Kejsarens nya kläder

Fram till VM 2004 var Sverige i hela fem raka turneringar utan förlust i VM-matcherna. Förbundskaptener som Ahlqvist och Kokocha hade aldrig provat på att tappa ens en enstaka poäng...

Fram till VM 2004 var Sverige i hela fem raka turneringar utan förlust i VM-matcherna. Förbundskaptener som Ahlqvist och Kokocha hade aldrig provat på att tappa ens en enstaka poäng efter 60 spelade minuter. Visserligen var det tämligen jämt i vissa matcher men slutresultatet var alltid detsamma, Sverige stod som segrare utan undantag. Vi hade initiativet i spelet och agerade som mästare.

När vi närmade oss hemma-VM 2006 var kraven på det svenska landslaget skyhöga. Ett starkt lag hade satts ihop och Ulf Hallstensson och Kristina Carestam Landgren hade valts ut att leda de svenska styrkorna. Man hade denna gång valt att prova en ny modell med delat ledarskap. En av förbundskaptenerna, Landgren Carestam, skulle ha ansvaret för helheten och taktik samt coachning skulle skötas av Ulf Hallstensson.

När denna VM-turnering var över hade endast fyra av de sex matcherna slutat med seger efter 60 spelade minuter. En gruppspelsmatch mot Schweiz blev historisk eftersom resultattavlan visade oavgjort. Även i finalen var resultatet lika vid full tid, Sverige hade för andra gången i samma turnering ”tappat poäng”. Äran räddades dock av att Magnus Svensson i vanlig ordning sköt in det avgörande målet i förlängningen och vips var 0-3-underläget och det stillastående spelet efter den första perioden bortglömt.

Två år senare ser vi samma mönster. Denna gång tillsätts en förbundskapten, Göransson, med någon form av helhetsansvar. Hallstensson får titeln landslagscoach, men är fortfarande den som har ansvaret för det innebandymässiga d v s att matcha laget och lägga upp de taktiska ramarna.

Till detta kommer en scoutingansvarig som ska vara ute och se spelarna eftersom landslagscoachen är upptagen med att leda sitt eget Superligalag när de andra lagen spelar. Problemet är att den som coachar landslaget inte har möjlighet att se de spelare som han sedan ska coacha i avgörande situationer.

Även under detta VM år 2008 lyckas man endast vinna fyra av sex matcher efter 60 minuter. Även denna gång startar VM-finalen med ett initiativlöst spel och läget inför den andra perioden var än värre med ett 0-4-underläge. Vi kan vara tacksamma att finnarna genom åren alltid haft svårt att spela med en ledning i ryggen och visst var det trevligt att se uppryckningen. Problemet var att någon tappat lyckoslanten varpå Finland kan ta tillbaka initiativet och vinna.

Vi kan alltid skylla på domare, småskador och felstudsar. Vi kan också konstatera att bredden blir bättre men frågan är om konkurrensen i den yttersta toppen är särskilt mycket större än tidigare. I ärlighetens namn har Sverige fortfarande de i särklass bästa spelarna och då måste vi prestera därefter. Vi kan inte vara nöjda med att bara vinna 66 % av matcherna efter 60 minuter under de sista två VM-turneringarna.

För att leda en grupp med starka individualister måste vi också ha ett tydligt och starkt ledarskap. Nu har vi under de två senaste VM-turneringarna haft två modeller där det varit otydligt vem som haft det egentliga ansvaret för de sportsliga resultaten. Vi måste därför gå tillbaka till ett ledarskap där den som tar ut spelarna till match, lägger upp taktiken och väljer vilka som ska få vara med vid toppningar också helt tar ansvaret för hur det till slut går.

Ska vi behålla vår tätposition måste vi också visa på tydlighet och kraftfullhet, inte gömma oss bakom diffusa titlar och kollektiva ansvarsfördelningar. Nu är det dags att gå tillbaka till en fokuserad förbundskapten med totalt ansvar för den innebandy som spelas och de resultat vi uppnår.