Senaste nytt
VM-magasin
Stefansson om tuffa tiden: "Nött ner varenda bänk i Stockholmsområdet"
Andreas Stefansson berättar om de motiga åren under juniortiden och vad som fick karriären att vända.
I dag är han en firad skyttekung och en av Superligans mest pålitliga poänggörare. Så har det emellertid inte alltid varit för Andreas Stefansson som under stora delar av pojk- och juniortiden hade svårt att få speltid.
– Jag var egentligen en ganska dålig innebandyspelare som ung. Mitt problem var att jag inte var bygd för juniorinnebandy som böljar fram och tillbaka och där man ska kunna båga och vara snabb. Jag har fått min innebandyfostran på skolgården, där man går rakt på mål och brunkar. Det blev extra tydligt när jag kom upp i Järfällas A-lag och inte en kunde skjuta ett ordentligt dragskott.
Samtidigt som han hade det svårt att få spelet att lossna gick det som på räls för många av Stefanssons lagkamrater i Järfällas framgångsrika 93-kull.
– Det var jäkligt tufft där ett tag och speciellt när många av mina kompisar kom upp i A-laget tidigt och blev ordinarie där. Samtidigt som jag harvade i juniorlaget utan att göra något större avtryck, säger han och fortsätter:
– Jag har nött ner varenda bänk i Stockholmsområdet och under ett par år spelade jag knappt 60 minuter en enda gång. Samtidigt slutade jag aldrig att kriga och det är jag glad för i dag. Min framgång har inte kommit gratis och det har tagit lite tid för mig att få skörda framgångarna av det slit som jag la ner i tonåren.
Kände du någon gång att var lönt att ge upp innebandyn?
– Jag har alltid varit ganska säker på min innebandymässiga förmåga - trots att det inte alltid gått så bra. Jag hade några tuffa år men kom ändå upp hyfsat tidigt i A-laget i Järfälla och kände att jag blev bättre för varje säsong. Till slut tog jag en ordinarie plats och under min sista säsong gjorde jag flest mål i hela Allsvenskan.
Från bänkspelare i juniorlaget till 50 mål i Superligan - går det att förklara den utvecklingen?
– Det är en ganska sjuk utveckling, det måste jag hålla med om. Som jag var inne på tidigare så tror jag att mitt spel är mer anpassat för seniorinnebandy och det fysiska spelet som tillkommer. Att jag har blivit så bra på att göra mål handlar mest om träning och att jag har varit besatt av att bli bäst på att göra mål. När jag kom till AIK hade jag ett bra snack med "Binge" (Magnus Järdelund), som berättade att han gillade mina kvaliteér som innebandyspelare och att han trodde stenhårt på mig. Han fick mig att inse att jag måste bli bättre på det jag är bra på - i mitt fall att göra mål. Efter det ägnade jag hundratals timmar på att skjuta och det gick så långt att jag åkte ner till Solnahallen under luncherna för att träna. Framförallt på volley. Utan det samtalet och den träningsmängden hade jag inte gjort 50 mål det året.
Stefansson bjuder på ett drömmål
