Toppnationen Schweiz saknar de riktigt stora världsstjärnorna.
Foto: IFF
Internationellt

David Jansson: ”Vi kämpar mot en samhällsstruktur”

ANNONS

Ingen schweizare har tagit plats på topp 10-listan över världens bästa innebandyspelare på herrsidan de senaste tre åren. Schweiz svenske förbundskapten David Jansson tror dock på ett trendbrott framöver.

År 2012 röstades Emanuel Antenner fram som världens sjunde bästa spelare. Sedan dess har schweizarna lyst med sin frånvaro. Men det kan det bli ändring på.
– Helt klart är att det kommer en oförstörd generation schweizare som nu med rätt styrning börjar visa sig för världen. Många av dem har ett antal spetsegenskaper som spelare, men inte tillräckligt många för att ta plats på en topp 10-lista i världen. Vi jobbar extremt mycket med att få dem att spela modigt, aggressivt och utan respekt för just den typen av spelare som platsar på en sådan här lista. Fortsätter de att göra det som de har gjort det i Brno och Lausanne under de två senaste EFT-turneringarna, finns det ett gäng spelare som skulle kunna ta sig dit. Min känsla är att innebandyvärlden plötsligt blivit varse att Schweiz finns igen, genom att våra spelare börjat tro på ett medvetet delvis kaotiskt och delvis strukturerat system för framgång, säger David Jansson till Innebandymagazinet och fortsätter:

– Men ännu har vi extremt mycket att jobba med: beslut, teknik, antalet träningstimmar, fler licensierade spelare. För tillfället klarar våra spelare bara av att spränga sig in på mer nischade topp 10-listor. Manuel Maurer skulle vara med på en hypotetisk lista över de bästa kontringsspelarna, Tim Braillard på en lista över bästa ankare i en pressformation, Pascal Meier är en av världens toppmålvakter och Matthias Hofbauer är fortfarande en av världens skickligaste playmakers. Nicola Bischofberger har sprungit cirklar runt många världsstjärnor vid det här laget. Vi jobbar kontinuerligt med att bara plocka ut spelare som vi tror kan göra skillnad för oss i viktiga matcher, vi vill bara ha spelare som kan göra skillnad. Nico Scalvinoni och Christoph Meier är perfekta exempel, som egentligen inte bryr sig ett smack om huruvida de möter Kim Nilsson eller spelar med Kim Nilsson.

– Det största arbetet i Schweiz är att se till att ha fler valmöjligheter på varje position, bättre intern konkurrens och fler som spelar mot svenskar som om de vore genomsnittliga innebandyspelare. Vi kämpar mot en samhällsstruktur där sport inte är lika bra positionerat som i många andra länder i Europa. Vi har flitiga karriärister i laget, jag vill göra dem till modiga, aggressiva och gärna lätt sportegoistiska spelare som vågar sätta sitt idrottande högre under sina elitidrottsår, för att senare även profitera i arbetslivet. Det är ett knivigt utgångsläge, därför en galet häftig utmaning.
Den här artikeln handlar om: