Förhöret med Jan-Erik Vaara
ANNONS
Vi satt ned för en session av ”good cop, bad cop” med förbundskaptenen. Ett tufft självtest där huvudpersonen själv väljer tempo för att palla trycket. Tuffa och lätta frågor valda av - Jan-Erik Vaara.
Så går Förhöret tillVi stämmer träff med en aktuell och intressant innebandyprofil. Sedan laddar vi upp med stenhårda frågor – sådana som du alltid velat, men aldrig vågat ställa – som vi placerar i röda innebandybollar. Mys-pys frågorna lägger vi i de gröna bollarna. Vid vårt möte väljer den vi träffar bland de röda och gröna frågorna och bestämmer alltså helt helt själv om det ska grillas eller mysas.
Det här med att du tog på dig herrarna samtidigt som du var förbundskapten för damerna, det var ju inte lite kalkon...
– (Asgarv) Faktum är att jag inte hade några problem med det. Som förbundskapten stod jag inte ensam. Det har gjorde jag aldrig under de sex och ett halvt åren med damerna. Jag hade ett stort förtroende för att staben kring herrlaget klarade uppgifterna. Det kändes inte kalkon för mig med den kunskap jag har och den ledastab som fanns. När Kristina Landgren Carestam blev klar på samma sätt 2004 blev jag lite förvånad till att börja med. Men den gången gjordes några strategiska misstag från förbundshåll. Inför en förberedande fyrnationsturnering så övergick till exempel Landgren till ett läger på herrsidan istället för en damturnering i Norge. Kan tänka mig att det blev en konstig situation för damlandslaget. Men vi ska komma ihåg att det inte bara var Kristinas beslut, säger Vaara.
Du började med gå in och peta Kim Nilsson. Ska du göra copy/paste på det du gjorde i damlandslaget?
– Om det är nödvändigt, ja. De absoluta toppspelarna måste ligga på en hög nivå för att bli uttagna. Hellre tar jag ut en mindre etablerad spelare som är närmare sitt 100 procent, än en jätteetablerad stjärna som är en bit ifrån sitt 100 procent. För den spelaren har ju nog med sitt och jag är tveksam till deras möjlighet att bidra till det blågula landslaget. Det här gäller ju alla oavsett namn på tröjan. Bedömningarna är gemensamma med Isac Carlsson och Robert Bodén – då blev det sådär med Kim. På något sätt ljuger man för sig själv om man inte tror på det man ser. Så har det varit på damsidan också. De som petats eller helt enkelt fått stå över av olika anledningar har lärt sig något av det, vi har lärt oss något av det och alla parter har gått vidare och en del har kommit tillbaka. Då har de ofta varit i ännu bättre form.
Du verkar ha en tendens att lägga ut coach-delen i lagen du har hand om, handen på hjärtat – du har ingen koll på den biten va?
– (Skratt) Handen på hjärtat så har jag nog coachat mer än vad någon knappt vet om. Vi har ett trepartssytem genom våra headsets och många gånger är vi så pass mycket före händelserna. Ofta kan vi styra saker och ting innan det hänt. Det har varit vår styrka hela tiden att vi kan känna av vad som är på gång och var motståndarna är på väg. Där har jag haft största inverkan. Sedan har vi haft den klassiska coachen som i princip skött de lite mer snabba besluten. Mitt inflytande har varit stort ändå. I början var det jag som hade coachdelen, sedan kom den här matchcoachrollen in. Mitt ansvar är att tänka på den stora driften på lång sikt men svaret är: Jag har full koll.
Med tanke på det breda spelarmaterialet som finns på herrsidan så kan du väl knappast misslyckas med att ta VM-guld?
– Det är en jättestor sanning som är svår att blunda för. Vi har överlägset mest spelare, en väldigt bra serie och väldigt många bra spelartyper. Men till sist handlar det om 20 spelare som ska fungera samtidigt, det gäller att välja rätt spelare. Schweiz kan få ihop det, tjeckerna och finnarna också. Jag är den första att medge att vi alltid borde vinna VM. För oss är det bara lägga oss på rygg och med blottad strupe konstatera att finnarna har spelat bättre än oss och de har spelat ut oss under långa stunder. De har knäckt koden. De har jobbat i över tio år med att bara ha fokus på oss. Till sist bär det frukt om man är motiverad och det har de ju varit.
