Ledarskap är fascinerande men inget nytt

Allting har ett slut. Som jag ser det är det ganska troligt att jag har något år kvar av min elitkarriär. Tanken är i alla fall att avrunda i en...

Allting har ett slut. Som jag ser det är det ganska troligt att jag har något år kvar av min elitkarriär. Tanken är i alla fall att avrunda i en SM-final inom kort. Vad händer sen? Jag har funderat på min roll i innebandyn i framtiden och känner mig hyfsat säker på vad jag vill. Och jag är förberedd.

De senaste åren har jag jobbat upp en kunskapsbank för att ha något att falla tillbaka på. Jag har gått alla tränarkurser jag kunnat, fallit in i Stockholms stadslagsverksamhet och samlat på mig information vart än jag än gått. Jag har skrivit ner en övning här, en övning där, tagit lärdom av både det ena och andra och börjat tänka i banor som tränare istället för spelare.

Jag tycker ledarskap är fascinerande men det finns inte något nytt och revolutionerande i det. Jag tror det funkar så att man tar det bästa, det som passar den personen man redan är, från de redan existerande stilarna och gör det till sin egen ledarstil. Att definiera ledarstilar och analysera tränartankar är en rolig utmaning.

Som ledare i innebandy gäller det att ha bred kunskap om mycket. Du håller i träningarna, är coach, fystränare, psykolog och medicinare i ett. Det passar mig utmärkt, jag som vill ha en fot i det mesta.

Jag har gått igenom en del tränare och lärt av dem. Viktigast är lyhördheten. Det är individer du har att göra med. I mitt yrkesverksamma liv har jag arbetet med ungdomar och barn som alla reagerar olika. En grupp som ska nå framgång måste sätta upp mål – tala om varför vi är här och var vi ska på färden. För att alla ska kunna må bra och vara med på resan, handlar det om att respektera individen men sätta gruppen i fokus. Här kommer ledarskapet in i bilden.

Det jag har lärt mig efter många säsonger i Täby (med alla utstickande och annorlunda individer) är att saker du tar för givet inte är givna. Alla har inte insikten att det inte går att hoppa över barmarken och sen komma ner när fysen börjar i hall med boll och klubba. När de får sitta på bänken, när matcherna drar igång, förstår de inte varför.

Det kommer alltid att dyka upp situationer. Folk som startar konflikter, inte klarar av att sitta på bänken, tränar dåligt eller inte mår på topp. För att nå framgång gäller det att få ihop alla individer och att alla får förståelse. Framför allt i innebandy där du inte får 40 000 kronor i månaden. Spelar du fotboll och ishockey så har du det som heltidsjobb. Det innebär andra förutsättningar och krav. Men hur tar en 31-årig innebandygrabb det med sina 2 000 i reseersättning per månad? Finns glöden kvar på plan när du ska jobba 160 timmar i månaden och missar så många timmar av glöden i dina barns små ögon. Hmm.

Varje beslut du tar som tränare får en konsekvens. Ta som exempel om du ger signaler att nästa match borde vi vinna. En spelare med självförtroende känner direkt att det här är jag med på. Medan en spelare som är mer osäker kanske blir orolig och börjar analysera och tänka för mycket.

Jag har lärt av mig själv. Jag har oerhört svårt ta in information genom att lyssna på folk. I en idrottssituation när du står där svettig är det jättesvårt. Jag måste känna det, se det eller uppleva det. Tränare gör ofta misstaget att tro att spelare som tar in deras kunskaper direkt är smarta spelare och tvärtom. Vissa spelare behöver sitta i lugn och ro och inte adrenalinet i kroppen för att ta in på bästa sätt, andra vill se övningen genomföras och inte ritas upp på en tavla.

Det handlar om att klara av att lära ut och få folk att följa en – det är ledarskapet. Det är det svåra och samtidigt det häftiga bland så många olika individer.

Karriären på planen närmar sig ett slut. Men det kommer någonting efter. Allting har en början. För mig är det ledarskapet inom innebandy. Lukten av ett svettigt omklädningsrum, fyllt av vinnarskallar som njuter av idrottens speciella stämning – det är inget man bara säger farväl av efter så många år.