Elitspelarens självbild är låg

Att säga att vi ska bli bäst i Sverige är lätt. Har verkligen den som säger så ställt följdfrågorna: Vad krävs för att komma dit? Och är de nöjda med...

Att säga att vi ska bli bäst i Sverige är lätt. Har verkligen den som säger så ställt följdfrågorna: Vad krävs för att komma dit? Och är de nöjda med att komma tvåa?

Jag har flera gånger hört spelare säga, "vi ska till Globen”, men inte lika ofta "vi ska vinna i Globen". Vi blir det vi tänker…
Hur många av våra elitserielag har i sin agenda mental träning och teambuilding? Hur många lag har kostkunskap, träningslära/tester eller rutinmässigt taktiska teorilektioner mm? Visst, det finns hos flera lag men troligtvis inte regelbundet. Hos vissa saknas det helt. Det saknas till och med konstruktiv fysisk träning. Vad har vi för kravprofil för att spela i ett elitserielag? I vissa lag räcker det att man kan stänka in lite mål och vara en ”go gubbe”. Är vi lite självkritiska och självreflekterande inser vi snabbt att det finns mycket att göra. Tränar vi tillräckligt hårt?
Jag påstår att jag tränar hårdare än flertalet elitseriespelare. Du kan nästan gå till Friskis&Svettis och se bättre kvantitet och kvalitet än hos vissa lag och framför allt vissa spelare. Vi har inte de möjligheter som finns i andra idrotter, vi har ingen ersättning protesterar flera spelare och tränare.

Självklart är det en försvårande omständighet. Men är det hela svaret? Nej, det blir givetvis lite svårare, men allting i livet handlar om prioriteringar. Vi behöver bara gå till volleyboll (damer) för att upptäcka mer kvalitet, och de ligger ekonomisk många gånger på en mycket sämre nivå än vad vi gör.

Den spelare som verkligen vill utvecklas, lyckas och försöka vinna, borde börja med självreflektion och visualiseringsträning (mental träning). Börja med att ställa krav på dig själv, jämför dig inte med andra spelare.
En bekant, som tidigare spelat elitfotboll, och som sedan flera år tillbaka följt innebandy, sa till mig. ”Rune, hur ska ni någonsin kunna uppfattas som seriösa när en tränare för ett av landets bästa lag åker iväg på semester och spelar poker?”
Jag upplever att självbilden hos den enskilde spelaren eller tränaren, som elitidrottsutövare generellt sett är ganska låg. Men man måste ju ha kul och leva blir svaret många gånger. Det har de ju hört andra idrottsutövare säga. Att de i dessa fall säger detta för att mentalt dra ner på sina inre spänningar och förväntningar verkar man inte förstå. Man tror att kul är detsamma som att ta träningen med en klackspark och ändå lyckas. Föreningarna nöjer sig med kortsiktiga resultat och anser att det saknas ekonomi. Istället för att försöka skaffa sig möjligheter och börja ställa krav på tränarna och spelarna så nöjer man sig med en lätt lösning. När sedan lösningen kortsiktigt ger hyfsat resultat, då är man nöjd.

Vill någon förening lyckas fullt ut måste man våga vara innovativ och våga säga nej åt kortsiktiga lösningar. Till exempel, en duktig spelare med fel attityd till sitt idrottsutövande eller en tränare som bara ser kortsiktigt på ett lagbygge. Kortsiktigt kan denne spelaren eller tränare att ge mycket men på längre sikt kommer dessa hindra en hälsosam utveckling. Och vilka signaler sänder vi externt?

Ett annat problem är den konflikträdsla som ibland råder. Rädslan för att behöva lägga ner tid, och kraft som kanske saknas, på en eventuellt konfliktkrävande rollspelare gör att man istället väljer en ”go gubbe".
Att det sedan är rollspelaren som kan vara avgörande, som gör att laget utvecklas och tar ett SM-guld, funderar man inte
ens på.