Mika Kohonen: ”Diskussionen runt elitinnebandyn är vilsen”

”Det gör mig rädd och orolig” – Storvretatränaren talar ut. 

Artikeln i korthet (enligt AI): Mika Kohonen, tränare för Storvreta och tidigare världens bästa spelare, uttrycker oro över debatten kring elitinnebandy och dess regler. Han menar att diskussionen är vilsen och fokuserar för mycket på spelstil som ”tråkig” kontra ”rolig”, snarare än på vad som är bäst för sportens utveckling. Kohonen betonar vikten av resultat inom elitidrott och varnar för att förhastade regeländringar kan skada både sporten och dess tävlingsanda. Han anser att eventuella förändringar bör göra sporten snabbare utan att urholka dess kärnvärden, och poängterar att spelarnas röster borde väga tyngre i dessa beslut.

Efter herrarnas SM-final (Storvreta-Falun 3-2) har underhållningsvärdet, som många menar var för lågt, diskuterats flitigt i olika forum. Bland annat har frågan om passivitet, och eventuella nya regler för att motverka det, varit på tapeten. Niklas Jihde, en av innebandyns största stjärnor genom tiderna, tycker att man måste göra några regeländringar.

Diskussioner som dessa har fått Storvretas tränare Mika Kohonen att reagera. För några dagar sedan skrev han följande på Facebook: 

I den här artikeln utvecklar Kohonen sitt resonemang. Intervjun har bitvis mer av samtalskaraktär, då undertecknad sedan tidigare har vädrat åsikter kring frågan om passivitetsregler. 

”Elitidrott är resultatbaserat”

Du är orolig för diskussionen runt elitinnebandy, vill du utveckla vad du syftar på?

– Diskussionen runt elitinnebandyn är vilsen. Jag fattar ju att ju mer vi vinner så kommer diskussionen om vad tråkigt och roligt är. Elitidrott är resultatbaserat, annars kan vi ta bort resultattavlan och hitta på en ny sport. Den kan heta “alla är lika bra” och så räknar vi inte mål, och delar slickepinnar, eller någonting. Skämt åsido, alla får ha sin åsikt om vad som är häftigt och bra, och att så många kontringar som möjligt är så bra, säger Mika Kohonen till Innebandymagazinet och fortsätter:

– Om vi ska prata på riktigt så finns det två delar. Elitidrott handlar om resultat, som i alla andra sporter, men förbättring av sporten och att göra den snabbare har jag sagt i 30 år. Jag har 30 år bakom mig i elitinnebandyn och blir rädd när jag läser att en kille som bara tittar på några matcher,  sitter på posten att bestämma om vad som är bra och dåligt i innebandy.  Det är det jag menar med att diskussionen är vilsen. Alla kan ha sin åsikt om vad som är vackert och inte. Men oavsett om det är Champions League eller hockey-VM, när en match ska avgöra hela säsongens resultat, är det väldigt sällan propaganda i idrott. Diskussionen runt saker och ting med denna finalen är vilsen. Alla får tycka vad man vill men det förbättrar inte sporten. Oilers vann med 3-1 i game 7 i Finlands final och förra året gjorde vi åtta mål mot Pixbo, bland det mesta som gjorts i final. Ändå fick vi svara på frågor från Expressen två minuter efter finalen om att vi var tråkiga. 

Jag tycker också att man måste komma ifrån diskussionen om vem som är rolig eller tråkig. För mig handlar det mer om vilken idrott vi vill ha. Nu pratas det om regelverket och att man kan titta på vad kan skulle kunna göra där för att få mer fart i matcherna, och att alla lag då måste anpassa sig… 

– Det är evighetsfrågan. Jag har vunnit SM-guld och VM-guld med massa olika taktiker. Det går lite i vågor och förändras som klädesmode. Fansen har rätt att säga vad de tycker, de betalar en biljett och kan säga vad de tycker är roligt, kärlek och hat och allt det där, men det är en känslig och svår fråga. Och det blir ännu farligare när det är folk som aldrig har idrottat själva och som inte har varit i situationerna med 13 000-18 000 människor på läktarna och ett års jobb står på spel. Jag har pratat i 30 år om att jag är för att göra innebandyn snabbare. Det kan handla om alla avblåsningar, många frislag… det är svåra frågor. 

– Det är som att vi skulle gå mot basketen, till exempel. Jag läste det som Niklas Jihde hade sagt, en person som jag har största respekt för… men det gick inte så fort på vår tid heller, kan jag säga. Det var inte propagandafinaler. Och bollsporterna, oavsett vad det är… jag ser inte någon förändring att 75 procent av målen kommer bli kontringar efter du tappar bollen och efter några sekunder när du tappar bollen, och vi är den snabbaste sporten. Jag tror att jag får betalt i alla fall av att lära våra pojkar att vara smartare. Det handlar inte om att inte våga spela, hur du gör det, när du gör det och hur mycket. Det är samma i fotboll, basket och hockey, och vi är den snabbaste av dem. Så det är ingen fördel. 

