Legenden Fauskanger: “Nu känns det ok att sluta“

Willy Fauskanger har spelat tio VM, gjort 108 landslagsmål på lika många landskamper och spelat 20 säsonger i den norska högstaligan. I våras fyllde han 40 år, och nu avslöjar norrmannen att han slutar att spela på elitnivå.

Han har lagt av lika många gånger som han har vunnit det norska mästerskapet ungefär, och antallet blomsterkvastar som han har samlat på sig börja bli många nu. Men denna gång lovar han att lägger av, på riktigt. 

– Ja, nu har jag lagt av. Jag har sagt ifrån till klubben och de har hämtat in ersättare för mig. Det är lättare att lägga av nu. Huvudet säger nej, jag har fått lite nog nu. Det är svårare att motivera sig, och det är klart det märks att man är tyngre och trögare i närkamperna. De unga spelarna är mycket snabbare än mig, och man måste ha bra spelare runt sig för att vara bra, säger Willy Fauskanger till Innebandymagazinet.

Fakta: Willy Fauskanger
Ålder: 40
Position: Forward
Klubbar: Haugeåsen, Örnsköldsvik, Slevik, Fredrikstad, Greåker
Meriter:
55 VM-matcher 87 poäng (58+29)
108 landskamper/108 mål 163 poäng
20 säsonger i elitserien i Norge, 1 i Sverige
8 NM-guld, 7 seriemästerskap
10 av 10 VM
Först i Norge till 500 mål
Först med 100 landslagsmål i Norge
Brons med Norge -96

"Bidragit mer sista VM-turneringarna"


Den senaste säsongen blev det 46 poäng (36+10) i den norska ligan och slutspelet, och han visade att han hänger med hyfsat.
– Nu måste jag ha bollen på bladet och kan inte göra allt själv längre. Det har gått sakta men säkert, och man känner att åldern inhämtat mig också. Men jag har varit med och bidragit även om jag har varit en av de äldsta spelarna i elitserien. Jag har på inget sätt gjort en dålig säsong, så då är det bäst man lägger av innan man hamnar nederst på bänken med de allra yngsta killarna.



Han tror inte det norska landslaget kommer att sakna honom så mycket på planen, men kanske mer vid sidan om.
– Jag tror inte de kommer märka av det så mycket på planen. Men i garderoben och runt laget så känner jag att jag har bidragit mycket under de sista VM-turneringarna. På planen kommer det nya talanger som knackar på dörren, och det är bra för Norge att vi får en föryngring. 



Efter tio raka VM, blir det konstigt med ett VM utan Willy Fauskanger, som har varit med i samtliga VM som har spelats.

– Jag har ingen motivation att träna så mycket som behövs för att vara med en gång till. Jag är stolt och nöjd med att få representerat Norge i tio VM, och fått vara med och bidra mycket i alla VM jag spelat. Nu tänker jag sitta på fjärde rad och ta en kall öl och vara supporter istället. Får jag ihop det med jobb och familj så hoppas jag kunna följa VM från Lettland från läktaren iallafall. Det blir skoj att se på hur de unga spelarna tar nivån, och om det är hopp för framtiden, skrattar legenden.

Vem ska ta över för dig i landslaget nu då?
– Ole Martin Skau Jansson ska bli min arvtagare, så får hoppas att han blir det. Vi skojade lite om det inför förra VM-turneringen att han skulle ta min plats, han är lite samma typen avslutare som jag är. Han gjorde det ju riktigt bra då, och vi gjorde lika många mål. Sen kommer det nya spelare. Både Håvard Pedersens och Andreas Slettens söner har debuterat i elitserien och ser riktigt vassa ut. Jag har stor tro på Casper Sletten och Marius Pedersen som har vuxit upp i hallen där papporna har spelat. Båda killarna är bra killar med bra hållningar och föräldrar som vet vad som måste till för att man ska bli bra. 





Det har jämnat till sig rejält på världens innebandykarta de senaste åren och Norge har fått kämpa hårt för att hålla sig bland toppnationerna.
– Det är många nationer som är hack i häl nu speciellt de från östra Europa, och det är viktigt att Norge inte sover i timmen och jobbar lika hårt som de. Annars kan det bli svårt att få lira i A-VM framöver, och det är viktigt för oss. 



"Hartwall var en mäktig upplevelse"
Som 18-åring hoppade han över studenttiden som traditionellt i Norge firas med ”russetid”. Den skippade Fauskanger och spelade VM istället, som blev ett av hans bästa innebandyminnen i karriären. 

