Lång intervju med Jan-Erik Vaara

Jan-Erik Vaara spelade 62 landskamper och sex SM-finaler. Meritlistan är blytung, Vaara är bland annat innehavare av ett skönt rekord, han är den yngste som spelat i Sveriges A-landslag. Debuten skedde vid 17-års ålder.

Till karriärens absoluta höjdpunkter räknar han själv SM-gulden 1990, 1992 och VM-finalen 1996.

Allra bäst var han under Lockeruds tre raka SM-guld 1990 till 1992.

Fenomenet Lockerud är för evigt inpräntat i innebandyhistorien. De första åren i Mariestads- klubbens liv är kultförklarade. En liten grupp killar köpte ett gäng plastklubbor och blev dominanter i popsporten innebandy.

Det är förundrande att de första medlemmarna av Lockerud var så talangfulla och så bra.

Efter att på rekortid gjort tränarsuccé i Karlstad har Jan-Erik Vaara tagit steget till att bli förbundskapten för damlandslaget. En post som han tog över efter VM 2005.

Du är en citatmaskin, vad är det mest vrickade du sagt?
– Ha ha, vad kan det vara? Att VM-truppen står skrivet i stjärnorna och att bara jag har kikaren.

Du är en modig man. Hur har du vågat peta en massa stjärnor och helt förändrat damlandslaget?
– Landslagsledningens syn skiljer sig från många andras. Alla har åsikter hur landslaget ska se ut och spela. Jag är ute efter att vi ska bygga ett landslag med olika spelartyper. Det är inte säkert att tjejerna som ligger på de tio första platserna i poängligan per automatik kommer med, utan det viktiga är att mixen är bra. Då tar vi ut de spelarna som vi tror klarar av konkurrenssituationen i landslaget. De som levererar i viktiga matcher i sina respektive klubblag, de har också större chans att klara av trycket i en VM-final.

Du har fått en del kritik för petningen av Anna Jakobsson med flera genom åren...
– Det finns alltid folk som har åsikter om landslaget. Vi har en idé vi arbetar efter och kör stenhårt på den. Resultatet av mina tankar ser vi nu.

Hur kom det sig att du blev förbundskapten för damlandslaget?
– De tyckte jag var ett intressant namn, med tanke på resultaten jag gjorde med
Karlstad, som var ett halvdant lag. Mina 62 landskamper var också viktiga. Förbundet ville ha min erfarenhet.

Vad i förbundskaptensjobbet ger dig mest tillfredställelse?
– Det är jädrans spännande att få jobba med de bästa spelarna. Att se spelare som vill och har ambitioner utöver det vanliga, det glädjer mig enormt mycket. De kör på i hög fart med härlig intensitet på träningarna och utan gnäll. Sen att vi vinner gör inte saken sämre...

Okej, men vad är skillnaden i att leda och att spela i ett landslag?
– Som förbundskapten vet man allting, det är en stor skillnad. Det är jag som bestämmer. Som landslagsspelare måste du rätta in dig i ledet. Klarar du inte av det, åker du ut.

Beskriv din ledarstil!
– Den är obeskrivlig, he he. Svårt för mig att beskriva men jag försöker vara objektiv, rättvis och konsekvent i mina bedömningar av spelare. Även om jag är väldigt krävande ger jag ett stort förtroende till spelarna som tas ut.

Du fick beröm direkt som tränare för det du åstadkom i Karlstad!
– Vi tränade hårdare och effektivare än tidigare. Jag införde struktur och disciplin.

Men vad gjorde du med laget egentligen?
– Först tog vi ner förväntningarna. Laget kryllade av unga spelare, med några toppar. Vi började med grunderna, det tog tid men det blev riktigt bra. Helt klart leder herrinnebandyn utvecklingen, inte bara på spelarnivån. Det gäller att börja med de enkla sakerna från början och bygga vidare på det.

Vem var du, när du växte upp i Mariestad?
– Ett lågmält ensambarn, som bodde med min ensamstående finska mor. Först lirade jag hockey, men sedan blev det även innebandy. Jag hade inga speciella intressen mer än krigs- historik och att läsa böcker, när jag var yngre.

Du växte upp och blev en stor del i klassiska, ja magiska Lockerud. Hur var din spelstil på planen?
– En oteknisk, långsam, spelande forward i början av 80-talet. Trots bristerna var jag en riktig målspruta. Men jag tyckte det var roligare och härja där bak där man hade mer boll. Snabba, bra uppspel var mitt signum. Jag var ganska grisig och snål mot de bästa, exempelvis ”Skille” Svantesson, ”JG”, Wetteus, Martin Olofsson, Tähkä, Jihde, Ahnberg och Klas Karlsson. Speciellt de tre sista var extremt tacksamma att psyka, för det tog alltid skruv på dem. Wetteus och Olofsson brydde sig aldrig, så det var inte så kul.

Varför blev just ni i lilla Mariestad så bra?
– Lockerud var en bunt med spelare där den "goda kulturen och de goda värdegrunderna" bars av de bästa spelarna. Esa och Keijo var alltid på träningarna och hade ruskiga vinnar- skallar. De fuskade aldrig och insåg tidigt att det inte fanns någon genväg till framgång. De var även goda förlorare eftersom de kunde acceptera en förlust om vi varit det sämre laget. Inga patetiska försök att skylla förlusterna på domaren eller så, utan det berodde alltid på vår egna insats.

Förutom Lockerud har du spelat i en del andra klubbar!
– Ja, jag skulle sluta 1987, eftersom jag började jobba som murare i Stockholm.
Det blev ett försök till nedtrappning i Stockholms IBK. Andra gången jag försökte lägga av var i Hammarö IBK, då jag skulle börja läsa på Högskolan. Men satsningen blev större än vad jag trott från början. Jag annonserade efter lägenhet i Nya Wermlands Tidningen och tränaren Per Bergman såg annonsen. De fixade en lägenhet till mig och jag fick en cykel för övergången.

Ett finskt äventyr har du också hunnit med!
– Det stämmer. Jag kontaktades av IFK Helsingfors och stannade där i tre månader. Då trodde jag att jag skulle bli proffs, för kontraktet såg riktigt bra ut.

Vad hände, har hört att du blev lurad...
– Allt blev fel. En i klubben förskingrade pengar och ekonomin var dålig. Under
sommaren drabbades jag dessutom av dubbelsidig lunginflammation och jag hann aldrig komma upp i normal konditionsnivå. De sade upp kontraktet och sparkade ut mig från lägenheten. I en vecka fick jag bo på en madrass hos Esa Karjalainen och hans sambo i deras 50 kvadratmeter stora lägenhet. Jag återvände till Sverige och NB ville jag skulle fortsätta där. Men då ville IFK sjukt nog ha övergångspengar för mig, trots att jag kom gratis till dem.

Hur klarade du dig ur den knipan – låter ju helt sjukt!
– Jag hittade till slut en vettig person i styrelsen, Pekka Raitala, som löste mig från det hela. Men då ville de andra att jag skulle skicka tillbaka skorna och strumporna som jag fått.

När du slutade som spelare en gång i tiden. Var det då givet för dig att bli tränare?
– Nej det var det inte. Jag hade börjat döma och såg framför mig att få en strålande karriär där. Det ändrades när ”Tjålan” lite hastigt kom och frågade om jag kunde ta över Karlstads damer. Jag tvekade inte en sekund. Jag trodde det skulle gå att göra så mycket mer på kort tid med ett damlag jämfört med ett herrlag.

Denna artikel i en tidigare publicerad intervju i Innebandymagazinet.