– Att som i basket ha en klocka och sådär, då går vi till att alla ska vara exakt likadana. Att man inte behöver pressa någon gång. Det är två lag som spelar och dansar, och man har alla möjligheter att spela så aktivt som man vill, eller mindre aktivt, beroende på vad det står på tavlan och så. Det är väldigt svårt att förändra saker med anfallsklocka eller vad som helst. Jo, det kommer öka kontringarna fram och tillbaka, men det blir att alla ska vara lika. Då går jag tillbaka till att i elitidrott är resultatet ganska heligt. Det är därför man håller på och kollar vilka som är etta, tvåa, trea, vilka som kommer upp till SSL och så vidare. Det är otroligt svåra frågor. Men allt som gör vår sport snabbare och i långa loppet, oavsett vad det är för match eller någonting, men ändå hålla själva tävlingen helig, så jag är för det. Har alltid varit. Men alla de här grejerna, sådana förändringar att man måste upp i anfallszonen snabbt eller någonting, det kommer gynna de bättre lagen. Det blir ännu mer skillnad mellan de bättre och lite svagare lagen, så enkelt är det. 

Tycker du att innebandyn som sport, där den befinner sig, ska kunna våga göra den här typen av regeländringar?

– Där kommer vi till nästa grej. Jag är med på att utveckla vår sport till så fin och vacker som möjligt, men till vilken kostnad? Det är samma som att IFF hade planer på att byta sporten till 4 mot 4, mixed och allt det där. Det tycker jag inte är okej, det blir en helt annan sport. Men man kan fråga sig, varför har inte hockeyn tagit bort blålinjerna? Varför är det bara vår sport som pratar så här efter en final där världens bästa lag ger allt? Jag lovar att om det hade blivit mål i första perioden så hade det öppnats. Denna gången blev matchbilden sådan. Det enda som skrivs är hur tråkigt det var, och alla bilder är på våra spelare. Statistiken visar att det var vi som gick mest framåt i den matchen. Så det är inte i linje med vad som är sant. Jag skiter i vad folk tycker, egentligen, men det är fel mot våra spelare. Det är lögner.

– Men som sagt, det är svåra frågor, otroligt svåra. Jag skulle fråga spelarna, mer än folk som inte har spelat och som sitter på posterna och bestämmer. 

”Lättare att säga att det är tråkigt”

Tycker du att man borde kunna testa mer? Exempelvis nya regler. 

– Ja, de gjorde ju någonting. Någon bestämde att det var viktigt att alla skulle sitta på bänken (skratt). Jag har så pass lång erfarenhet av, inte bara innebandy utan även fotboll och hockey, att oavsett vad vi gör eller vad vi pratar om nu, och hamnar på sidospår i diskussionen om vad det här är och vad som händer… om folk tittar en gång till på tredje perioden i den matchen till exempel, det har inte så många gånger spelats en bättre innebandyperiod på den nivån. Men det är lättare att säga att det är tråkigt, att ingenting hände och att sporten är förlorad och allt det där. Oavsett vad vi gör så säger jag att det här går som ett klädesmode. Det kommer och går, det kommer nya vågor och folk gör det här, sen något annat, sen kommer det tillbaka. Så har det varit i fotboll i 100 år. 

– Jag vet att alla runt den här sporten, oavsett erfarenhet eller någonting, alla kan ha en åsikt och vill det bästa för sporten. Men jag tror vi har kommit till en punkt där det är otroligt viktigt att vi pratar om viktiga saker, och inte bara att jag gillar inte det här och det här… laget, eller någonting. Då har man ett narrativ och pratar om sådana saker. Jag pratar inte bara om fansen utan utövare, media, alla. För det narrativet blir en sanning hos många, unga tioåringar, killar och tjejer. 

Nu har det här spelsättet varit den vinnande taktiken de senaste åren. Det talar väl för att vi inte kommer se färre av den här typen av matcher. 

– Jo, men om du tittar tillbaka… när jag kom till Sverige 2000, och det var exakt samma i Finland, då låg man i en halva plans 2-1-2. Det var inte att man gick framåt varje gång. Generellt var spelarnas smartness högre då än nu. Vi gjorde inte bara saker för att ska bli roligt, häftigt eller någonting. Sedan kom 2-2-1 som var revolution i Sverige med AIK och de där, en låg 2-2-1 som var ännu mer defensivt. Du får fem killar bakom bollen, eller fyra i alla fall. Nej… de lagen som har vunnit är inte sådana lag som spelar juniorinnebandy hela tiden. Falun, som kanske har varit bästa laget med bollen och att spela med bollen, jo… kontringar, att inte dumma sig, och äga matcherna på det sättet. Om man tittar på matcherna hur det är, och inte bara har en åsikt om hur det känns, så är det inget nytt. 

