Lär av misstagen!

Nu diskuteras tillsättningen av ny herrförbundskapten flitigt. Förhoppningsvis lyckas man hitta en ledarstab som kan ta hem VM-pokalen 2012 och göra så att vi kan låsa in den i bankvalvet...

Nu diskuteras tillsättningen av ny herrförbundskapten flitigt. Förhoppningsvis lyckas man hitta en ledarstab som kan ta hem VM-pokalen 2012 och göra så att vi kan låsa in den i bankvalvet i många år framöver.

VM-turneringarna 1996-2004 förlorade inte Sverige en enda poäng. Under fem VM-turneringar är man alltså oslagbara. Därefter har man bl a spelat oavgjort två gånger mot Schweiz efter full tid och förlorat två VM-finaler mot Finland. Att göra det så enkelt för sig som att påstå att det beror på att de andra länderna kommit ikapp blir aningen löjeväckande. Vi har en bredd i svensk innebandy som gör att Schweiz och Finland inte borde ha en chans.

Huvudansvarig från Svenska Innebandyförbundets styrelse för de senaste två VM-turneringarna är ordföranden i Elit- och landslagskommittén Magnus Nilsson. Nilsson är enligt mig en mycket duktig ordförande i Pixbo Wallenstam, men när det gäller landslaget så har resultaten uteblivit. Självklart kan man inte från styrelsehåll gå in och peta i det operativa, men nog borde reaktionen och diskussionen kring förfallet kommit avsevärt tidigare då signalerna trots allt varit tydliga.

Redan efter VM 2008 borde man ha reagerat. Man hade då provat en organisation som inte gav det önskade resultatet. Ansvaret för att föra Sverige till VM-guld låg på landslagsledningen, men troligen var ansvarsfördelningen där så rörig att ingen riktigt visste vem som skulle stå till svars för misslyckandet.

Var det den som hade det övergripande ledaransvaret, var det den som scoutat spelarna eller möjligtvis den som coachade laget? Bara tanken på att försöka reda ut det hela gjorde nog att man blundade och lät det fortgå ytterligare två år. Kent Göransson är dessutom en mycket sympatisk och ödmjuk ledare, vilket säkert gjorde det än svårare att agera.

Det är glädjande att man trots allt nu agerar genom att i förtid ändra om ledarstaben i herrlandslaget. SIBF väljer dock att sparka ut Kent Göransson men förära Ulf Hallstensson ett nytt landslagsuppdrag för damerna. Det känns ungefär som att en konstkritiker som inte gillar den målade tavlan skulle såga den som köper tavelduken, penslarna och färgen men samtidigt hylla den som målat tavlan. Åtminstone borde båda samtidigt ha fått lämna ifall man nu anser att VM-resultatet är en orsak att avskeda Göransson.

När vi nu närmar oss en ny tillsättning av förbundskapten får man hoppas att man lärt sig av tidigare misstag. Det pratas om att utse någon som redan har ansvar för ett landslag och tro att det går att sköta båda sysslorna samtidigt. Det har provats förr och det skapar bara förvirring och känslan av att det hela sköts halvhjärtat. Man måste snabbt ha någon som med full kraft samlar upp det positiva och redan nu börjar bygga inför kommande VM. Att då slarva bort ett halvår, d v s 25 % av förberedelsetiden vore förödande.

Vis av tidigare erfarenheter måsta man nu ha en tydlig landslagsorganisation. 2006 provade man ett delat ledarskap och då lyckades vi nätt och jämnt vinna finalen genom ett mål i förlängningen. 2008 och 2010 provade man något än mer otydligt genom att ha en förbundskapten och scout som tog ut laget och tredje som coachade. Åtminstone såg fördelningen ut så på papperet. Resultatet blev som vi vet två finalförluster.

Den som är förbundskapten bör vara en god taktiker och analytiker med en förmåga att coacha. Att uppgifter som är mindre innebandyrelaterade läggs på andra i ledarstaben är bara bra så länge den som är huvudansvarig framför allt står för det rent konkreta kring matchningen av landslaget.

Slutligen måste man följa den inslagna vägen där man eftersträvar ”ett offensivt, attraktivt och vinnande spel”. Man måste då leta reda på någon som har erfarenhet av detta och vågar satsa på spelare med dessa kvalitéer. Det räcker inte bara med att hitta ett etablerat namn, man måste också vara säker på att denna person klarar av att leva upp till det som förväntas.

Visst ska man i svensk innebandy söka nya vägar för framtidens landslagsorganisation, vill man vara världsledande ska man våga prova nytt. Man får dock hoppas att de ansvariga inte missar att studera historien.