Näst högsta serien är ett helvete

Nykomlingar har väldigt svårt att överleva debutsäsongen i superligan. Beror det på att nivåskillnaden är så stor mellan toppen av ettan och botten i superligan? Ja, säger en del –...

Nykomlingar har väldigt svårt att överleva debutsäsongen i superligan. Beror det på att nivåskillnaden är så stor mellan toppen av ettan och botten i superligan? Ja, säger en del – absolut inte, säger jag!

Vinner man näst högsta serien så har man statistiskt förlorat tre eller färre matcher på en hel säsong. Lagen som lyckats med denna imponerande bedrift har under hela säsongen byggt upp en otrolig fokusbubbla kring sin verksamhet. På sin resa dit har de inte tummat på vare sig kvalité eller inställning. Dessa lag har inte lagt in vare sig flyt, slumpen eller att leva på motstånd­arnas misstag som spelidé i vinst­kalkylerna. De här lagen vet om att en oinspirerad eller ofokuserad sekvens kan innebära insläppta mål, förlorade poäng och missad serieseger. För att en trupp ska undvika att hamna i formsvackor måste man själv välja att hålla i taktpinnen och vara drivande i varje byte. Laget måste ha offensivt psyke och vara inställda på kamp och aggressivitet!

I ett kval ställs man sedan mot en motståndare som anpassat sitt spel till att lägga över taktpinnen till sin motståndare för att kontra vid minsta lilla misstag. Att misstagen kommer är troligt då lagen från division I inte har träningsspelat 26 matcher mot lag som AIK, Caperiotäby, Storvreta eller Warberg. I denna sex matcher långa kulturkrock är det allt som oftast den positiva, glada och utvecklande innebandyn som faller i fällan och blir lurad till en förlust.

Det krävs fem till sex segrar för att överleva i superligan. Att i var fjärde match blixtra till och kontra hem en vinst eller att ha flyt med marginaler, domare och energi­flöde – det är inte sportsligt svårt.
AIK spelade i superligan i fem till sex år innan de växlade över till en mer total­anpassad innebandy. Falun har legat i skyttegravarna fram till den här säsongen och har märkt att övergången varit svår. Storvreta har varit i superligan nästan ett decennium men har ännu inte lämnat överlevnadsstadiet. De är ”världens bästa lag på sin spelidé”. Borde det inte vara dags att utveckla den vidare då det inte är någon risk för missat slutspel?

Superligalag som åker ur säger nästan alltid att de ska ta steget upp direkt. Välkommen in i drömvärlden! Att växla upp från att vinna fyra matcher per säsong till att spela en allsvenska med 22 matcher där man behöver vinna 18 till 19 matcher för en slutseger – det är en ekvation som nästintill saknar lösning. I division I har det ”gamla” seriesystemet tvingat fram lagen att utveckla den moderna, totala, publikvänliga innebandyn för att vinna en serie. Ingen kan väl säga att Färjestaden, Mullsjö, Västerås och Umeå har spelat en tråkig innebandy? Ändå har alla fyra lagen degraderats eller dansat på den slaka linan i superligan – trots att de dominerade stort i division I.

Jag tror att det är få superligalag som inser vilket helvete det varit att vinna division I det senaste decenniet. För att lyckas krävs det verkligen den ultimata, perfekta säsongen. Årets serievinnare i superligan förlorade fem matcher den här säsongen. Den effektiviteten hade räckt till en fjärdeplats i division I mellersta!

Division I är ett helvete. En serieförändring i form av allsvenskan och införande av fler streck är välkomna inslag. Då kan lagen underifrån få mer att säga till om i innebandysverige.