Krönika: Vad händer efter generationen 88-92?

Ulf Hallstensson, med mångårig erfarenhet från svensk landslagsverksamhet, skriver en krönika med fokus på produkten. Han vill se mer intensitet, fler dueller och rollspelare i Svensk Innebandy.

Jag har varit en del av svensk landslagsverksamhet sedan 2001, det i olika roller inom såväl dam- som herrsidan. Jag har haft förmånen att följa och träffa ledarstaben för U19-herrarna under våren, där vi träffats och haft samtal med högt i tak. Det som var tydligast under våra samtal, jo det var deras spelvision, spelidé och strategi, det som var otydligast handlade om deras förutsättningar.

Jag såg fyra av fem matcher i VM, det är finalen som jag inte har sett. Men jag har sett att spelarna varit dedikerade och givit sina 100 procent. För två år sedan slutade vi fyra, nu kom vi tvåa, och ändå blev det debatt utav det. Då tycker jag att man måste debattera på rätt sätt.

Spelarna är stöpta i samma form
Under mina år i seniorlandslag och klubblag har styrkan varit att vi slussat in spelare generationsmässigt till SSL och landslaget. Det har funnits en tydlig linje från i stort sett U19 till herrlandslaget. Den linjen stoppades någonstans efter spelare födda 1992.

De 94:or som var med i den senaste landslagsturneringen i Åbo var Måns Parsjö Tegnér och Albin Sjögren. Det är de enda, från VM i Hamburg. En stor del av det fantastiska U19-landslaget försvann. Det här gör att man blir fundersam.

När jag tittar på Sveriges U19-lag i år så jämför jag med Finland, Tjeckien och Schweiz. Det som är intressant är att de har fler rollspelare än Sverige. Vi har fler spelare som är stöpta i samma form. Det här blir ett frågetecken för mig. Det blir en svårighet för ledare, det spelar ingen roll om det är i landslag eller klubblag, om du har spelare som är stöpta i samma form.

Tidigare var det lättare att ta ut en powerback, en spelförande back, en sniper, en spelmotor, en spelfördelare. Men det är inte alls lika tydligt idag. Och det skapar en problematik. Jag ser inte de här rollspelarna.

Vi fäller hellre än friar
För en månad sedan var jag och tittade på Innebandyfesten i Uppsala. Jag satt med U19-staben, hade möten och de ställde frågor som jag gav svar på. Det var högt i tak och totalt prestigelöst. När jag sitter och följer finalspelet säger jag ”men herregud, ska de bara stå och titta på varandra?”. Det var finalen i juniorallsvenskan mellan Jönköping och Lindås. Det handlade bara om tålamod och det som avgjorde i slutändan var tekniska skills individuellt.

Jag gillar handboll, där är det mer kamp. Men här vet jag inte ens vilken idrott man ska kalla det för. Det var bara avvaktande och hände ingenting. Inga känslor, inga närkamper, inga dueller. Det var väldigt tråkigt att se på.

Jag såg bara tre spelare som skiljde sig från mängden. Den ena var Filip Kalentun, på grund av hans fysiska spel och förmåga att slå passning på passning. Det vill säga att man är spelklar. Det är ovanligt i Svensk Innebandy att man är spelklar innan bollen kommer. Sedan var det Adam Dahlqvist, för hans enorma bollteknik. Den tredje var Oscar Malmgren, för att han kan styra spelet trots att han suger in bollen. Det är ovanligt idag, ingen kan styra spelet om man suger in bollen, men Malmgren kan det. Det var de tre spelarna jag såg i en otroligt statisk match.

Sist jag var och tittade på klubblagsfinaler för juniorer så var det coast till coast. Men här var det inte alls så. Och det är helt klart på grund av att vi dödar matchen genom att vi fäller istället för att fria. När det blir dueller så tar man ett frislag direkt. Det blir ingen intensitet. Och det är varken domarnas eller ungdomarnas fel. Det handlar om verksamheten. Hur ska de här killarna kunna gå från att inte få duellera i en SM-final, till att spela VM och representera Sverige på hemmaplan?

SM-finalen var propaganda
Vi tar ett till exempel. Det är flera år sedan jag såg en hel SM-final i SSL, men i år gjorde jag det. Jag satt som klistrad i Globen och tittade på matchen mellan Falun och Växjö. För mig var det propaganda, det är det här idrott handlar om. Det fanns känslor, spelvändningar, kombinationer, det small, man gav och tog. Alla njöt. Spelarna, ledarna och framförallt publiken.

Det här berodde på två killar. Domarna Rickard Wissman och Thomas Andersson. Jag har aldrig hyllat domare, men det här är vad det handlar om, och det vi måste komma till. Jag har inte sett att Wissman och Andersson hyllats någonstans, men det vill jag verkligen göra här. Det var propaganda.

Innebandyfesten i Uppsala var något annat. Och tänk då att killarna ska gå från det statiska spelet till att några veckor senare spela VM i Växjö där det tillåts betydligt mer. Internationellt är innebandy en bra produkt. Det är ingen spelare som gnäller, debutanterna säger att det är roligt och frågar vad de ska utveckla för att klara av det här spelet. Det kunnandet får de inte i superligan.

Man får inte duellera
Jag kommer tillbaka till att spelarna är stöpta ur samma form. Jag ser ingen Conny Vesterlund, Kristoffer Kranberg, Anders Hellgård eller Niklas Jihde i de här spelarna. Vi har Robin Nilsberth, Johan Samuelsson, Alexander Galante Carlström och Kim Nilsson, det är spelare som kan vinna och jag har en övertygelse om att vi återerövrar guldet redan 2018. Med vad händer efter generationen 88-92?

Jag gillade det Thomas Brottman sa i gårdagens artikel i Innebandymagazinet. Han är rätt ute, det har han alltid varit. Han menar precis som jag att vi har tappat någonting i skolningen, när det handlar om attityd och karaktär hos individen. Det är så jäkla mycket handleder och fötter, men man får inte in det sunda förnuftet i att man måste kunna duellera. Man får inte duellera i Svensk Innebandy idag. Det är därför jag hyllar SM-finalen med Wissman och Andersson, det är det bästa jag sett på många år.

Det som ska debatteras är verksamheten. Vi måste se över hela systemet i Svensk Innebandy.