Stefan Edberg: Motvilliga elefanter

Seger i gruppfinalen mot Norge, båda lagen klara för kvartsfinal, och ingen varken svett, trött eller skadad drabbningen.

Jo, Joel Kanebjörk fick nog byta tröja i den långa ofrivilliga pausen vi fick till livs efter dryga 17 minuter av den första perioden. Ett strömavbrott modell besvärligt. Men alla, utom den strömförsörjningsanvarige, kan somna med ett förnöjt leende ikväll.

Matchen började annars i ett ursinnigt tempo iscensatt av Sverige där första målet kom redan efter 26 sekunder fint framarbetat av hela Karl-Johan Nilsson formation. Tendensen var sedan tydlig, Sverige matade på bra, likt de tidigare matcherna, men fick tyvärr ej in bollen. Tror spelarna snabbt fick upp en bra puls, det var många fina löp av framför allt backarna, åt båda håll. Inte fundera så himla mycket utan de gick på attack framåt och tryckte ner det norska laget både med och utan boll. Vad som också kommer ur denna intensitet är det naturliga hemlöpet som bara blir så rätt. Bra.

Om man ska leta fel var det väl att tempot tom blev för högt i slutet av de första 17 minuterna. De svenska spelarna blev alltför smala i sina beslut och det skulle allt som oftast slås avslutande passningar. Och då blir det svajj, bölj eller ett ohämmat ostrukturerat kaos. Kalla det vad ni vill. Med facit i hand skulle kanske något byte tagit hem det. Kanske.

Sen kom mörkret. Ridån gick ner och den kom väl egentligen aldrig upp igen. 20 motvilliga cirkuselefanter som inte ville bli skadade eller ta ut sig, fick vi se. Viss förståelse har jag efter det långa avbrottet, det är inte det lättaste att bara trycka på knappen igen. I ärlighetens namn var det inte världens viktigaste match. Men bara vi inte skapar ovanor! Som exempel då matchens lirare, enl juryn, Henrik Quist började stå på hälarna och söka alternativ, tog inte de omedelbara löpen vid bollvinst och började spela libero bakom bollförare. Och han var sannerligen inte ensam. Men som sagt, matchen spelades av snyggt så låt gå, för den här gången.

Efter 17 minuter innebandy ska jag inte gå in på alltför många spelaromdömen men jag tror aldrig jag sett Joel Kanebjörk ta så många korrekta offensiva beslut på så kort tid, och detta kryddat med en väldig hög kvalité på passningsspelet. Bra för helgen. Patrik Åman i buren var sådär tät och fin som han kan vara. Viktigt. Rasmus Sundstedt skulle jag vilja barrera lite – saknar ”eye of the tiger” just nu. Jag hoppas det kommer. Det behöver vi. Jag gillar verkligen det jag ser av Alexander Rudd och Linus Nordgren verkar ha fått tillbaka klippet i både ben och klubba.

Vill avslutningsvis även berömma spelet i numerärt underläge. Ser lugnt och tryggt ut. Kanske inte lika förtroendeingivande med boll. Där kan vi vässa oss lite, speciellt med de spelartyper vi har för den grenen.

Grattis Sverige!