Läge att ifrågasätta breddstrategin efter U19-fiaskot

En fjärdeplats och ett mästerskap där Sverige får återvända hemåt från Schweiz tomhänta och där de övriga tre ”stora” la beslag på pallplatserna i U19-VM.

Efter guldet i Fredrikshamn för snart två år sedan, så hoppades såklart Sverige på att kunnat försvara sitt guld. Ett uppdrag som kändes betydligt svårare på förhand av flera olika orsaker.

Jag ska vara tydlig med att jag inte sett någon av matcherna – jag har sett highlights i efterhand och försökt höra mig för med människor som sett och gjort en analys, för att bilda mig en egen uppfattning.

Den enkla faktorn är ju spetsen i truppen – under förra mästerskapet fanns namn som Gabriel Kohonen, Sakarias Ulriksson och Daniel Kalentun, spelare som idag tillhör den absoluta toppen i SSL och som växt in i det ”riktiga” landslaget. Då har vi inte ens nämnt spelare som Oscar Magnusson, Gustav Lindberg, Victor Johansson, Hampus Nydenfeldt och Benjamin Schill som också fanns med och säkerligen är aktuella för landslaget de kommande åren (några redan snart). Med den oerhörda spetsen fanns det inget annat än ett guld.

Redan tidigt kunde man fastslå att spetsen i 06-07-kullen inte var på samma nivå och att man behövde hitta en annan väg för att kunna ta guldet. Den här gången har Brolin pratat om en bredare trupp, fler spelare som fått chansen att visa upp sig, om förmågan att ta till sig en uppgift och köpa in på den och en arbetskapacitet av de högre slaget som ska kunna ge resultat i slutändan.

Det har självklart funnits en stomme som man jobbat med och ganska tydligt vilka man vill ha i en förstafemma, tex Jensen, Mendoza Nyberg och Kronstrand som känns rätt då de tillhör toppen inom kullen. Däremot är känslan att man haft svårt att hitta komplementen fullt ut. Spelare som Viktor Jonth, Ted Di Luca, Erik Östby, Lucas Hägglund, Filip Öijer och Arvid Lundholm är spelare som funnits med, vissa mer än andra, men som inte tog en plats. Spelare som jag ser som ”producerande” spelare och som har en spelstil som man kan tänka sig på två formationer. Har dessa spelare verkligen stått still/blivit sämre under perioden eller vad har skett?

Istället valde man att frångå dessa i processen relativt sent i processen och valde namn som Melvin Lutmers, Oliwer Nyren, Felix Nilsson, Jakob Jonsson och Lukas Wahl. Spelare som i slutändan skrapade ihop fem poäng tillsammans med varierad speltid, men som matchades oftast i en andraformation. Jag lastar inget på de här spelarna – jag syftar mer på att man letat efter producerade spelare att ha på de två första formationerna där man relativt sent väljer en viss väg som i slutändan inte faller väl ut.

Bättre träff hade man en tredjeformation där spelare som Anton Frejd, Wiggo Westlund och Emil Hellgren känns som klippt och skurna med sin löpförmåga och sin fysik i att kunna spela enkelt och rakt.

En annan del är målvaktsspelet – att Hedberg varit given har varit tydligt från första stunden. Man har testat Eckert, Olofsson och nu föll valet tillslut på Juhlin – som visserligen klev fram och tog ett par straffar som borde räckt till en bronspeng. Under mästerskapet har man dock haft svårt att träffa rätt fullt ut och tvingades ju även till byten under matcherna för att försöka få till någon effekt.

En annan faktor som jag hört från flera håll är duellspelet där Sverige haft det tufft. Egentligen lite över planen där man i offensiv zon haft svårt att få fast boll och där man i egen zon kanske inte kommit åt fullt ut. Ser man på truppen så är det ju spelare som genomgående spelar minst i division 1 (några i AS/SSL) och som där får kampas i seniormiljö. Utan att veta så tänker jag att det ser snarlikt ut i de andra nationerna, där ett gäng säkerligen spelar i högstaligan (som då håller sämre kvalite) och att det är svårt att peka på ”de spelar mer i seniormiljöer”. Jag tror forfarande att våran JAS-miljöer är för dålig vilket gör att det är för få matcher där duktiga, unga juniorer, verkligen får chansen att kampa och bjuda upp i matchbilder och situationer som sedan kan liknas och överföras till en internationell landskamp. Det är för många matcher som bara spelas av och som ställer för lite krav på spelarna i prestation, förberedelser och att hantera situationer som kan uppstå i tuffa lägen.

En annan del som jag kan sakna är egenskapen att kunna vinna matcher på ”egen hand”. Att man själv kan bestämma villkoren i en match. Det borde ge förutsättningarna att alltid ha chansen att vinna en match, där du skapar tillräckligt med chanser för att ha ett övertag och inte behöver lite på tillfälligheter, slumpartade situationer och misstag från motståndarna. Mycket i det landar ju i att kunna hantera bollen och vara oerhört skicklig där för att kunna sätta boll i vissa ytor och sekvenser. Jag upplevde samma ”problem” under JSM, just att lag för egen maskin hade svårt att diktera villkoren och vinna matcher utan att det mer handlade om ett bra försvarsspel, en effektivitet och att minimera misstagen som motståndarna inte kunde nyttja – att inte ge något gratis. Det kanske är dessa delarna som avspeglar sig i en landslagsmiljö och där vi kanske får lägga större ansvar på klubblagen att försöka spela en innebandy med mer boll. Jag har varit inne på det tidigare att det gått lite inflation i termer som ”duellspel” och ”högt försvarsspel”, där jag inte tycker allt borde handla om att springa, kampas och stångas. Det är termer som används både i landslagsmiljö, men även på elitnivån och nedåt. Det känns snart som att ”lirarna” dör ut allt mer och att enda vägen mot SSL är via en fysiskt starkt profil sett till hur försvarsspelen ser ut. Jag vill se att det kombineras med en teknik, en spelförståelse, en förmåga att kunna hantera boll i trånga ytor och att läsa spelet.

Det sista vi behöver titta på är väl egentligen hur landslagsmiljö ska se ut och användas? Vill vi jobba brett (som Brolin varit inne på i intervjuer), låta många spelare få chansen att bekanta sig med miljön och ta det därifrån för att kanske på sikt få fler seniorspelare? Eller vill vi tävla fullt ut, ta ut spelare med rätt kvalite oavsett ålder och enbart prata resultat? Jag tror inte att vi får fler spelare till herrlandslaget bara för att vi har haft fler U19-spelare i rullning. Jag tror att känslan av att vinna är likväl så viktig för framtiden och för att få spelare att fortsätta motiveras. Ett landslag är det finaste vi har och där borde resultatet i slutändan vara det som spelar störst roll.

I nästkommande VM kommer spelare födda 2008 och yngre deltaga. Jag hoppas verkligen att man snarast plockar in just de aktuella killarna på kommande samlingar och verkligen ger dom fullt förtroende och inte fyller upp trupperna med spelare födda 2007, utan där man ger staben med spelarna tid att verkligen jobba fram något bra.

Tre punkter jag vill se framöver:

En spetsiga satsning. Tillfällena är få, rätt spelare behöver få mycket tid. Jag köper att man kan behöva testa spelare, men det ska vara av rätt anledning, inte för att ge ”fler chansen”. Då får man hitta ett komplement i någon annan breddverksamhet.

Ett Sverige där man sjävklart ska vara duellstarka och fysiska, men där vi också behöver se att spelarna kan hantera boll i pressade situationer och på små ytor, samt läsa spelet.