Allsvenskan 10/11 – en katastrof!

Allsvenskan 2010/2011 – en katastrof som ökar klyftan till superligan Min personliga profetia från i somras, om utfallet av allsvenskan, verkar åtminstone för min egen förenings del, besannas. Jag är...

Allsvenskan 2010/2011 – en katastrof som ökar klyftan till superligan

Min personliga profetia från i somras, om utfallet av allsvenskan, verkar åtminstone för min egen förenings del, besannas.

Jag är fullständigt medveten om att införandet av allsvenskan norra och södra är ett försök att höja den sportsliga kvalitén och att försöka skapa en bättre och mera lättsåld produkt.

I det första avseende råder ingen tveksamhet i min värld; Allsvenskan Södra är en betydligt bättre och tuffare serie än fjolårets div 1 södra och topplagen i Allsvenskan kommer säkert tack vare detta att sportsligt närma sig lagen i superligan, åtminstone på lite längre sikt.

Allsvenskan har blivit betydligt bättre än föregångaren div 1 – ja!

I det andra avseendet tror jag dock att man på SIBF har en något snedvriden bild av verkligheten – det lär dröja minst 20 år, om någonsin, innan Sveriges nästa högsta (eller högsta för den delen) serie i innebandyn kommer kunna ens avlägset att jämföras med motsvarande serie i fotboll (idag Superettan). Fotbollen har idag en unik särställning gällande både det allmänna intresset och sponsorernas intresse, i så väl Sverige som resten av Europa åtminstone. Så är verkligheten.

Den nya allsvenskan är en, i mina ögon, katastrof – åtminstone ur ett ekonomiskt perspektiv! Jag hävdar att hur stor den sportsliga skillnaden mellan lagen på den nedre halvan av SSL och lagen i toppen av allsvenskan norra och södra än är, så ligger det verkliga behovet för klubbarna i den näst högsta serien mer på ett ekonomiskt plan än på ett sportsligt plan.

Med en riktigt bra ekonomi kan man komplettera sina redan utvecklingsbara trupper med handplockade nyförvärv och samtidigt kan man utbilda befintliga spelare genom externa tjänster (mental träning, massage, inhyrda föreläsare etc).

Med en riktigt bra trupp kan man dock inte betala klubbens utgifter. Intäkter via spelarförsäljningar existerar knappt och skulle i vilket fall som helst bara leda till att motverka det syfte vi alla faktiskt är överens om fungerar i nuläget. Moment 22 således.

Med en stabil ekonomi och goda intäkter kommer också de sportsliga framgångarna. Ekonomin är en av klubbens allra viktigaste beståndsdelar och ett fundament för föreningens utveckling – i alla avseenden.

Vän av ordningen kanske då undrar vad detta har att göra med Allsvenskan? Förutom det uppenbara, att kostnadsmassan för lagen i Allsvenskan blivit avsevärt större genom att resorna blivit längre och dyrare, har resorna också blivit mera tidskrävande vilket i sin tur innebär kostnader för övernattningar och i vissa fall även ersättning för utebliven arbetsinkomst. Har vi då ”kompenserats” genom en större publiktillströmning, fler sponsorer eller andra intäkter?
Nej, snarare tvärt om!

Alla vet väl att ligga i den nästa högsta serien, oavsett idrott, är mer eller mindre ett långsamt självmord på den egna föreningen, men det finns lösningar!

Intäkterna för en förening på elit- eller nästan elitnivå kan, lite förenklat, delas upp i följande fem (5) områden:
· Medlemsavgifter
· Bidrag från stat & kommun
· Egna aktiviteter (arrangör av cup, försäljningsinsatser, Karnevaler etc)
· Sponsorintäkter
· Entréavgifter & försäljning på arenan

Eftersom intäkt 1-3 inte påverkas nämnvärt av serietillhörigheten väljer jag att fokusera på intäkterna 4-5 – dessa påverkas enormt mycket av Allsvenskans utformning, hävdar jag.

Låt mig använda min egen förening som exempel. Vår närmsta kollega i serien ligger 25 mil bort och ofta har vi bra mycket längre än så till bortamatcherna (11st).
So far, inget konstigt. Problemet med uteblivna intäkterna rör naturligtvis hemmamatcherna primärt.

Istället för att ha lag från regionen som ger matcher av derbykaraktär får vi långväga gäster (bortalag) utan mer än närmast sörjande som följer med.

