Början på en lång historia

Innebandyn växer så det knakar. Inte längre som förr när det kommer till antalet utövare i landets idrottslokaler utan när det kommer till acceptans i utomståendes ögon och professionalitet inom...

Innebandyn växer så det knakar. Inte längre som förr när det kommer till antalet utövare i landets idrottslokaler utan när det kommer till acceptans i utomståendes ögon och professionalitet inom det egna ledet. Det ställs i dag högre och högre krav på alla inblandade eftersom att växa nästan alltid innebär högre krav. Högre krav från oss själva och från en allt större växande skara av intressenter. Däribland sponsorer, spelbolag, media, publik och andra samarbetspartners.

Vi själva och andra har en långt från perfekt bild av vår verksamhet men det börjar hända saker. Pajkastningens tid är möjligen snart över, men inte riktigt än. För fortfarande kastar vi inom rörelsen en hel del pajer mot varandra. Med all rätt kan oftast tyckas. För tänker man inte längre än näsan sträcker sig uppstår det omedelbara problem i vilken verksamhet som helst. Problem som man inte tycker borde uppstå eftersom kompetensen hos dem som är utvalda att arbeta inom föreningar eller förbund borde vara hög.
För att få fullständig acceptans från andra utanför vår egen rörelse måste vi ta tag i våra problem, sminka över våra egna skönhetsfel och framförallt stå enade. För visst vill vi inte enbart vara den bästa, roligaste och snabbaste idrotten? Utan även känna oss trygga i grunden och med varandra.

Ofta har Svenska innebandyförbundet (SIBF) fått stå i skottgluggen. Nu senast gäller det juniorlandslagsuppdrag som krockar med elitmatcher samt en lång avstängnings- och hanteringstid i ”Micke Karlsson-fallet”. Listan kan göras lång.
Att vi fortfarande får anses som unga och tiden talar för vår ”fulländning” i det långa loppet. Det föreligger ett långt, viktigt och präglande arbete innan vi når dit. Det största ansvaret för denna framtid vilar tungt på våra föreningars redan tyngda axlar. SIBF och dess distriktsförbund ska bland annat tillgodose behoven, hjälpa till, sätta riktlinjer och ställa krav på föreningarna. Elitföreningarnas största intresse är att verksamheten ska gå runt på ett tillfredställande sätt och de är elitspelarnas arbetsgivare.

Så där står vi elitspelare som elitföreningarnas ansikte utåt och som en viktig del i innebandyns framtid. Vi är professionella idrottsutövare utan att ha idrotten som huvudsysselsättning eller tjäna speciellt många kronor på all den tiden vi lägger ner för att vara bäst inom vår idrott. I dag arbetar mer eller mindre alla svenska innebandyspelare på heltid med annat än elitinnebandy.
För mig är innebandy ett arbete och inte en fritidsaktivitet. Ett arbete jag såklart fullkomligen älskar och är glad över att kunna utöva. Insatsen för att vara med och spela med och mot världens bästa innebandyutövare står i paritet med vad jag får ut av innebandyn på alla plan utom ett. Det ekonomiska. Att jag exempelvis tvingas till tjänstledighet från mitt ”ordinarie” arbete, för att kunna utöva innebandy, är inte ett helt perfekt scenario.

Den omtalade ”näsincidenten” där min näsa bröts på uppvärmningen ledde till en veckas sjukskrivning från mitt ”ordinarie” arbete. Den ledde även till en två dagars lång frånvaro från Tibblehallens gym. Framförallt tog den mig till ytterligare en tankeställare om innebandyns framfart och vår professionalitet. Den kastade helt enkelt ljus på några otroligt viktiga frågor som måste upp till ytan. När jag efter min skada vände mig till de olika inblandade försäkringsbolagen så gav de ingen ersättning för min förlorade arbetsinkomst under sjukskrivningstiden.

