"Maktdemonstrationernas maktdemonstration"

Krönika av Stefan Edberg. Det blev en alldeles fantastiskt maktdemonstration från det svenska innebandylandslaget under denna VM-finalsöndag, från den första till den sista minuten. Det blev en sällan skådad överkörning.

Jag kan bara ta av hatten och säga grattis till alla inblandade! Ni har spelat en fantastisk innebandy och mer värdiga världsmästare var det längesedan innebandyvärlden såg. Vi kanske aldrig ens har sett några.

Jag vill också passa på att lyfta fram den svenska talangutveckling med förbundets Emil Persson i spetsen som i Jan-Erik Vaara fann den perfekta förvaltaren i att förvalta den fantastiska generation med spelare födda 1988-1991 som fostrats i det svenska U19-landslaget under Jan Gustafsson och Peter Wallins ledning. Skarpsynt. Att det inte behövdes massa nya grepp eller någon överväldigad svensk maktdemonstration utan bara att applicera ”U19-metoden” på de bästa spelarna. Härligt.

Om någon tvekat har vi fortfarande den bästa innebandyligan på herrsidan och de bästa spelarna. Nu spelar vi även den bästa innebandyn. Underbart. Nu är det bara att ödmjukt fortsätta på den inslagna vägen och alltid känna känslan för att vinna vara starkare än ängslan över risken att förlora. Då kommer vi att vara i förarsätet i många många år framöver.

Själva finalmatchen började annars i ett väldigt fint tempo av Sverige. De första sju minuterna var exemplariska med ett bra tryck på de finska backarna, en fin offensiv intensitet, många löp, och ledning med 1-0 hade vi. Sedan kom ett par minuter där vi gick ner oss i intensitet och började stå still både offensivt, defensivt och både med och utan boll. Det var inte längre att ”bara springa rätt in i situationerna” som det vanligtvis har varit för Sverige. Det var lite illavarslande. Lyckligtvis frälste Patrik Malmström oss med två kanonmål och finalen var åter vår.

I den andra perioden fallerade det höga offensiva finska 1-2-2 försvaret totalt. Varför?
Numer tar vår toppgubbe ordentliga löp obönhörligen i alla lägen vilket alltid ger lite extra tid för medspelarna. Den back som inte har bollen tar även denne alltid löp för att i sämsta fall bara lätta på trycket genom att få bort en motståndare och den back som har boll agerar mycket direktare. Detta sammantaget ger även tveksamheter hos Finland och på så sätt finns ytor för Sverige hela tiden.

Till följd fick även detta att vi gjorde fem ”snabba mål” av de sju första. Mycket bra. I sanningens namn var väl även några av dem kanske mer skörd av bra hemlöp men dock snabba och direkta vändningar.

Den andra perioden var såklart alldeles perfekt. Precis som den tredje var en enda lång väntan på slutsignalen för alla. Men jag njöt. Och respekt till Finland som på ett konstruktivt sätt verkligen försökte att göra match av finalen ända in till slutet.

Spelkritik?
Jag vill lyfta fram de tre som överbevisat mig om att de verkligen gjorde sig förtjänta av att bli VM-hjältar; Patrik Malmström som jag var lite tveksam till innan VM men har en skön förmåga att lite sorglöst tuta på dessutom utrustad med ett fantastiskt skott. Likaså satte jag frågetecken för Karl-Johan Nilssons offensiva spel innan VM – i både vad det gäller att bemästra vändningsspel och att inte bara jogga runt på bekväma ytor i det etablerade spelet, har han visat mig att jag hade fel. Slutligen ett erkännande från mig till Anton Karlsson som visade upp ett passningsspel som klart duger i världseliten.

Jag ämnar återkomma från VM men åter, ett stort grattis till alla spelare och ledare i det svenska herrinnebandylandslaget - Vaara, Uffe, Klabbe, Jörgen, Boden och alla fantastiska spelare!

Grattis Sverige! Grattis innebandysporten!