”Tragical games” för Sverige!

Innebandy-VM 2010 i Finland nådde inga högre höjder på min VM-skala. Jag har upplevt fyra herr-VM på plats – två som VM-reserv – och följt de övriga så bra som...

Innebandy-VM 2010 i Finland nådde inga högre höjder på min VM-skala. Jag har upplevt fyra herr-VM på plats – två som VM-reserv – och följt de övriga så bra som jag kunnat. VM 1996 var naturligtvis fantastiskt. Senaste VM i O2 Arena var magiskt. Årets VM blev en lätt gäspning.

Visserligen var ljudnivån frenetiskt hög i finalen. Att föra en dialog var svårt. Lika bra det kanske eftersom det inte fanns så mycket positivt att prata om. Skulle möjligen vara det annars så svaga domarparet som klarade av VM-finalen med bravur. Vad upplevde de svenska spelarna med domarna som jag och alla andra på plats i Hartwall Arena missade?

Sett till stämningen var VM 2008 i en klass för sig. Det kan såklart bero på matcherna som då var underhållande och spännande från semifinalerna fram till finländarnas första segervrål. Med C-nationerna i A-VM uteblev kampen så länge att när den väl skulle börja hade ”the Big Four” slumrat in för gott.

Sveriges semifinal mot Schweiz var ett internationellt sällan skådat schackspel. Tempofattigt, stillastående och helt utan stämning. Andra perioden må möjligen ha varit bland de sämsta perioder ett svenskt lag spelmässigt uppvisat. Segern grundlades framförallt av en fantastisk Patrik Jansson i mål och tack vare ett Schweiz som helt enkelt var för dåligt för besegra ett bedrövligt Sverige. Jag är av uppfattningen att Sverige idag hade stått på två VM-brons om vi ställts mot Tjeckien i våra senaste VM-semifinaler.

I finalen gjorde Sverige att halvtappert försök men var uddlösa, saknade spetskompetensen och framförallt formen. Första perioden i finalen var den bästa av de sex perioderna i detta VM som betydde något. 2-0 till Finland efter den var nästan lika orättvist som när Sverige vann andra perioden med 1-0 i semifinalen mot Schweiz.
Finland har en otrolig spetskompetens i Hyvärinen, Kohonen, Tiitu, Järvi, Kivilehto och Toivoniemi. Det kändes ändå som att laget, anförda av den evigt överlägsne Mika Kohonen, inte gjorde mer än vad som krävdes. Värdiga guldmedaljörer! Det är lätt att vara efterkritisk, men så är också ett svenskt silver i innebandy ett mer eller mindre fiasko. Vad kallar vi då två raka fiaskon?

I två år har Sverige testat och byggt för vad som skulle ge oss revansch. Vi skulle visa innebandyvärlden att det bara var en engångsföreteelse att guldet hamnade i det tusen sjöarnas land. Vi ville så gärna tro oss vara världsledande. Jag har inte kunnat undvika att följa landslaget närmare än de flesta andra och undrat vad det till slut ska bli av detta.

Vad fick vi se? Ingenting som gjorde oss glada eller förändrade det faktum att Finland är mer underhållande, världsledande och nu dubbla guldmedaljörer. Ingenting annat än svenskar utan Sisu som trampade vatten i någon av dessa tusentals sjöar. Det såg till och med ut som en del spelare tyckte det var roligare att göra poäng mot Australien än att ta en närkamp för nationen när det väl gällde. De som hävdat att en del andra spelare och ett annat nytt spelsätt hade behövts, fick vatten på sina kvarnar.

Patrik Jansson, som sågade sina förbundskaptener vid fotknölarna i och med sitt grymma agerande i målet, var tillsammans med Rasmus Sundstedt det enda positiva i detta VM för svenskt vidkommande. AIK-målvakten, som troligtvis startade säsongen som femtemålvakt efter Ramsin, Klintsten, Sjögren och Domeij, visade att form slår rutin.

I och med det omkullkastade han förbundskaptenernas metodik å det grövsta. Firma Göransson/Hallstensson har under de två senaste VM:en visat med sina VM-truppsuttagningar att rutin är bättre än form. Att Jansson ens var med berodde på att de andra målvakterna tackat nej.
Att inte använda formstarka Patrik Hagberg eller formlösa David Gillek under en enda minut för att ändra matchbilden i semi eller final, som ingen kan ha varit nöjd med, kan bara sammanfattas med ett ord: Tjänstefel! Vad gjorde Gillek i VM kan man bara stillsamt undra? Var han inte där för att visa lite jävlar anamma med sin attityd och röra runt i sarghörnen när matchbilder skulle ändras?

Valet att bara ta ut sex backar visade sig inte falla så bra ut. När Mattias Wallgren och Jimmy Lindblom inte räckte till i finalen, mot finnar som systematiskt satte press på de backar som inte ska sköta uppspelen, ledde det till att Peter Fischerström fick genomlida en hel match på planen när han borde gjort större delen av sin 106:e landskamp på bänken.

Möjligen hade någon eller några av Kalle Brännberg, Rasmus Enström, Peder Bodén, Andreas Ackevi, Johan Andersson, Kimmo Eskelinen, Mikael Karlsson (Balrog), Eric Björk, Linus Nordgren Daniel Johnsson, Jesper Berggren, Erik Forsgren, Billy Nilsson eller Martin Östholm kunnat ändra på det. Möjligen hade ett annat spel mot Finland ändrat på det. Eller möjligen skulle det krävas ett betydligt sämre Finland än anno 2010. Antagligen är det en kombination av de tre ovanstående anledningarna som kunde ha gett ett svenskt guld.

Slutsignalen på det åttonde VM:et var en befrielse och en längtan efter något nytt, något fräscht och något annorlunda. I VM 2012 i Schweiz går de nästa två betydelsefulla matcherna för svensk herrinnebandy av stapeln. Det vill säga: om vi INTE fortsätter på den inslagna vägen, då kan vi likaväl missa finalen. Har man två år att förbereda sig på ska vi kräva mer, mycket mer - av alla inblandade.

Nä, låt oss då slippa se detta tragiska Sverige igen. Jag kräver en förändrad taktisk syn i matcherna mot Finland, mer fart i spelet och i fötterna hos svenskarna, mer attityd, ännu mera hjärta och till sist att de formstarkaste spelarna spelar i VM 2012. Sen skiter jag totalt i vem som tar ut laget, coachar eller spelar. Bara vi är bäst när det gäller och tar tillbaka vårt guld!