Om vi istället hade mött lag som Röke IBK, Malmö FBC, Munka Ljungby och IBC Engelholm hade vi haft minst 100-200 personer extra på läktaren från både
motståndarlagens fans och de i Landskrona med omnejd som gillar derbymatcher.

Redan där pratar vi i runda slängar om uteblivna intäkter på 100 000 - 150 000 SEK per säsong i entréavgifter och ökad försäljning i kioskerna.

Med kanske 4-5 ”Allsvenskor” istället för dagens 2 hade serierna fått en mera regional karaktär. Det hade också inneburit kortare resor vilket i sin tur kan vara
en möjlighet till det dubbla antalet matcher. Istället för dagens 22 matcher kunde man spela 44 matcher och möta varje lag 4ggr istället för 2ggr. Det ger dubbelt
så många hemmamatcher och dubbelt så stora intäkter på entré och försäljning. Vi snackar om ytterligare minst 200 000 SEK per säsong.

Fler serier innebär också en mera intressant avslutning på säsongen, med extra kval för att något eller några lag till slut ska kunna titulera sig SSL-lag.

Vad korta bortamatcher dessutom för med sig – och som är en förutsättning för dubbelt så många matcher per säsong – är vardagsmatcher, d v s matcher mitt i
arbetsveckan. Det hade gjort att intresset från sponsorerna hade stigit avsevärt. Om det är något som skrämmer bort sponsorer så är det matcher på helgerna!
Det vet alla elitklubbarna i både fotboll och ishockey och det vet t o m vi i Landskrona Falcons.

Med en mera regional ”Allsvenska” kunde man spela en veckomatch varje omgång utöver helgmatch, så har åtminstone klubben möjlighet att bjuda in sina befintliga
sponsorer på en hemmamatch + jaga nya sponsorer som vill representera (annars är innebandyn perfekt för representation)!

De enda sponsorerna vi lyckas locka till hallen är de med släktband till spelare i representationslagen och de hade kommit oavsett vad och räcker dessvärre inte till för
en klubb med elitambitioner…

För att attrahera sponsorer idag krävs det en affärsmässighet. Det är slut på sympatisponsring, åtminstone av större belopp. Nu kräver företagen att kunna ”räkna hem” sin investering på ett eller annat sätt; genom ett väl fungerande och utbyggt affärsnätverk/sponsornätverk, genom representation på arenan (”vine and dine” som förövrigt kan bli titeln på en kommande krönika eller insändare kring sponsorhanteringen) eller andra aspekter som främjar den egna verksamhetens utveckling.

Då blir dessutom sponsringen avdragsgill, men det kräver att man kan påvisa affärsnyttan för investeringen/stödet.

Med vardagsmatcher som en förutsättning till ökade sponsorintäkter och ett större publikintresse i regionen uppskattar jag möjligheterna till nya sponsorintäkter
till 500 000 – 1 000 000 SEK per säsong i en liten stad som Landskrona (40 000 invånare). Naturligtvis kräver detta samtidigt en förbättring av klubbens affärsnätverk
och nya, ännu bättre möjligheter till representation på vår hemmaarena, men utan vardagsmatcher faller det helt och hållet tyvärr.

Totalt sett kan en sådan förändring ge en Allsvensk klubb 750 000 - 1 500 000 SEK i nya intäkter. Det hade gjort underverk för klubbkassan oavsett om man nöjer sig med
spel i Allsvenskan eller har ambitionen att spela i superligan!

Inte ens matcher i SuperLigan skapar något större intresse från omvärlden idag. Ett publiksnitt på under 1 000 åskådare per match (992) och en tittarskara på, i bästa fall, 50 000 personer när TV4 Sport sänder supermatcher. Då inser man, eller borde man åtminstone inse, att Allsvenskans förmåga att skapa klubbar med god ekonomi och ekonomiska förutsättningar att etablera sig i superligan ligger i att fylla arenorna med betalande publik och betalande sponsorer samt att spela fler matcher än idag.
För att lyckas med det måste det till ett nytänkande på SIBF och ute i landets innebandyklubbar – det är åtminstone min uppfattning.

Kanske kokar det till slut ner till ett enkelt val; en mera ”sexig” produkt som Allsvenskan idag eller en mera ”lukrativ” plattform för kommande superligalag…?