Påverkad av TV-sändningen

Jag kan tänka mig att en del spelare (och ledare med för den delen), när de släcker lampan för att sova kvällen före ett TV-sänt event, inte bara har tankarna...

Jag kan tänka mig att en del spelare (och ledare med för den delen), när de släcker lampan för att sova kvällen före ett TV-sänt event, inte bara har tankarna på den kommande matchen. De tänker säkert även på att de ska vara med i TV nästa dag. Är det dessutom första gången tror jag även att närmsta omgivningen engagerar sig mer: ”Imorgon ska vi titta allihopa när du är med på TV, Kalle!” säger någon stolt mamma eller pappa som vanligtvis inte brukar vara speciellt upphetsad inför en match.

En TV-match innebär oftast förändringar:
 Matchen flyttas till större arena.
En arena som tar 5 000 till 10 000 personer ger naturligtvis en helt annan känsla än vad de flesta är vana vid. Den ”tighthet” man är van vid från hallar som vi normalt använder finns inte på samma sätt när man kliver in i en arena modell större. ”Det känns som att spela innebandy på ett öppet hav”, sa en landslagspelare till mig en gång. Det kan bidra till att man känner sig lite segare på plan än vanligtvis annars. Däremot så borde väl större arena, mer publik samt TV:s närvaro innebära automatisk tändvätska oavsett motstånd.

 Rutinerna ändras.
De rutiner som ett lag har runt en match ändras när matchen är TV-sänd. Spelare och ledare ska intervjuas, både före, under och efter matchen. Är man inte van vid det så kan det naturligtvis ge en större anspänning än normalt. Uppvärmningen på plan som brukar avslutas 15 min före matchstart kan bli hela 45 minuter istället! Och när man äntligen fått ställa upp för tekning så får man avbryta och vänta på att få klartecken från TV. Pauserna tenderar att också att vara längre för TV ska hinna med att sammanfatta, reprisera, intervjua, visa highlights och allt vad det kan vara som ska göras och köras mellan perioderna.

 Mikrofonen gör domaren snällare?
Tja, de finns de spelare som upplever att domare bestyckade med mikrofoner, har klart mer dialog med spelarna än annars. Dessutom har de ett betydligt snällare tonläge! Låter inte helt otroligt i mina öron i och för sig. Klart att en domare skärper sig när han blir granskad på det sättet samtidigt som han har ambitionen att klättra på förbundets domarranking. Ve den domare som då säger till en spelare det jag själv hörde i förra säsongen slutspel: “Du måste ju vara en idiot!”

 ”Stylingen”
Att det numera ingår i en innebandyspelares förberedelser att styla sig själv inför match är något som jag som gammal sextiotalistgubbe får vänja mig vid helt enkelt. Rätt häng på tröjan, byxorna coolt nedhasade, strumporna får inte vara för långt eller för kort uppdragna och sist men inte minst; Frisyren. Den ska stylas till perfektion med alla, på marknaden, tänkbara produkter. Dessa förberedelser blir viktigare och tar ännu mer tid i anspråk inför en TV-match, det kommer från säkra källor.

Slutsats: Visst blir en hel del annorlunda för aktörerna när TV sänder. Vissa saker som jag nämnt ovan är fakta – andra bara upplevda. Men generellt tror jag inte att kamerornas närvaro påverkar själva spelet eller att spelarna skulle vara påtagligt mer nervösa än under en ”vanlig” match. Självklart är det så att när väl matchen har rullat igång glömmer man som spelare omgivningen och blir fullt fokuserad på det man ska göra för att vinna. Ett tips från en som varit med som ledare när TV:s kameror finns på plats: Det finns något som heter arkiv hos TV! Så tänk dig för både en och två gånger innan du petar dig i näsan. Har du dessutom en mikrofon på dig under match kan du bespara killarna och tjejerna i TV-bussen ett gott (och rått?) skratt genom att slå av sändaren till mikrofonen vid eventuella toalettbesök!