Rutinen viktigast i stora matcher

Erfarenhet. Det handlar om att dra nytta av de som varit med förr och att de personerna kliver fram. Det är viktigast för att lyckas i slutspel och final. Såväl...

Erfarenhet. Det handlar om att dra nytta av de som varit med förr och att de personerna kliver fram. Det är viktigast för att lyckas i slutspel och final. Såväl i ishockey som innebandy. Erfarna spelare vet precis i detalj hur de ska spela. Målskyttarna är iskalla när de får chansen och backarna vågar hålla i bollen lite extra.

I omklädningsrummet inför en viktig match ser man ofta vita, lama ansikten. Så är det antagligen även när det gäller innebandy. Många spelare gör saker som de normalt inte gör. Vissa killar som annars tar det lugnt och bara dricker en kopp kaffe ger sig kanske ut och springer. Man märker av stundens allvar på snacket i omklädningsrummet, hur spelarna värmer upp på planen. Sen knyter det sig för dem under matchen.
Annat är det med grabbar som Peter Forsberg och Niklas Lidström, de gör som de brukar göra inför vilken match som helst, vilket utstrålar trygghet och stabilitet.

Jag minns själv hur jag var innan VM-finalerna mot Finland 1998. Min egen fokusering förändrades och jag var inte lika sprallig längre. Jag gick mer in i mig själv och hade bestämt mig för att inte krångla till det utan att spela mitt spel som vanligt. Jag hade inga tankar på att avgöra, jag skulle bara tänka defensivt och försvara.

Vad en ledare främst kan göra är att avdramatisera de stora matcherna. Jag hade ”hockeyprofessorn” och världsmästarcoachen Tommy Sandlin som tränare när jag var i Brynäs. 1995 var vi framme i semifinal mot Luleå och vi hamnade i underläge med 0–2 i matcher. Då gäller det att ha en krisplan utarbetad innan slutspelet startar, så man inte drabbas av panik. Inför den tredje matchen ställde sig Sandlin upp på Scandic Hotel i Luleå och sade att det var som vilken match som helst, att ishockey inte är hela livet och det får bli vad det blir. Alla spelare gick på det, ställde sig upp och knöt näven. Vi vann matchen och vände också matchserien, men åkte sedan dit mot HV71 i finalen.

När vi vann VM-guldet var det Mats Sundin (två tidigare VM-guld) som klev fram innan finalmatcherna mot Finland. Han är en vinnarskalle, vilket är något som man föds till. Mats är en mycket bra talare och sade saker som att alla gör sin match i matchen, ta ett byte i taget och sedan en period i taget.
Visst det är klyschor men Tommy och ”Sudden” sa det som vi spelare ville höra. Det blir en lättnad att få höra sådant.
Men viktigast när det gäller den biten är kroppsspråket, hur man agerar framför gruppen. Mats gick fram rak i ryggen och med stora, bestämda ögon. Han hade inte sänkta axlar och flackande blick utan han signalerade ”Att här kommer jag och jag ska vinna”, och det smittade av sig på oss. Att vara bestämd i allt man gör är av största vikt.
Visst, ledare och lagkaptener kan hjälpa till och stötta och inspirera, särskilt när en spelare är ur slag. Ledaren ska få tillbaka spelaren genom att prata med honom, ha vanliga samtal om väder och vind. Men till sist hänger det på spelaren själv om han ska hitta tillbaka till tryggheten.

Att tränare ändrar i spelet innan viktiga matcher är inte att rekommendera. Har man taktiskt drivna spelare kan det kanske fungera till en viss del. Annars gäller samma saker som jag skrivit ovan om spelarna. Man ska jobba vidare på samma saker match efter match och hålla fokus.
Då kan man gå långt, vilket innebär att man blir erfaren.