Om man jämför de herrstjärnorna vi har idag (jämfört med tidigare) som Rasmus Sundstedt, Rasmus Enström, Micke Karlsson – så är de speciella. Det hade väl varit bättre att Magnus ”Binge” Jäderlund, som är van att hantera den här sortens spelare, blivit förbundskapten?
– Mmm. Okej. Ja, jag vet inte. Visst kan det vara så. Det är en annan generation, spelare nu, det håller jag med om. Och det ställer andra typer av krav på ledarskap. Jag har en känsla att det spretar lite mer än det gjort förut men jag tror också fortfarande att de har mycket gemensamt. De vill vara bäst, de vill spela i det blågula landslaget och de vill vinna titlar. Jag vet inte hur jag är på att hantera dem. Jag tror att det ska fungera på ett bra sätt men facit är slutändan av en stor turnering, så är det ju.
Du har en förmåga att plocka fram guldkorn som slår igenom med dunder och brak (Isabell Krantz och Emelie Wibron 2007, Anna Wijk 2009 och Jenny Gustafsson 2011). Vad är hemligheten?
– En stark tro på ungdomlig entusiasm, nyfikenhet och tävlingsinstinkt. Det har alla de här spelarna. Jag hade följt dem ganska länge och sett de goda sidorna hos dem och det är det man vill fortsätta komma fram och förstärkas i landslaget. Jag har haft stora förväntningar på dem, jag vill betona att jag har stort självförtroende när det gäller uttagningar.
När man väl kommit in i svenska landslaget som tränare, då är det fan svårt att komma ur den!
– Är det så? Jag håller inte med. Jag har varit med ett tag, men titta på ledarstaben i stort så har vi haft en omsättning precis som vi haft på spelartruppen. Jag har vägrat att somna in och köra i gamla hjulspår. Jag tycker kontinuitet är viktigt i landslagsverskamheten för det är inte bara att slänga ihop några spelare, kasta ut bollen och köra. Vi har inte så många träningspass, mästerskap och landskamper där vi kan komma fram till slutpunkten, därför blir tiden i landslaget lite längre. Jag har inte upplevt att det varit politik i valen utan känt att det varit en kompetens- och lämplighetsfråga. Jag tror inte det är aktuellt med andra landslag för mig, efter herrarna är det dags att släppa landslaget även för mig. Jag kommer inte att valsa runt.
Hur känns det att ha varit en del av legendariska laget Lockerud?
– Jag är oerhört stolt över att fått spela med det gänget. Den vinnarinstinkten och viljan att aldrig ge upp och drivet att träna hårt har jag inte upplevt sedan dess. Det var inte acceptabelt att förlora. Det största var de tre SM-gulden vi vann i rad, speciellt tredje – då var det inte många som trodde vi skulle klara av det. Men när det väl var dags för slutspel var vi på topp, ofta mosade vi motståndet. Det var så fantastiskt att känna att det är nu det gäller och då ställde sig alla på tårna och körde max – ingen ballade ur och fick prestationsångest. Det tilläts inte. När vi toppade gick vi ner tre backar och fem forwards, det var vår maxtoppning. Vi hade ett fantastiskt bollinnehav så de andra fick, fast de spelade på tre femmor, springa enormt och tröttnade därför före oss. Vi var totalt 14, 15 spelare. En kärngrupp som kryddades upp med lojala lagarbetare. Vi var totalt överlägsna mentalt, karaktär- och pondusmässigt. Vi hade ju för fasen sex landslagsmässiga spelare – från den byhålan.
Av alla prestationer i damlandslaget under din era, vem och vad glädjer dig mest?
- VM 2009. För då fick vi ihop det så att vi var som en enda stor enhet och det brast inte på någon punkt. Alla presterade på max och det glädjer mig fantastiskt mycket. Alla spelare är betydelsefulla men Karolina Widar utkristalliserar sig. Hon har stått för viktiga värderingar för damlandslaget. Hon har förstått förutsättningar, taktik, uttagningsprocess och betytt mycket för alla nya spelare och för gruppen i stort – för hon är en väldigt rättvis person. Samtidigt ställer hon krav och förväntningar på ledarstab och medspelare och det är friskt. Hon har betytt väldigt mycket för mig. Jag kände tidigt att den här personen kommer vara viktig för landslaget.