Jag liknade en finlandsfärja

Tränarna runt om i innebandy-Sverige ställer för höga krav. De förväntar sig att vi spelare ska agera som proffs och springa tre mil på en kvart. Vi orkar inte hur...

Tränarna runt om i innebandy-Sverige ställer för höga krav. De förväntar sig att vi spelare ska agera som proffs och springa tre mil på en kvart. Vi orkar inte hur mycket som helst. Du kan jobba som snickare på heltid och sedan skynda direkt till träningen och köra stenhårt på planen och i gymmet. Men är du borta en träning blir det tjafs direkt.

Spelarna behöver inga monsterpass sex gånger i veckan för att spela i superligan. Att träna 20 timmar extra bara för att känna sig perfekt i kroppen är inget måste. Redan i dag ligger vi ibland ruggigt nära smärtgränsen för vad vi orkar med. När jag spelade i Balrog hade vi tidiga lördagsträningar inför helgens match. Jag kan säga att det inte var någon i laget som tyckte det var kul att gå dit. Det var bara negativt. Coacherna kräver för mycket. Visst behöver du ha konditionen, styrkan, snabbheten och tekniken för att spela i eliten. Men kraven får inte överdrivas. Jag har själv känt att jag har kunnat spela när jag varit sjuk. Okej, det har inte känts på topp men jag har inte fallit ur ramen. Spelare som har varit borta några år kan ju också komma in och dominera totalt. Framför allt på backplats. Där skulle till och med en uteliggare kunna spela.

Även landslagsledningen har visat prov på dålig förståelse för spelarnas fysik. När jag i oktober togs ut till landslagsturneringen i Tjeckien vaknade jag första morgonen med en kraftig förkylning, ont i halsen och feber. På grund av en axelskada hade jag bara tränat en gång på två veckor. Jag var långtifrån toppformen med andra ord. Någon vecka efter samlingen var över fick jag sedan höra av min klubbtränare att ledningen tyckte att jag var för dåligt tränad. Som coach ska de väl kunna se på mig om jag är mår dåligt och är lite seg. Trots att det i super-ligan inte krävs omänskliga fysvärden är det oerhört viktigt att träna rätt för att ha en kropp som du trivs med och som passar till innebandyn. Det är A och O för att lyckas. Hade jag själv bara gjort rätt är jag ganska säker på att jag hade varit betydligt bättre än vad jag är i dag. Inte omöjligt att jag hade varit en av de bästa. För jag har svårt att tänka mig en större talang än jag själv var runt millennieskiftet. Jag levde på min snabbhet och kände mig ostoppbar.

Men utvecklingen var inte spikrak. Hur tränar man rätt egentligen? Det var lätt att ta ett felsteg. Jag tog ett stort sådant. Under min långa avstängning under tiden i Högdalen följde jag med kompisarna, som inte lirade innebandy, till gymmet. Jag hängde på flera dagar i veckan och träningen var inte anpassad för att bli en så bra spelare som möjligt. Vi skippade benen helt och körde bara övningar för överkroppen. Efter två år hade kroppshyddan ökat från 72 till 78 kilo. Jag mådde väldigt bra tack vare att jag var så vältränad. Men snabbheten var som bortblåst. Jag liknade en finlandsfärja i vändningarna och kunde inte prestera. Det var en otäck känsla när överkroppen var för tung för benen. Det var tydligt att jag hade tränat fel. Men mina coacher i Balrog verkade inte lägga märke till det. De var knäpptysta trots att man kan tycka att de ska säga till vid minsta tecken på felaktig träning då spelaren börjar bli för smal, fet eller vad det nu är.

Det gäller att träna på rätt sätt och inte falla för frestelsen att bara
köra bänkpress på gymmet när innebandyträningen på många håll är tråkig. Det är en massa benövningar som är svåra att få uppskattning för. Själv har jag inte tränat överkroppen på tre, fyra år och jag känner mig mycket mer balanserad. 75 kilo tung går jag nu mot min gamla storform.