– Det er så otroligt många goda minnen. Atmosfären och så när vi har spelat viktiga matcher. En match som bränt sig fast på näthinnan är iallafall bronsfinalen 1996 mot Tjeckien i Globen inför 9422 åskådare. Det var stort för en liten pojke från Greåker som spelade sin första VM-turnering. Jag offrade ”russetiden” i Norge för att vara med, men det ångrar jag inte när jag kom hem med brons. 


Men den största upplevelsen kom utan att Fauskanger var med på planen själv.

– Annars minns jag VM-finalen 2010 mellan Finland och Sverige i Hartwall Arena, som var en mäktig upplevelse. Stämningen i hallen var helt sinnessjuk. Alla VM har haft sin charm, och det har gått bra för mig, och jag är både bästa målskytt och har poängrekord, en prestation som jag är stolt över såklart. Det som är roligt med att spela på landslag är att man får ha det skoj och spela med de man annars hatar att spela mot i klubblaget. Man får se vilka härliga människor de egentligen är och man finner glädjen och humorn med en gång man samlas. 


Hur ser du på utvecklingen genom din karriär?
– 
Det har varit en vansinnig utveckling. Jag var med redan 1989 med Haugeåsen Innebandyklubb. då var det bara ungdommar som drev hela serien. Organisationsmässigt har det växt till storklubbar med proffsiga styrelser, med tjejlag, ungdomslag, fans och så vidare. Det har varit en otrolig utveckling på kvalitet och nivån på spelet. Jag såg nyligen en video från de första åren i Greåker och då sprang alla runt och körde soloraid, man såg knappt en passning. De som säger att allt var bättre förr tar helt fel iallafall. Det var kanske mer plats för lirarna förut, men nu är det såpass högt nivå att man måste satsa för att bli bra. Man kan inte bara ramla in från andra idrotter och vara bra. Det var en bakgårdsidrott förut, men nu är vi inne i finrummet. Speciellt i Sverige där sporten verkligen har växt. De har profiler som blir frontade i vanliga TV-program som Mästarnas mästare där ju Niklas Jihde var med. Inte minst har antalet utövare ökat, och det sänds TV-matcher varenda vecka. I Sverige ser man verkligen hur stor idrotten har blivit. 



"Vi behöver fler hallar"
Utvecklingen hemma i Norge har stoppat upp lite, något som måste ändras. 

– Jag hoppas att vi kan fortsätta att utveckla vår idrott. Kommunerna i Norge måste förstå att vi behöver fler hallar att spela i, annars begränsar det våran växt. Vi har problem att ha nog träningstid till alla lag just nu. Sen måste de som har spelat bli bättre på att ta sitt ansvar och bidra med sin erfarenhet och kunskap i klubbarna. Nu har de en tendens att försvinna när de slutar spela, och då tappar vi mycket kompetens.



Vad ska du göra i framtiden, nu när det är slut på karriären?
– Jag kommer att vara en del av miljön. Jag har två pojkar som spelar innebandy som är väldigt ivriga. Jag har tränat äldsta sonen sedan han var tio, så jag kommer nog att finnas kvar i Tindlundhallen. Jag har sagt till klubben att jag kan tänka mig att ta lite utbildningar så jag får lite papper på det också. Jag har ju en del praktik som tränare både i Greåker, och Fredrikstad som jag tränade i division 1. Sen är jag öppen för att jobba med något inom innebandy. Men just nu vill jag ha paus från sporten. Jag har spelat själv, tränat sonens lag och varit tränare på Wang Idrottsgymnasium tre gånger i veckan. Så jag har blivit lite mätt i år.



Han slutade första gången 2008, och efter det har det blivit några blomsterkvastar och lovnader om att det var slut på karriären. Men denna gång får vi lita på att Fauskanger håller sig undan.
– Haha, det har nästan blivit en parodi. Men nu har jag sugd max av karamellen och käkat upp papperet också. Jag brukar få nytändning på sommaren och har haft två pojkar som vill att pappa skal fortsätta spela. Men nu när kroppen har sagt ifrån blir det nog lättare. Jag har hållit mig skadefri nästan hela karriären, det har gjort det lite lättare att fortsätta. Men nu är jag 40 år och har 
två jobb där jag jobbar skift, och lever inte av innebandy. Det tar lång tid att restituera kroppen efter matcher och hårda träningsperioder, och det börjar bli tungt att åka på träning. Efter NM-finalen var jag helt tom, så nu känns det ok att sluta.