Here are the champions

Första reflektionen efter Europacupen i Varberg. Mitt under att ”We are the champions” spelas i Sparbankshallen kan jag konstatera: Vilket antiklimax! IKSU skulle leka hem sin andra raka Europatitel och...

Första reflektionen efter Europacupen i Varberg. Mitt under att ”We are the champions” spelas i Sparbankshallen kan jag konstatera: Vilket antiklimax!

IKSU skulle leka hem sin andra raka Europatitel och bygga på myten kring sin fysik, smarthet och taktiskt skickliga ledarstab.

Warberg skulle också försvara sitt guld. På hemmaplan inför en kokande hemmapublik.

Istället vann schweiziska kjollaget Dietlikon och svenska mästarna AIK. Och det var inte alls oförtjänt. Schweiziskorna spelade ett mycket moget och lurigt spel där flera stora profiler banade i väg för skrällen. IKSU var en stor besvikelse i finalen. Vilsna, tunga ben och jag saknade avgörande taktiska beslut från ledarstaben.

AIK var helt klart det bästa laget i sin final. Visst, det var inte 8-0 som i vårens sista SM-semifinal. Men gnagarna var smarta. Jag gillar speciellt taktiken att skära av speluppläggarna Eskelinen och ”Bult” högt upp i banan.

På det sättet tvingades Jimmy Persson och Staffan Simonsson vara de förande och offensiva. Trots 0-1 på den taktiken var mycket vunnet för AIK:arna där. I andra perioden ändrade Isac Carlsson i kedjorna så att Bult och Kimmo spelade tillsammans och då blev det bra mycket bättre.

Men fler heta och formstarka spelare avgjorde en mycket bra och underhållande match. Warberg var inte dåligt – Men AIK var bättre!

Och tack Varberg för arrangemanget och festen ni bjöd på.