I Sommarbloggen får olika innebandyprofiler möjlighet att skriva varsin text i valfritt ämne som kan vara tankeväckande, inspirerande eller intressant för andra att ta del av. Idag: Niklas Nordén, spelarutvecklingsansvarig på Svenska Innebandyförbundet.

WITTW

Ett begrepp som blivit mig oerhört nära de senaste åren är ”Wittw”. Detta begrepp finner jag i min närhet, min vardag, min semester men framförallt växande i mitt tankesätt. What It Takes To Win är något som inte bara följer mig utan många andra som jag möter i min vardag och det präglar ofta ”valet”. Mitt och ditt val hoppas jag…

Jag heter Niklas Nordén och jag är innebandytränare. Dessutom har jag ett annat jobb. Så ser vardagen ut för många tränare men mitt är självvalt. Många innebandytränare har inte det valet. Just nu tränar jag ett pojklag födda 08/09 och ett flicklag födda 10/11. Det är verkligen skitkul! För tillfället arbetar jag inte som elittränare även om jag skulle anse det som mitt vanliga jobb, men däremot arbetar jag med uppdelningen av ordet. Jag jobbar med elit och jag jobbar som tränare men framförallt så jobbar jag med spelarutveckling, som också är den bokstavliga titeln på mitt arbete (även om just spelarutveckling är något som man alltid arbetar med som tränare oavsett nivå). Lite rörigt men jag tror ni förstår. Jag sysslar med innebandy helt enkelt.

För en tid sen fick jag en fråga av Innebandymagazinet att skriva något om innebandy. Vad texten skulle handla om fick jag själv bestämma. Utan tvekan svarar jag JA på frågan då jag ser detta ”uppdrag” som oerhört viktigt – att sprida och diskutera innebandy. Det spelar egentligen inte någon roll vad det ska handla om så länge det handlar om innebandy. Det är positivt med skrifter, poddar, bilder, citat, en gammal match som ska diskuteras eller framtidens innebandy; för mig spelar det ingen roll - sprid innebandyn och gör nytta. Det förblir min vision och därför bör det inte vara speciellt svårt, det är ju innebandy. Men när det väl kommer till kritan så finns så mycket som bubblar, så mycket innebandy som jag skulle vilja prata om, återge, diskutera eller just visionera kring samtidigt som det bör hållas konkret för att skapa intresse, förståelse och kanske till och med samförstånd. Jag tänker göra ett försök även om det egentligen är för mycket som poppar just nu. Innebandyn behöver uppmärksamhet oavsett vem som skriver, tänker eller visionerar.

Uppvärmning.
Att skriva en ingress eller inledning är ofta det svåraste momentet. Inte helt ojämförbart med en träning. En inledning eller uppvärmning ska vara rolig, lite mysig, pulshöjande och såklart uppvärmande. Den ska helst innehålla en boll samtidigt som ovan begrepp ska vara genomsyrande. Koppla ihop det med att du dessutom ska möta din största seriekonkurrent i en tuff bortamatch och helt plötsligt har du en ekvation som är svårlöslig, speciellt om du vill att det ska handla om att du ska ha din egen playbook som utgångspunkt. Ungefär så känns min inledning men med förhoppning att bli konkret i kommande stycken.

Innebandyn som helhet behöver bli mer huvuddel. När du kommer till huvuddel eller träningens poäng är det oftast bara att utgå ifrån vad du vill få ut och vad du vill att spelarna eller individen ska förstå med passet. Vi behöver inte mer ingress och inledning som sällan visar tydlighet emot huvudmålet. Vi behöver inte mer back/back, kopieringsdata från fotbollen eller tillåta oss negativa rösters surr. Vi behöver stå upp, påvisa, dedikera och fortsätta ge oss hän till mycket av det vackra vi upplevt för att göra oss till stånd med det som vår sport är värd. Men det kommer krävas mod, på många plan. Det vill säga, så mycket mer än det som ges sken av just nu. What it takes to start?

Huvuddel.
Jag träffar en hel del innebandymänniskor. Eller i alla fall de som jag antar vid stunden är innebandymänniskor, som ofta lägger ner många av dygnets timmar på sporten och som blivit intresserade till max. Jag tror att vi är många som känner igen dessa personer och även kan relatera till då de inte är helt ovanliga inom vår sport. 

Men så händer något som är nästintill lika vanligt. All- in blir all- out. Ett vanligt exempel på dessa personer (som kan hämtas framförallt från elitnivå, även om det kan passas in på många andra nivåer) är att efter 2-3 år så faller de bort och tappar närhet till sporten, men framförallt tappar de intresset. Många av dem har senare knappt koll på vem den bäste spelaren är, vilka lag som spelar i högsta serien eller till och med vem som vunnit SM-guld (och då tänker jag inte på årets SM-guld). De pratar inte innebandy längre. De försvinner bort från innebandyetern ofta mycket snabbare än de kom in i den. Från 0-100 in i sporten för att sen göra resan 100-0 ännu fortare. Hur behåller vi dessa viktiga personer, som alla bär på erfarenheter och tankar kring innebandyn som är så viktiga för vår gemensamma utveckling?
What it takes to keep?

