Långläsning: Emanuel Antener

Världens alla toppklubbar drog i Emanuel Antener och det schweiziska underbarnet valde AIK. Emanuel förklarar varför han är i Sverige. – För att mäta mig med de bästa spelarna i världen.

Emanuel Antener är nu inne på sin andra säsong i AIK och superliigan.
- Jag hade mött Sverige med landslaget och kände att jag klarade av att spela på den nivån. Men jag var hela tiden tvungen att koncentrera mig, att verkligen tänka hur jag skulle röra mig och vart jag skulle springa. Nu är jag här för att utvecklas – inte bara på planen.

Emanuel Antener är den mest talangfulla spelaren Schweiz någonsin fått fram. Så gick snacket när han skrev på för AIK för 20 månader sedan. I alla fall när det gäller målskytte, passningsspel och sitt sätt att läsa spelet.



Den 22-åriga tänkaren och poängmakaren tog den inhemska ligan med storm under sina tre år där och han fick även en fantastisk start på karriären i Sverige. När han på sina två första matcher i superligan gjort nio poäng hyllades han av alla utom sig själv.
– Jag är nog så bra som jag är för att jag har höga krav på mig själv. För jag vill ha mer. Har jag gjort fyra poäng och folk säger att jag är kung tycker jag ofta ”nej, jag kan bättre.” Jag jämför mig inte med andra utan med mig själv, min potential och min ambition. Jag måste uppåt, uppåt. Även om jag är bättre än snittet vill jag bli ännu bättre. För jag vet att jag kan.

2005/06 fick unge Emanuel i slutet av säsongen för första gången sitta
på bänken och göra några inhopp i A-laget i NLA. Året efter kom den stora chansen, hans Köniz drabbades av skadebekymmer på right-sidan. I första matchen från start gjorde han fem poäng och sedan rullade det på. Han vann rookiepriset 2006/07 och har blivit både tvåa och trea i poängligan. Han tackar två svenskar för succén. Både David Blomberg och Daniel Calebsson har varit kedjekamrater.
– Jag lärde mig inte bara något av de här spelarna. Jag lärde mig allt. Caleb är grymt allround. Han är bra på spelet men även fysiskt och att leda laget. Det imponerade på mig. När David Blomberg kom var hans offensiva kvalitéer exakt som de jag ville ha själv även om jag inte jämför hur bra jag är mot hur bra andra är.



Han har flyttat från tryggheten, familjehemmet och allt curlande från föräldrarna. Att anpassa sig till att klara sig själv har varit minst lika stort som att flytta utomlands.
– Jag var ganska säker på att jag skulle fixa det, jag vet att jag inte är dum. Men det var mycket i början. Alternativet var  att flytta hemifrån i Schweiz. Men jag tänkte att om jag flyttar fem kilometer hemifrån så skulle jag ändå åka till mamma och låta henne tvätta. Nu är distansen lite väl stor, skrattar han.

Emanuel får runt två besök i månaden, av släkt och vänner från Schweiz, och passar då på att visa upp och själv lära känna Stockholm. I lägenheten ligger ett par guideböcker om staden. Han har varit på en handfull museum och hängt en hel del i favorit-stadsdelen Gamla Stan.
– Att jag har så mycket besök beror på att jag skickar tvätt fram och tillbaka till mamma, skämtar han.

Emanuel är inte van vid den kyla som Sverige drabbats av 2010.
– Höhöhö, jag bor inte i alperna! Det har varit mörkt och kallt sen jag kom hit men det är ingen fara. För andra hade det kanske varit jobbigt men jag gillar mörkret på något sätt.

Han bor på bottenvåningen i ett fem våningar högt lägenhetshus. På husporten hittar vi Ulf Hallstenssons namn. I en annan port bor Lasse Granqvist och IFF-ordföranden Tomas Eriksson. Runt hörnet lever spelare som David Gillek och Karl-Johan Nilsson bland annat. Det är ett klassiskt AIK-kvarter och ett AIK-hus som sett många spelare komma och gå.

För att ta sig till Emanuels lya får vi åka hissen ner en våning, men det är på marknivå han bor.
– Jag är van att bo så här. Hemma i Schweiz bodde jag de sista åren i källarvåningen hos mamma och pappa där jag fick ha lite eget.
I Solna har han en etta med kokvrå. Där finns en säng, ett bord, två stolar, en soffa och en TV. Det första som syns är en hallmatta med ett AIK-märke.
– Snygg va? Den tillhör lägenheten.Här har Kristoffer Kranberg, Mikael Karlsson och senast en av Niklas Jihdes brorsor bott, säger Emanuel.

– Men porttelefonen är inte kopplad till mig. När Karl-Johan (Nilsson) kom och ringde på blev han kopplad till Jihdes brorsa. Jag har inte orkat ändra, säger schweizaren och skrattar.



På väggen hänger en knasigt skön teckning som illustrerar Emanuel och hans kärlek till innebandyn. Sporten visas som ett gift som sprider sig och tar över hans kropp.
– Den ger en ganska bra bild hur det är. Att innebandyn bara blir viktigare och viktigare för mig. Det var en kompis som hade med sig den när han kom på besök.

Det var Lasse Granqvist som i början av 2009 slog Emanuel Antener en signal för att förklara AIK:s intresse och höra Emanuels planer för framtiden.
– För mig var det bara någon Lasse som ringde. Det var först på träningen efteråt som Daniel Calebsson berättade att Lasse är en kändis i Sverige: ”Alla vet vem han är”. Sedan hade jag mail- och telefonkontakt med honom.
– När jag kom på besök för att lära känna klubben var det han som mötte upp mig. Han satt där på flygplatsen och skrev sms på sin iPhone. Först i efterhand har jag förstått att det var en typisk Lasse-pose. Alltid beredd att snacka och vilja veta vad som händer.

