Tränarna måste tagga ner

Här är sekvensen jag minns tydligast från vårens slutspel. Caperio/Täby har oavgjort mot Pixbo med tre sekunder kvar att spela. Frislag framför offensiv kasse och Magnus Jäderlund vinkar ut Daniel...

Här är sekvensen jag minns tydligast från vårens slutspel. Caperio/Täby har oavgjort mot Pixbo med tre sekunder kvar att spela. Frislag framför offensiv kasse och Magnus Jäderlund vinkar ut Daniel Ramsin. Idiotiskt då Rickie Hyvärinen skjuter i muren och Pixbo bara är en meter från att hinna få in ett segermål. Den händelsen speglar tydligt hur tränarna i superligan agerar. De gör förändringar för att synas, för att skapa sig ett namn. Istället för att de ska finnas där för spelarna tror de att spelarna finns där för dem.

Jäderlund är annars den coach jag anser vara den bäste matchcoachen i serien. Han varierar spelet beroende på motstånd och vågar testa nytt om det låst sig. Många andra däremot är fullständiga katastrofer. Storvretas Stefan Forsman är rent bedrövlig. Han använder inte det material han har på rätt sätt och gör sig av med de spelare som inte ställer in sig i ledet, läs Conny Vesterlund i Haninge och Örjan Skogström i Haninge och Storvreta. Forsman är en fegis som inte vågar ta konflikter med spelare med stark personlighet, spelare som måste finnas i ett lag då de vågar göra det oväntade.

Den tränare som fått mest uppmärksamhet de senaste åren är Vidar Jonsson. Smålänningen väljer att plocka ut målvakten vid frislag och framför allt vid fyra-mot-fyra-lägen. Låter inte så smart om du frågar mig. Jag har ingen statistik på hur det slagit ut men i längden kan det aldrig gå plus. Det här draget gör han för att bli en profil, för att visa ”titta, jag coachar”. Annars hade ingen lagt märke till honom. Jag går inte på innebandy – och det tror jag ingen annan gör heller – för att titta på tränaren. Denne ska hålla sig mycket mer passiv. En bra tränare gör grundjobbet på träningarna. Under match vet spelarna vad de ska utföra. Om det går dåligt för laget – ja, då självklart är det läge för tränaren att förändra matchbilden.

Även Forsmans företrädare i Storvreta, Joakim Nordström, är en dålig matchcoach. Coachningen för två år sedan då han lät Johan Anderson spela två byten per period var minst sagt konstig. Vad kan en spelare uträtta då? Och vilket självförtroende får han? Det är också den saken jag förstår absolut minst med tränarkåren. Varför ska de envisas med att gå runt på tre femmor? Inget elitserielag har femton lika bra spelare. Det snackas om att innebandyspelarna tränar så mycket. Nog fan ska de orka spela en match i veckan då. Det var ju helt otroligt att se AIK i slutspelet när de efter varje powerplay slängde in sopspelare för att avlasta. Hur jobbigt är det att spela PP egentligen? Man står ju still. Jag har pratat med många spelare och de allra flesta vill snurra på två linor. Det enda positiva jag kan se med att låta så många spelare få speltid är den sociala aspekten. Gruppen blir mer harmonisk om spelare slipper ruttna på bänken. Tränarna i superligan har definitivt inte blivit sämre, förr fanns det inte en enda bra coach, men de måste hålla en lägre profil och sluta göra ändringar bara för ändringarnas skull.

Jag menar att de bästa tränarna är de som själv spelat på hög nivå. Roger Östergren har gjort storverk med Tyresö Trollbäcken och Magnus Augustsson var helt överlägsen när han stod vid bänken. De vet vad som krävs av spelarna och de vet vad de ska säga. De drar inga gamla fraser från någon bok. Nu gäller det att vi tar till vara på de storspelare som lägger klubban på hyllan. Annars får vi åskådare fortsätta slita vårt hår när Vidar Jonsson & Co lyfter keepern var och varannan sekund.