Rekordmannen påverkas av finalförlusten än idag

Med sina 35-år är Mattias Samuelsson en av SSL:s mest rutinerade backar, han innehar också rekordet för flest antal landskamper i blågult. Här berättar han om VM-drömmar, nya stämningen i blågult och karriärens ände.

Mattias Samuelsson gjorde sitt första VM 2008, han är rekordmannen inom Svensk Innebandy och innehar rekordet för flest antal landskamper. Om fyra dagar tar förbundskapten Mikael Hill ut sin VM-trupp - och skulle 35-åringen komma med till VM i Prag så skulle det därmed bli hans sjätte VM-turnering. Inför Euro Tour Floorball Tour i Uppsala för några veckor sedan så satt Innebandymagazinet ner med rekordmannen och pratade om det som komma skall.

Du har varit med på hela resan när Kent Göransson, Jan-Erik Vaara och Mikael Hill varit förbundskaptener. Vad skiljer sig i den här landslagsresan mot tidigare?
- Det är olika ledare, olika profiler och de ser innebandy på olika sätt. Men i mångt och mycket är det samma. Vissa detaljer i spelet kan skilja men Sverige har alltid varit en nation som haft mycket boll. Sen tycker jag att det känns mer öppet. Spelarna idag är gladare, det är bättre stämning och folk mår bättre. Om det har med ledarskap att göra eller inte är svårt att säga. Men gruppen här mår bra. Det är klart ledare försöker sätta sin prägel på spelsystem och det skiljer sig alltid litegrann, men jag har alltid samma känsla när jag kommer till landslaget. Vi ska vara spelförande och vinna matcher, det är liksom mantrat. Det är viktigt att det är så också, sa Mattias Samuelsson till Innebandymagazinet då.

Intressant angående stämningen, kan du utveckla det?
- Jag vet inte, det är bara en uppfattning som jag har. Tycker folk mår bra när de kommer hit. Vet som sagt inte om det beror på ledarskapet, men vi har en stomme av spelare som varit med ett tag nu och man känner varandra bättre och bättre. Det är en jäkla öppen och härlig stämning.

Nästan klubblagskänsla?
- Ja, absolut. Om man jämför nu med när jag kom in då jag var ung så var det många från AIK och Warberg. Det blev ganska mycket block. Det är inte på samma sätt nu. Även om det är många från Storvreta och Falun så är det mycket mer öppet, mycket mer. En jätteskillnad. Men det var ju 10-12 år sedan, och det är klart det är skillnad på människor.

Vad är din roll i landslaget nu?
- Som alltid, jag vill spela bra och se till att vi vinner matcher. Driva på och se till att vi gör rätt saker. Vi har en jäkligt ambitiös grupp så jag behöver inte göra något speciellt, det är rutinerade killar som vet vad som krävs. Jag behöver inte lära dem någonting. Min roll är att spela bra och göra ett hårt jobb, visa på banan i träning som match. Att det är på riktigt och att varje tillfälle är viktigt.

Till den tuffa frågan. Hur ser du på din egen karriär? Är det här ditt sista VM, och sista säsong?
- Det kan mycket väl vara mitt sista VM, och min sista säsong. Jag har inte tagit något definitivt beslut. Men det är klart jag ser att det finns ett annat liv. Jag har tre barn hemma och en sambo som jag vill ge mer tid. Samtidigt är jag ganska glad att jag börjar känna att det finns ett annat liv också, för jag är livrädd för att sluta för tidigt. Det är fortfarande svinkul, jag älskar att gå och tränaoch älskar att spela innebandy. Sen får vi se, det är väl mycket som tyder på att det här är mitt sista VM, absolut. Men sista säsongen vet jag inte. Det kan vara det.

Man hör att du har en väldig glöd och passion för innebandyn. Hur mycket skulle det betyda personligen att ta tillbaka VM-guldet från Finland?
- Massor, massor. Det skulle betyda jätte-jättemycket. Jag tror inte det går att rangordna titlar. När jag ser tillbaka på min karriär så kommer VM-gulden kännas helt fantastiska. Det är speciellt för mig att representera Sverige och att spela VM ser jag som något jättefint och vackert. Det skulle absolut betyda jättemycket. Sen ska jag inte ta i så jag spricker, men det känns viktigt.

Hur länge satt den senaste VM-finalförlusten kvar i dig?
- Det påverkar mig än idag. Jag kan se tillbaka på matchen och tycka att jag borde gjort bättre. Situationer i matchen där man kunde gjort annorlunda som gjort att vi vunnit. Men man måste få massa motgångar i livet också för att bli bättre, tror jag. Även om det suger som fan att förlora så får man massa motivation också. Det är alltid lättare att jaga.