Bönderna ska ta taktpinnen

Det är förorten, de kaxiga grabbarna från Stockholm, som ska sticka ut. I alla fall är det så det har varit enda sedan Balrog och Fornudden slog igenom när jag...

Det är förorten, de kaxiga grabbarna från Stockholm, som ska sticka ut. I alla fall är det så det har varit enda sedan Balrog och Fornudden slog igenom när jag gick på dagis i början av 90-talet. Men har de något annat än attityd att komma med?
Jag tycker det är dags för oss bönder ute i landet att ta tillbaka taktpinnen från storstan. Vi kan också brösta upp oss och berätta att vi ska bli bäst och vinna. Skillnaden är att vi ska göra det med en ödmjuk inställning och med en fungerande förening som grund.

Jag är från Mullsjö som är ett av värdens minsta samhällen. Vi som är uppväxta där brinner enormt mycket för innebandyn. Kanske för att det är en av få saker som finns att göra. Alla spelar innebandy och många blir riktigt bra. En del av talangerna har sedan blivit kvar i Mullsjö, andra har kommit tillbaka efter utflykter. Det har gjort att A-laget på sikt blivit riktigt bra.

När jag föddes var Lockerud bäst i landet. Den lilla klubben från Mariestad ledde utvecklingen och innan dess var det lika små lag från Fagersta som ägde innebandysverige. Inga stora orter direkt. Jag menar inte att det var bättre förr men det jag har fått höra andra berätta säger mig att det var bra drag och intresse när matcherna spelades. Att vara på plats och se elitinnebandy i en del Stockholmsförorter är en helt annan femma. Där sitter du i princip ensam på läktaren. Det är svårt att locka tillbaka åskådare med en sån inramning och de kommer inte tillbaka bara för att någon smäller av en introraket.
Framtiden för innebandyn är att få till en större blandning av lag från olika städer av olika storlekar. Där finns det defenitivt plats för Mullsjö. Här vill man något och det finns gott om stöd.

Det finns en ny fräsch arena. Det finns ett engagemang från supportrar, medlemmar, sponsorer, ja, hela bygden – det är precis vad superligan behöver.

Bor och spelar du i en mindre ort som Mullsjö så känner du dig som en elitspelare på ett helt annat sätt till skillnad från de flesta lagen från exempelvis från Stockholm. Det mesta i klubben sköts proffsigt helt enkelt.

När Mullsjö åkte ur superligan i april 2009 ville klubben och spelarna inget annat än att ta sig tillbaka direkt. Klubben startade "Bondeupproret" – en humoristisk pik att det borde finnas plats för oss bönder i högsta serien. Att Järfälla och Tyresö Trollbäcken åkte ur var riktigt bra för sporten. För Mullsjö och Linköping är målsättningen inte SM-guld 2011 men för en gångs skull tror jag inte att nykomlingarna bara nöjer sig med att klara kontraktet.

Ödmjukt kommer säkert klubbarna att prata om nytt kontrakt men någonstans i bakhuvudet finns naturligtvis tanken på SM-slutspel. Och någonstans finns säkert också tanken att lyckas värva toppspelare för att bli bland de bästa lagen i Sverige.

För två år sedan var kanske Mullsjö ett svart får i superligan. Nu är de precis som Linköping efterlängtade. Och det finns en mängd klubbar, likt Mullsjö, runt om i Sverige som väntar att få spela i superligan. Uppbackade av något helt annat än cool attityd från någon förort.

Vi är helt enkelt de där tokiga bönderna som innebandyeliten behöver, det är på de mindre orterna draget oftast finns, se bara på Warberg. Jag är stolt över de små klubbarnas framfart!