Maggets bästa VM-minnen: Mikael

Innebandymagazinet var på plats under hela VM från öppningsceremonin till då finalgolvet i Hallenstadion skalades bort och städades undan. Maggets skribent Mikael Almasi har här samlat sina fem bästa VM-minnen.

Kims prisregn
99 gånger av hundra värderar jag kollektiva insatser framför individuella. Och det gör jag väl även i detta VM. Men Kim Nilsson är en spelare, den ende i landslaget, jag följt på nära håll och haft regelbunden kontakt med tidigare i mitt yrkesliv. Att nu inte bara se honom bli världsmästare utan även matchens lirare i finalen, ta en plats i all star team, bli tvåa i skytteligan och delad tvåa i poängligan för att slutligen utses till turneringens bäste spelare… Ni hör själva, det låter ju bara löjligt. Det var en ståpäls som la sig ungefär samtidigt som landslagsspelarna den natten, någon gång efter morgonkvisten.

VM-guldet
Jag led länge med svenskarna. Vägen till finalen var enkel men vägen mot ett erkännande, ett bevis på vad detta fantastiska landslag kunde, verkade evig. Men till slut fick man chansen – en värdig motståndare – i form av Finland. Då fullständigt mosade man den bittraste rivalen och tog den gruvligaste av revanscher efter två förlorade VM-finaler. Finland må ha varit så bleka att de fick en alvedontablett att framstå som färgglad – men jag tror det var en makalös upplaga av ett svenskt landslag som bidrog till det.

Finland-Schweiz
I ett mästerskap där en klart övervägande majoritet av matcherna är döda i första perioden suktar man efter dramatik. När den väl kommer blir det extra krydda och nerv när det är lillebror som äntligen håller på att brotta ner storebror – i sitt eget rum. Publiken var heltänd, pyrotekniken var påtänd men mest av allt var finnarna tända – i tredje perioden. Efter att ha sett hopplösa ut i två perioder ägde de den tredje totalt, vände 1–3 till 3–3 innan slutsignalen och visade verkligen att when the going gets tough, the tough get going. Utgången i sudden death var självklar och just då trodde jag Finland skulle vinna finalen.

Petteri Nykky
Denne fantastiske karaktär och gentleman är en ren fröjd att se på och ha att göra med. Hans sätt att stå vid sidan av planen, hållandes i sargen och överblicka varenda millimeter av planen och sekvens av spelet, för att sedan iskallt börja anteckna i sitt block när hans spelare springer precis bredvid och fajvar när de är på väg mot en historisk skräll mot Finland. Eller hans sätt att alltid inleda svaren på varje fråga med ett utdraget "well” som om han vore Scotland Yard-agent sedan födseln. Eller hans vilja och glädje att prata med journalister, och förmåga att svara genomtänkt och ärligt på (nästan) alla frågor. Det finns människor man bara dras till och vill ha mer av. Han är en sån.

Charmiga Ungern
Det är något varmt och glädjande i att se lag värdesätta situationen, inte prestationen. Ungern hade det blytungt på planen, men var bland de gladaste vid sidan av den. De var ändå i ett världsmästerskap och hade gett sig fan på att ha kul. En stor skara tillresta supporters hejade så envist att det för en utomstående blev enerverande, spelarna practical jokade ända in i matchgenomgången och ut ur den mixade zonen och när Gergo Varga zorrade in sitt livs mål firade han oändligt trots att domaren sedan länge dömt bort målet (om han själv visste om det låter vi vara osagt).