammanhanget. 

Han fortsätter: 

− Jag är även tränare för min sons fotbollslag och tidigare i år var det en kille i laget som frågade mig: “Varför hejar du mer på motståndarna än vad du hejar på oss"?. Och det ligger någonting i det, jag är extremt ointresserad av vad resultatet blir och lyckas motståndarna göra något bra vill jag gärna framföra det till dem. Det har hänt att vi har mött lag med gapiga tränare som skäller på sina spelare, då brukar jag ibland gå över till dem och ge barnen några uppmuntrande ord och en high five. Det händer att jag får lite märkliga blickar - men det är effekten som jag vill åt. 

Om vi lägger landslaget åt sidan för en stund och backar bandet till din tid i Växjö - hur kom det sig att du hamnade där? 

− Jag hade gjort två år som assisterande tränare i Helsingborg och var väl egentligen ganska oprövad på SSL-nivå när Växjö hörde av sig. De hade precis gått upp från allsvenskan och berättade att de hade ett spännande projekt på gång, men att de saknade en innebandykultur som de ville att jag skulle implementera. 

Var det en självklarhet att tacka ja? 

− Det kändes väldigt rätt när de hörde av sig och jag visste att de hade en bra grund att stå på med en ny arena och en stabil ekonomi. Till slut var det faktiskt ett ganska enkelt val. 

Sagt och gjort: Under våren 2013 skrev Nordén på ett kontrakt med klubben - och framgångarna skulle inte låta vänta på sig. Redan under klubbens första SSL-säsong lyckades Nordén ta laget till slutspel. 

− Jag minns att vi slog Granlo borta i sista omgången vilket räckte för att vi skulle säkra den sista slutspelsplatsen. Så här i efterhand kan jag känna att våra chanser att gå långt i slutspelet försvann redan där när vi firade som galningar efter matchen i Sundsvall. Mentalt var vi nog inte riktigt redo för att gå långt i ett slutspel då, men det var en nyttig erfarenhet både för mig och för klubben. 

I det efterföljande kvartsfinalspelet föll Växjö i fyra raka matcher mot Falun, som till slut blev svenska mästare. 

Nordén minns tillbaka: 

− De var helt överlägsna och vi hade egentligen ingenting att sätta emot med då. Det tog tvärstopp - men det var en perfekt start för oss. Vi kände att vi hade mer att ge och var övertygade om att vi skulle komma tillbaka starkare, säger Nordén och minns tillbaka på sina totalt sex år i klubben. 

− Det var en galen tid - och så här i efterhand är det den bästa tiden i min karriär. Jag var supernyfiken och testade en massa nya saker och hakade på de senaste rönen inom massa olika områden - och applicerade det sedan på innebandyn. Vi hade en extrem utvecklingskurva på många spelare och fick ett enormt stäm på det mesta vi gjorde, säger han och fortsätter: 

− Vi byggde tidigt upp en slags “Växjö-modell” där huvudmålet ett var att få in unga spelare som var formbara och träningsvilliga. 

Kan du ge exempel på en sådan spelare?

− Jesper Sankell är ett klockrent exempel. Han hade precis fått kicken från Mullsjö under ganska uppmärksammade former, vilket gjorde att folk höjde på ögonbrynen och ställde sig frågande till om det var den typen av spelare som vi i Växjö skulle gå efter. Men det var egentligen inte den typen av spelare som vi inte ville ha. Han var snarare exakt den vi ville ha. 

− Jag vill alltid ha spelare som brinner för innebandyn, och Jesper gör verkligen det. Han är en sådan kille som kommer ner till hallen 30 minuter innan träning och står och skjuter och tränar extra utan att man ber honom göra det. Jag har inga bekymmer med att han ibland går över gränsen och gör opassande saker. Det var exakt den typen av spelare som vi sökte - och att på nära håll följa hans utveckling var otroligt häftigt. Jag minns framför allt några år när vi pressade lite högre upp i banan. Det passade honom otroligt bra och nivån som han spelade på där och då var helt enorm. På vissa specifika områden är han den bästa spelaren som jag någonsin har sett på en innebandyplan, säger Nordén, som utöver Sankell fick se en rad andra lovande innebandyspelare utvecklas under åren i Växjö. 

− Det känns som att jag kan nämna vem som helst egentligen, men det var inte bara de unga som utvecklades. Även de äldre, med bröderna Roos och Kjellsson i spetsen, blev ledande SSL-spelare - de hade också en otrolig utveckling som var svår att förutspå. 

Ni nådde till slut finalen 2017 - hur gick tankarna inför den? 

− Det var bara helt fantastiskt att vi nådde den finalen efter att ha fastnat i kvartsfinalen tre år på raken. 

− Trots det känner jag i efterhand att det inte var själva finalen som var det stora, i alla fall inte för egen del. För mig var det veckan inför finalen som var störst. Man planerar och funderar kring alla möjliga olika scenarier, hur ska vi hantera deras uppspel? Hur kan vi störa dem i powerplay? Alla dessa små detaljer som man går runt och funderar på, det saknar jag, säger Nordén, som kommer in på en udda incident veckan före finalen. 

− Jag minns att jag var ute och sprang i min lilla hemby, där jag också är uppvuxen, och där jag har sprungit hundratals gånger. Men just den här dagen kunde jag bara inte hitta hem. Jag hade ingen som helst aning om var jag befann mig. Till slut fick jag be min fru att komma och hämta mig eftersom att jag inte förmådde att ta mig hem. Det var som att befinna sig i en helt annan värld - någon slags finalbubbla som jag ingen annan kunde ta sig in i. Det var ganska sjukt, säger Nordén med ett skratt och minns tillbaka till finalen.  

− Jag har fortfarande superklara minnen från matchen och det är speciellt vissa sekvenser som kan dyka upp i huvudet ibland. Mitt bestående minne från finalen är annars att vi gör en otroligt bra match och att det lika gärna hade kunnat vara vi som lyfte bucklan - så jämnt var det. 

Har du sett matchen i efterhand? 

− Säkert 100 gånger. Jag har fortfarande kontakt med spelare och ledare från det Växjö-laget som aldrig har sett om finalen och som aldrig vill se den igen. Men det är väl naturligt att man inte vill se om en final som man har förlorat, det kanske är jag som sticker ut på så sätt, skrattar Nordén. 

Det låter som att du trivdes väldigt bra - varför slutade du? 

− Jag kände att jag hade nått vägs ände och att det för mig personligen inte gick att komma så mycket längre med det laget, och då ska man sluta, det har jag lärt mig på denna resan. Men det var en extrem sorg, det var sex år otroliga år tillsammans och vi var jättebra vänner allihopa. Jag visste ju mer om dem än vad deras partners gjorde. Vi kom otroligt nära varandra som grupp och det gjorde verkligen ont att skiljas från den gruppen.