I bilen till hotellet fick Emanuel Antener en dos av Stockholms idrottshistoria. Om de tre stora klubbarna (AIK, Djurgården och Hammarby) och om Råsunda Fotbollsstadion, men också mer om innebandy – om Caperiotäby och Solnahallen.
– Jag pluggar historia och filosofi, så det där var precis sånt som jag gillar att höra. Lasse skötte även kontraktsförhandlingen, så hade jag inte fått ett bra intryck av honom hade jag inte skrivit på för AIK.

AIK la ner mycket tid på att knyta till sig Emanuel. I princip alla lag i Schweiz, tre svenska klubbar och de finska topplagen Classic, SSV och Tapanilan Erä var också intresserade.
– Om jag hade valt efter pengar hade jag inte valt AIK, säger Emanuel och drar på sig jackan.

Under besöket (en natt och en dag) i Stockholm i mars 2009 blev han guidad runt av Lasse Granqvist, fick se Solnahallen, höra AIK:s visioner och äta lunch med Niklas Jihde.
– För mig handlade det om hur Solna och AIK såg ut. För dem hur min karaktär såg ut. Vi gjorde bra intryck på varandra men jag skrev inte på förrän i april. Jag ville att hela paketet skulle fungera. Sportsligt var AIK perfekt.
När han väl fattat beslutet att ta steget fanns viktiga saker kvar att lösa.
– Jag har inte något jättekontrakt utan det handlar om att jag är sparsam. Innan jag bestämde mig för Sverige räknade jag på hur mycket jag skulle behöva för att klara mig. Och jag behöver inte särskilt mycket utan är bra på att hushålla med pengar. Att leva här är ungefär lika dyrt som i Schweiz. Visst kunde jag jobba mer men för mig är det viktigt att jag trivs med det jag gör.

Inför flytten hörde sig Emanuel för med lagkamraten i Köniz, Daniel Bill (som tidigare spelat i Jönköping) och ringde också till schweizarna som förra säsongen spelade i Järfälla.
– Jag ville vara förberedd och veta vad som väntade och vad jag kunde förbereda innan. Det är sån jag är. Det handlade om allt från svenskt personnummer till mindre saker som mobil och internet. Och det var bra att få reda på skillnader mellan länderna. Försäkring är till exempel en stor sak i Schweiz, där ska man ha försäkring på allt.

Lasse Granqvist skjutsade honom till Solnahallen de tre första träningarna. Sen fick han börja hitta själv.
– Lasse är den som mest av allt hjälpt mig att komma in i livet här. Allt från att åka till Migrationsverket och skaffa personnummer och uppehållstillstånd till att fixa internet och mobilen, allt sånt, säger Emanuel och fortsätter:

– I mina ögon är mentaliteten här ganska nära den hemma. Visst finns lite skillnader men det gör det också när man jämför person och person. En skillnad är att Schweiz är mer organiserat. Det läggs mer fokus på punktlighet. Säger man att man ska mötas klockan 18 och någon kommer 18.02 – då tycker alla andra att den spelaren ska böta. Så är det inte här.En tio minuters promenad (Emanuel går alltid) från lägenheten på Lundagatan till Solnahallen tar oss till ett av Emanuels jobb.

Han gör ungefär samma saker inför varje träning och match.
   – Jag minns första träningen i AIK, den var speciell. Jag skulle äntligen få veta om jag höll nivån jag behövde. Samma sak med första träningsmatchen, seriematchen och slutspelsmatchen. Allt som händer för första gången är speciellt.
   Träningarna i Sverige och Schweiz påminner om varandra. Men…
   – Intensiteten här är lite högre och det är ett mer kontrollerat kroppsspel. Det är lite hårdare och man har bättre koll på kroppen. Här växer man upp i det spelet, under juniortiden i Schweiz går man mest in med klubban och säger tränaren till då kör man på för fullt så någon flyger över sargen.

   Emanuel skrattar. Det gör han ofta och hjärtligt.
   – Skillnaden i AIK är att jag inte kan gå in på den här träningen och ta det lugnt, det går inte. Då blir jag bortblåst.

Om han får välja sover han ut på morgonen och är uppe sent på natten.  Han jobbar 20 procent åt schweiziska innebandytidningen Unihockey.ch som han skriver och korrar åt (på nätter). På matchdagen passar han på att sova ut och för att koppla av läser han böcker.
– Alla har inte möjligheterna att sova till klockan nio. Jag tror mitt liv är hur coolt som helst, ändå vill jag ha det ännu coolare. Det är samma sak när jag spelar. Om jag kollar hur mycket jag utvecklats de två, tre sista åren känner jag att jag kan utvecklas några steg till. Jag är ung, så jag kan förhoppningsvis bli en av de stora.

   Ett ännu mer tydligt mål är VM på hemmaplan 2012.
   – Det är en ganska stor grej som schweizisk innebandyspelare. Alla vill vara med. Vi kommer inte vara guldfavoriter men möjligheten att vinna finns. Det är inte alltid laget med 20 världsklasspelare vinner, eller hur?
Och det skrattet ekar fortfarande i Solna.

Den här artikeln har tidigare varit publicerad i Innebandymagazinet