Två veckor senare skulle en del av säsongsutbetalningen från Caperio/Täby FC komma. En utbetalning som måste jämställas med en lön eftersom den kommer varje månad och föreningen betalar sociala avgifter och skatter. Jag konstaterade att det skulle dras av pengar för de två dagar jag varit frånvarande från träningen, sängliggandes med tre brutna näsben och fylld med piller. Visst, småpengar ur en redan liten säck men det från någon som normalt sett, skadad som sjuk, aldrig missar en träning på plan eller i gymmet. Min förenings policy är att ersättning utbetalas efter träningsnärvaro under matchsäsong.

I grund och botten kanske inte så märkligt - Gör du inte ett arbete får du ingen lön. Men vad borde vara lönegrundande i en luddig kontrakts- och ersättningsfråga?
Prestation?
Träningsnärvaro?
Antal spelade matcher?
Något annat?
Vad säger spelarens kontrakt?
Framförallt, vart ligger föreningens ansvar? Det är ju trots allt i deras regi som skadan uppstått. Ska vi spelare stå helt utan ersättning vid exempelvis ett brutet ben och månader av konvalens? Detta fast vi skrivit under ett avtal som ska ge en viss avkastning för exempelvis två säsonger spel i elitföreningen.
Finns det något som heter karensdag i föreningarna? Finns det någon som betalar ut 80 procent av vår ersättning för den andra missade träningsdagen? Inte vad jag vet. Vid längre frånvaro, vid skad- eller sjukdomsfall, blir vi då hänvisade till försäkringskassan? Är det rimligt att man skadar sin kropp inom en förenings verksamhet för att sedan inte få någon ersättning? Inte heller betalas det ut pengar för vårt frånfälle från vår huvudinkomst.

Tar föreningarna rätt ansvar för att vi utövare, i en allt hårdare idrott utan skydd, får de rätta resurserna inom läkarvården? Vet alla spelare ens om vad de skriver under för avtal med sin förening? Vem skyddar oss från eventuella övertramp från vår arbetsgivare?
Folksams idrottsförsäkring får alltjämt ses som ett större skämt än TV4:s envisa försök med att enbart ha en kameravinkel från kortsidan.
Många föreningars kontraktsskrivningar och hur de efterlever dessa har tidigare varit lika luddiga som Andreas Vanbergs söndersminkade TV-ansikte.
Nu när det ställs högre och högre krav på oss spelare är det dags att frambringa en spelarförening. En organisation som kan hjälpa oss, tillgodose våra behov och se till vårt absolut bästa. För vem gör det annars? Föreningarna? SIBF?
Elitföreningarna har sin samarbetsorganisation i Svensk elitinnebandy (SEI).
Balrogs Micke Karlsson hade, enligt egen utsago, fått klartecken av sin nya förening för spel i Båstad Outdoor Open. Tydligen var allt inte helt klart. Nu är Sverige bästa Karlsson avstängd i tre månader av SIBF. Vad händer om Balrog nu inte är så sugna på att betala ut Mickes lön under dessa månader? För hur var det nu igen? Inget arbete – Ingen lön. Tänkvärt!
SIBF borde kanske gräva djupare och snabbare i viktiga frågor, för att hjälpa spelare som Micke Karlsson i dessa, istället för att stjälpa honom med en absurt lång avstängning för lite sommarskoj.

Kanske hade en spelarförening kunnat rädda denna situation.
Och så var man tydligen där igen med blåbärsrester över hela händerna.
SIBF borde framförallt ge solklara riktlinjer till sina föreningar för vår trygghets skull och snabbt vara med och ta fram en ny elitspelarförsäkring samt verka för en spelarförening.
Nya frågeställningar dyker upp hela tiden. Frågorna är många och svaren är inte alltid lätta eller konfliktslösa. Dessa ovanstående är enligt min mening de viktigast för oss spelare just nu. Det känns som början på en lång historia.

Fotnot: Caperio/Täby FC betalade efter en stillsam dialog ut full månadsersättning.