Analys: Sverige räddade kvällen – men tappade sig själva

Gruppsegern är klar, men insatsen mot Slovakien visar att Sverige har långt kvar till VM-formen.

Promotion: Succén fortsätter – ALPHA EVOLAB Silver Edition från UNIHOC

Jag vet knappt var jag ska börja när det gäller Sveriges sista gruppspelsmatch. Så jag börjar med det positiva: Sverige vann gruppen och slipper därmed en semifinal mot ett fullsatt, kokande Ostrava med 10 000 tjeckiska fans som hade kunnat bära sitt lag hela vägen till rymden om det behövts.

Men… sedan tar det positiva ungefär slut.

Historiken: Sverige brukar krossa Slovakien

Slovakien är en motståndare vi i princip bara möter i VM-sammanhang – och siffrorna brukar vara brutala. 23–1, 22–3 och 20–2 i de tre senaste VM-turneringarna. Att då stå på 4–0 efter två perioder, när vi dessutom måste vinna med minst sex mål för att säkra gruppsegern, och tvingas kasta in bänkade stjärnor och riva upp hela lagbygget för att få fart på saker och ting… det är inte godkänt.

Om jag ska vara ärlig: de två första perioderna är det sämsta jag sett Sverige spela mot en blåbärsnation någonsin.

Visst, tredje perioden vinner vi med 11–1 – och det är ett styrkebesked i sig. Men det säger också något obehagligt om kvaliteten i period ett och två. Ett landslag som har växlar att vinna en period med 11–1 ska inte stå och harva i två perioder mot Slovakien.

Lovisa Hedin – bästa svenska trots 15–1

När målvakten blir en av planens bästa spelare i en 15–1-seger brukar det ringa varningsklockor. Men Lovisa Hedin var exakt det. Hon hade inte mycket att göra, men när hon väl behövde var hon lysande. En av fotparaderna var så absurd att hela arenan tappade hakan. Hedin själv himlade med ögonen – jumbotronen zoomade in – och hela hallen skrattade tillsammans med henne. En av turneringens mest spektakulära räddningar.

Sveriges absolut största tillgång är målvaktssidan och backsidan. Det vet alla. Att vi bara släppt in fyra mål på tre matcher är starkt. Men som flera internationella spelare i mixed zon och medier påpekat inför VM: det här är inte ett svenskt landslag fullt av formtoppade anfallare. Det märks. Hanna Nordstrand och Wilma Johansson är de enda som klev in i VM i full sprängkraft. Resten letar fortfarande efter sitt maxläge.

Mörkning, formationsrörighet och spår från World Games

Men det finns en annan faktor som är värd att nämna – en psykologisk. Sverige fick en rejäl näsbränna i World Games i somras när Finland chockade oss i finalen och senare skröt öppet om hur de mörkat allt taktiskt fram till guldet.

Det verkar som att det satt spår. För plötsligt laborerar Sverige med formationer som aldrig spelat ihop, byter i onödan och försöker dölja något som liksom inte behöver döljas. Det är inte Sveriges identitet. Vi har i decennier varit laget som sätter tonen, bestämmer melodin, och låter världen anpassa sig efter oss. Nu känns det plötsligt som att vi försöker anpassa oss efter Finland.

Två matcher med hyfsat lika formationer följdes idag av total rokad – och när tredje perioden krävde panikåtgärder blev det ännu mer spretigt. Är det en medveten supermörkning inför en eventuell final? Kanske. Men det är också en farlig lek i så fall.

Har Sverige tappat sin VM-identitet?

För någonstans har vi då glömt grunden till nio raka VM-guld: Det är Sverige som ska vara Sverige – och det är alla andra som ska försöka följa oss. Inte tvärtom.

ANNONS