Svunna äro glidarnas glansdagar

I skuggan av damernas glamourösa VM-slutspel har nu många på allvar satt igång med förberedelserna inför säsong 07/08. Till somligas lycka och andras förtret ses ett större fokus på den...

I skuggan av damernas glamourösa VM-slutspel har nu många på allvar satt igång med förberedelserna inför säsong 07/08.

Till somligas lycka och andras förtret ses ett större fokus på den fysiska biten allt mer som en potentiell väg till framgång för såväl det enskilda laget som för innebandyn i stort. Det snackas om att ta innebandyn till ”the next level”. Således blir vår- och sommarmånaderna särskilt viktiga ur utvecklingssynpunkt för det är då man bygger upp sig för det som komma skall.

Förändringarnas vindar blåser från norrlands skogar ända ner till den skånska myllan. Nu skall varenda jävel från div 1, om inte ännu längre nerifrån i seriesystemet, och uppåt ha genomlidit sådan träningsvärk som bara ett rejält benpass kan ge. Den som varit med vet jag menar; då man inte på något sätt smärtfritt kan bemästra en trappa eller ens slå sig ner för att sköta sina behov när naturen kallar. Har man inte upplevt detta, känt den berömda blodsmaken eller åtminstone någon gång haft mjölksyra upp till hårfästet när juli månad är förbi, skall man, utan någon som helst barmhärtighet, förpassas till listan över The Least Wanted.

Nu finns det en grupp som agerar bromsklots i denna innebandyns jakt på bekräftelse i idrottsvärlden, vilket kan tyckas extra märkligt eftersom de samtidigt även förkastar sina egna möjligheter. Det är de som gör försäsongen till högsäsong för värdelösa ursäkter till undanflykter. Och om de ändå tar sig i kragen så pass att de dyker upp, ägnas ofta mer energi åt diverse fusk, såsom genvägar i löparspåren, än åt de själva fysiska förbättringarna. Från dem kan man höra uttalanden som ”Åk till Afrika och scouta om det är långdistanslöpare ni vill ha”. De ställer sig nämligen helt oförstående till att ligga och mala kilometer efter annan ute i spåren.

I våras fick emellertid dessa glidare ett uppsving i och med (det påstådda) slackergänget Caperio Täbys framgångar. De kunde minsann lyckas utan den überseriösa inställning som alla andra anammat. Huruvida de verkligen, som vissa uttryckte det, pissade på etablissemanget eller bara körde ett spel för galleriorna är en annan fråga. Anhängare fick de i alla fall. Och motståndare, ty de som sätter innebandyns kravlande mot idrottens finrum i första hand menade att de inte var bra för sporten med sin nonchalanta stil. Vem skulle ta innebandyn på allvar om inte ens utövarna i den yppersta eliten gjorde det?

Lyckligtvis är latmaskarna en utdöende art. De flesta har nämligen insett att det är ett nödvändigt ont att stånga sig igenom försäsongen om man vill bli något. Jag menar, varför misströsta? Kämpar man på och hänger i kanske man en vacker dag får kliva ut ur de vanliga dödligas dunkla tillvaro och in i all den stjärnglans som omgärdar innebandy på elitnivå. Vem vet, det kanske vill sig så väl att man rent av får vara med om ett sprakande VM-slutspel.