Vi kan mäta, analysera, strukturera, diskutera, rulla back/back men vi måste förstå helheten. What It Takes to Win handlar inte om ett enskilt resultat, en enskild händelse, ett plötsligt tankesätt eller specifik person. Det handlar om att vinna över tid. Innebandyn behöver vinna över tid. Vi har förmodligen en av världens vackraste sporter i vår hand med ingredienser som styrka, snabbhet, teknik, lagbygge, organisation, etc. men ofta väljer vi själva att minimera den. Vi är en av de yngsta sporterna men har ofta så vansinnigt svårt för förändring oavsett vad det handlar om. Vi behöver våga göra nya saker. Vi behöver våga sluta rulla back/back oavsett resultat och oavsett om vi möter grannbyn i en -09 match eller spelar en elitmatch. Tränare, organisationer, spelare, frivilliga ledare och alla där emellan måste förstå helheten, tänka större. Det är inte okej att vi tappar aktörer som varit med hela vägen för att vi själva väljer att strypa vår egen närvaro.

Det senaste året har jag fått möjligheten till en helt ny roll inom innebandysfären. Jag ska inte på något sätt säga att det varit enkelt då vår okompis Covid spelat sin roll, men arbetet på ett förbund har gett mig en lärorik process, nya synvinklar och ny förståelse. Det som en gång ansetts som ganska grått för mig innehåller så mycket mer kunskap och idéer än jag kunde ana. Jag har fått många olika speglingar på hur personer ute i vårt land kämpar för att utveckla alltifrån ungdoms- till elitspelare men även organisationer. Det finns många ”brinnare”. Brinnare som måste hålla ut över tid, inte över ett år eller två.

Kommande säsong ser jag så oerhört fram emot. Det handlar inte bara om att få chansen att vara med och utveckla mina 10-åringar eller att elitinnebandyn ska igång igen utan även om hur vi väljer att hantera innebandyn som helhet. Vem eller vilka vågar genomsyra sitt förhållningssätt kring begreppet ”anfall” oavsett om personen är spelare, tränare, sportchef, statistiker eller organisationsmedlem för innebandyns framtid och inte bara tänka på det kortsiktiga resultatet? Min önskan är att dessa personer finns oavsett roll i oavsett förening för vår allas skull, för få sporter som innebandyn kan vara så givande.
What it takes to change?

För ett halvår sedan så byggde jag tillsammans med några elitkollegor en tes kring Wittw under Dam-VM 2019 i Neuchatel. En superspännande studie (egen åsikt) som mätte något helt nytt. Vi tog fram ett verktyg som hjälpte oss att mäta saker som aldrig mätts inom innebandyn tidigare och som förmodligen gav en hel del svar på framtidens innebandy. Vi möttes delvis av en hyllningskör (förmodligen av de som pallade läsa hela) som tyckte att vi lyckades visa vissa innebandymoment, som kan vara direkt avgörande för framtida egenskaper hos den individuella innebandyspelaren. Oavsett resultat av studien så valde vi att göra något helt nytt och annorlunda som dessutom kommer att prägla svensk innebandys spelarutbildning framöver, men som framförallt gav nya perspektiv. Sanningen med studien är att vi misslyckades helt utifrån tesen, vilket såklart borde gett underkänt, men däremot fann vi något annat. Framförallt något som kan ha visat sig vara mycket användbart för framtidens innebandy.

Precis så tror jag innebandyn på många olika plan måste göra. Vi måste skapa förutsättningar för att misslyckas och göra fel men vi måste också ges tillåtelse att göra fel för att vinna större segrar. Många pratar om att ”våga” göra fel men det bör inte vara hela melodin. Att våga är oftast inte så svårt men att tillåtas och att försöka är begrepp som borde beskrivas som nyckelord istället. Vi kommer inte finna sanningar vid första försöket men om inte försöket och misslyckandet kommer så kommer vi heller inte kunna gå in i ”fas 2”. Vi måste dra tillbaka personen som lämnar innebandyn vitt för våg samtidigt som vi skapar förutsättningar för misslyckande för helhetens lyckande.
What it takes to allow to fail?

Wittw måste analyseras och implementeras på många olika plan inom vår sport. Vi måste definiera vad det innebär inom de olika områdena och sätta in en stöt. Det optimala misslyckandet är när vi tappar intresserade människor, då är det något som inte bitit tillräckligt hårt eller så har vi inte varit tillräckligt accepterande under processens gång. Wittw kring ovan fråga är såklart väldigt olika beroende på var vi är och vem vi pratar om. Men jag tror att om vi lyckas skapa ett livslångt intresse utifrån det begreppet, oavsett om det genererar i fler texter, poddar, appar, diskussionsforum, statistiktillgänglighet, spela attackinnebandy, så kan det leda till att fler vidgar sitt perspektiv, tillför mer och vill stanna kvar. Förmodligen krävs det ett misslyckande på vägen. Misslyckande är en lärdom som tar oss vidare till ett lyckande.

…it´s always about making the crowd happy, it´s about producing games with a recognisablestyle. When matches are boring, they lose their rationale. My teams have never played chess on the pitch. I hope we will witness the odd full-throttle occasion here. The sun won´t shine every day in Dortmund, but we have a chance to make it shine more often…

(KLOPP- The definitive biography)

Nedjogg.
På många ställen runtom i vårt land och i olika organisationer görs rejält spännande saker. Samtidigt slås jag av dubbelheten som stundtals blir överhängande. Innebandyn behöver inte mer back/back, konflikter eller inåtvändhet oavsett om det gäller att bistå med utveckling, dela kunskap eller skriva ett blogginlägg. Ta chansen, Wittw:a den och dela med dig på ditt sätt, för allas skull.

För en tid sedan tränade jag målvakten Pascal Meier. Efter många träningar och matchers slut, när de flesta andra spelarna stretchade och joggade av sig slagget, sprang han istället 3-4 maxlöp på ca 30 meter som avslutning. Just där och då förstod jag ingenting. Nu förstår jag så mycket mer. Vi behöver inte mer `nedjogg` i svensk innebandy.

What It Takes To Win.