Därför bänkas unga spelare

Förr hade spelarna råd att göra misstag. Numera blir det bänken. Framför allt för talangerna. Satt på läktaren och såg en ganska seg och händelsefattig match. Ingen i de båda...

Förr hade spelarna råd att göra misstag. Numera blir det bänken. Framför allt för talangerna.

Satt på läktaren och såg en ganska seg och händelsefattig match. Ingen i de båda lagen tog några egentliga offensiva initiativ. Trist. De bägge coacherna verkade nöjda med "ickespelet". Så helt plötsligt i början på tredje perioden försöker en ung relativt oerfaren spelare göra ett genombrott. Han går förbi första försvararen på ett riktigt elegant sätt och jag hinner tänka "Äntligen någon som vågar - äntligen händer det något!".

Sedan tappar spelaren bollen, spelet vänder och blir till en farlig kontring för motståndarna istället. Efter detta blir spelaren osäker och gör några dåliga byten för att sedan bli bänkad resten av matchen. Känner ni igen det? Och vart vill jag komma med denna iakttagelse?

Jo. I min analys av matchen fanns det äldre och mer erfarna spelare som spelade "safe" men ändå gjorde misstag utan att bli bänkade. Så är det ofta. Hur lätt är det egentligen för en ung spelare att utveckla och våga ta offensiva initiativ i dagens rätt tuffa elitseriemiljö?

Det är alltid lättare att bänka en ung och oerfaren spelare framför en rutinerad trots likartade insatser. Den rutinerade spelaren litar man av naturliga skäl mer på än den oerfarne. Hur ska unga oerfarna spelare få chansen att utveckla sina offensiva sidor i ett lag med en stomme av äldre erfarna spelare? Och vilka är skillnaderna i förutsättningarna för unga spelare nu och då?

Låt oss börja med hur det såg ut förr ­alltså tiden från 80-talet till
formandet av vår nuvarande elitserie. Jag vill påstå att både den första och andra generationens innebandyspelare haft helt andra möjligheter att både utvecklas i ämnet och våga göra något offensivt.

Jag kan räkna upp några av de faktorer som jag ser som fördelaktiga jämfört med idag:
Mindre trupper = mer speltid för varje enskild spelare.
Åldersmässigt mer homogent i trupperna. Inga yngre spelare somfick stå vid sidan på grund av åldersskäl eller erfarenhet.
De spelades också flera cuper varje år som alla var lika viktiga/roliga
att vinna. Alltså många fler tillfällen att spela i så kallade viktiga lägen -­ finalmatcher inte minst.

Dessutom och det här kanske inte alla håller med mig om: Det fanns på den tiden en annan tolerans och attityd gentemot misstag. Man var liksom tvungen att misslyckas för att lyckas. Och de flesta spelarna tog sig den rätten eftersom man ändå inte blev bänkad. Sammantaget gav allt det här ett självförtroende som man inte förvärvar lika lätt i dag. Det självförtroendet finns fortfarande kvar hos de äldre spelarna i elitserien och det är också det faktum, tror jag, som gör att de äldre spelarna har kvar även dagens elitserie.

I dag är som bekant förutsättningarna helt annorlunda. I dagens elitserie har man oftast inte råd att göra några misstag alls. Det kan nog alla insatta skriva under på. Vi är kvicka på att döma ut spelare och kräva omedelbara åtgärder av lagledningen när någon spelar dåligt. Det är ju så viktigt att vinna för att antingen gå till slutspel eller undvika nedflyttning!

Inget konstigt med det kan tyckas. Det är en naturlig utveckling av vår sport som i alla andra sporter. Men det föder också ovan nämnda problem. Unga spelare som inte utvecklas i den takt de kanske förtjänar. Unga talanger som inte vågar ta chansen att spela i elitserien utan väljer att
vara kvar i sina moderföreningar i lägre divisioner för att just få att
utvecklas genom att spela i alla viktiga lägen typ powerplay, toppningar med mera.

Undertecknad har själv inga patentlösningar på problemet utan manar till diskussion hos landets elittränare. Men det råd jag har till unga spelare är:
Våga ta för er både på banan och i omklädningsrummet! Ta en dialog med tränaren om hur just du ska få chansen att utvecklas! Kräv vettiga svar om varför du inte får spela om nu fallet är så! Och så, till slut: Tro på dig själv och ha tålamod.