”Mitt snitt är en halv utvisningsminut per år"

Världens bästa spelare genom tiderna inleder sitt sista halvår i elitserien – eller hur blir det nu med Hermine Dahlerus? Innebandymagazinet.se har intervjuat henne. - Det är jobbigt när man gillar den här sporten så mycket som jag gör, säger Hermine.

För elva år sedan gjorde vi en större intervju med dig i magget – den första frågan vi ställde var om ditt konstiga namn...
– Mm, jag får inte höra det så ofta längre. Men det är ju ett ovanligt namn. En klassiker är att jag presenterar mig: ”Jag heter Hermine” och svaret blir: ”Jaja, men i förnamn då?”

Vad har hänt med Hermine Dahlerus från den intervjun år 2000 till idag?
– Mycket. Jag har växt upp och är mer rutinerad och har ett annat självförtroende. Jag var fortfarande en barnunge då. Det kändes som att det var tur att jag var framgångsrik, jag tänkte att jag levde på andra.

Hur är det att vara AIK:are och spela i Djurgården?
– Okej så här. Visst, nu råkar jag vara AIK:are men jag måste lägga bort det. Jag är kapten i Djurgården och det är ganska många ur-djurgårdare som ser våra matcher. Jag har växt ut till att vara både och...

I en tidigare intervju, när du spelade i Balrog, var din dröm att få avsluta och runda av karriären i AIK!
– Det blev inte riktigt så... Det här var svårt att förutspå. Men det finns en stolthet i att vara djurgårdare också.

Förbundskaptenen Jan-Erik Vaara har väl utvecklat daminnebandyn genom att tvinga alla att vara mycket bättre tränade, eller?
– Kraven har ökat kraftigt och det har bidragit till att man skärpt sig. Vaara har även haft jättetydliga krav på mig personligen att vara bättre tränad – för att jag ska få vara med. Jag tycker det är rätt att sätta hårda fyskrav på ett landslag i Sverige – det måste till om vi vill att sporten ska ta sig någonstans.

Du var petad i landslaget ett tag, varför?
– Jag vet inte riktigt. Jag har klarat de värden som varit uppsatta men kanske tyckte Janne att det inte räckte just då. Infon till mig nu är att det är stenhårda krav som gäller.

Du är ingen buse direkt!
– Nej, jag snittar väl en halv utvisningsminut per säsong. Men det är för att jag sällan slår med klubban och jag sätter inte åt någon vid sargen så ofta. Men visst händer det....

Du minns dina fula grejer?
– Jo, jag har väl en trängning mot sarg under alla år och den var fullt medveten från min sida. IKSU hade värvat stjärnan Petra Kundert från Schweiz och i en tidig match på säsongen fick jag läget och tryckte till henne lite extra. ”Välkommen till elitserien liksom...”

Är du världens bästa spelare genom tiderna?
– Om man ser det över tid så är det inte många som kan mäta sig med mig och Karolina Widar. Sedan kanske det finns någon som är bättre nu men vi båda har varit bra under väldigt lång tid.

Jag minns att Balrog hade ett aprilskämt ett år om att du skulle spela med herrlaget...
– Ingen gick på det där. Framför allt inte jag som inte hade någon aning om att man körde det. Det är jobbigt att bli skämtad om på det sättet när man inte vill framhäva sig själv.

Du har sagt att du lägger av efter 2011/12, finns det något som kan få dig att tänka om?
– Ja det finns det säkert. Det är jobbigt när man gillar den här sporten så mycket som jag gör. Det känns svårt att sluta. Jag ser inte fram emot att sluta. Samtidigt. Det känns som det räcker nu. Jag säger inte att det är 100 procent att jag lägger av.

Men vänta nu, du har sagt att det här är sista året!
– Jag har sagt att jag nog slutar. NOG. Grejen är att jag inte vill bli patetisk. Jag vill inte vara den där tanten som knappt kan gå längre men som envisas med att spela.

Tidigare har du tagit sommarlov och tänkt över situationen – inte nu eller?
– Njo, det blir som vanligt. Jag kände faktiskt att jag skulle sluta under samma period förra året. Om jag skulle säga något nu så är det 80-20 att jag slutar.

Okej, vi summerar din fina karriär lite. Vad minns du bäst under alla år?
– Hela vår Singaporeresa när vi skulle göra reklam för sporten innan VM 2005. Vi var elva spelare som åkte. Det var det sjukaste och roligaste under min karriär. Allt var bara crazy. Vi skulle undervisa skolbarn, åkte i en fallfärdig minibuss och hade att göra från åtta på morgonen till 23 på kvällarna. Häftigt!

Vad lär du sakna mest när du lagt av?
– Nog känslan av att få vinna.

Vad kommer att bli skönast att slippa med innebandyn?
– En tråkig uppvärmning klockan 09.00 på försäsongen innan någon turnering, haha.

Karriärens höjdpunkt?
– SM-gulden slår allt. De med Balrog 2009 och Djurgården i våras värderar jag högst av alla mina nio.

De första gulden då?
– Också stora men när vi vann varje år så blev det lite sådär... vi var så jäkla bra och dominanta och nu är alla mycket bättre. Då med Högdalen var det bäst av tre matcher och vi spelade i Skärholmshallen, då var det stort men sedan blev det en final på Hovet och Globen.

Från Skärholmshallen till Globen, det är en resa det!
– Ja, men innebandyn får akta sig så att vi inte hamnar där igen. Vi måste jobba hårdare för att få folk spela. Märks i Stockholm att tjejer inte spelar längre, de slutar tidigt. Vi kan inte vara nöjda med att vi blev så stora som sport utan måste ut och slåss igen. Annars tvingas vi väl tillbaka till Skärholmshallen...