Jag håller med om att det generellt inte var roligare förr. Det här back-back-fenomenet har funnits i många år. För mig är det inte så intressant att jämföra om det var roligare nu eller då, utan mer vilken sport vi vill ha i framtiden. 

– Den evolutionen förändras inte bara genom regeländringar. Det kan underlätta lite, men det kommer handla om vilken typ av spelare man har, juniorarbete, hur man blir skolade upp till SSL och landslag. Det är den andra delen. Regeländringar är en sak men det kommer handla om vad spelare klarar av och vilken typ av spelare man har. Det ska vara åsikter om vad som är vackert, roligt eller lite mer tråkigt, vad som helst. Men jag tror också det är lite i dagens värld att man måste vara extrem och skapa rubriker, hellre än att hylla till exempel att båda lagen spelar ganska bra försvarsspel i finalen. Det är ju en sanning. Jag tror inget av lagen hade en gameplan att inte komma loss från början, att inte göra saker. 

”Pratar med spelarna alldeles för lite”

Sattes försvarsspelen på prov så mycket då?

– Nej, jo… både ja och nej. Jag lovar att lagens gameplan inte var att inte komma till farliga ytor. Vi har gått igenom video och försökt stötta under matchen och göra saker, för det krävs att man gör saker till slut, som det ju blev till slut. Det är samma som i VM-finaler, där jag också har ganska många, det är väldigt många olika matchbilder. De blir inte lika på något sätt. Denna gången blev det så här. Om man börjar jämföra saker och ting, och diskussionen som du sa, och som har sett många matcher under en lång period… det finns saker som var bättre förr och som är bättre nu. Om man lämnar bort allt det där vad man tycker utan att ha statistik och råfakta bakom. Vad ögat och hjärnan säger som tittare. 

– Det är svåra och viktiga frågor. Jag tror att man pratar med spelarna alldeles för lite. Det är ändå de som spelar. Jag är rädd att beslut tas från människor som inte har någon aning om vad elitidrott och tävling är. Och procentuellt sett lovar jag att det inte kommer bli bättre. Det är så lätt några veckor efter den matchen i Avicii att säga i någon podcast att jo men han hade kunnat göra det här eller det här… det är inte så lätt, det är ett år jobb på spel. Det är väldigt få som blir bättre en sådan dag. De som är normala kommer oftast vinna, är min erfarenhet i alla fall. 

– I Finland är diskussionen att de vill gå tillbaka och testa ordentligt med en final. I första sex matcherna har man bollen en sekund, sen blir det kontring, sen blir det kontring på kontring, och till slut blir det mål åt något håll. I sjunde matchen blev det som i vår match. 

Det är så de vill ha det? 

– Jag säger inte hur man vill ha det, men deras diskussion går på det sättet, att de är sugna på att gå tillbaka till en final. De testade det något år men kunde inte fylla Hartwall, och gick tillbaka till matchserie. Det är samma sak där om man tittar på publiksiffror och så. Vi är där uppe i toppen varje år. I match fyra, när det var första ishallsfinalen nu, de fyra sista matcherna ska gå i ishallar, det står i stadgarna i F-liiga… så tror jag att det var 1 100 i finalen. Sen hade de 3 700 i sista finalen. Jag tror inte svaret är att det ska vara kontringsinnebandy, att båda lagen ska vara lika dumma och kontra fram och tillbaka. Jag tror inte heller det fyller hallarna. Jag tror mer att det handlar om marknadsföring och det hårda jobbet utöver produkten. 

Som lag, spelare och tränare, kan det finnas en viss rädsla också för tanken på regeländringar och att man behöver lära nytt, och inte kan lita lika mycket på tidigare erfarenheter?

– Nej, man anpassar sig. Spelarna spelar, tränarna coachar, det är så enkelt. Nu pratar vi ju om vad vi tror och tycker är bäst för vår sport. Men jag betonar att allt som gör vår sport ännu snabbare, vi har bland de snabbaste bollsporterna eller kanske den snabbaste, är ju bra. Men till vilket pris? 

”Det gör mig rädd och orolig”

Vad finns det att förlora, tänker du? 

– Att själva tävlingen och resultatet tappar sitt värde. Då är vi inte där som alla pratar om att vi ska vara, bland de stora sporterna. Varför pratar inte hockey och fotboll om sådana här grejer? Som i hockey, till exempel. Det tog 100 år innan de tog bort en linje. Och varför tar man inte bort offside? 

Jag tänker att innebandyn inte kan nöja sig, när vår sport är som bäst så tycker jag att det är världens roligaste sport att titta på. Det vill man ha mycket mer av.

– Det är ju två helt olika saker. Då är vi igen i att vi är den unga sporten som ska göra något häftigt och ha massa åsikter. Vi ska gå vår egen väg. Men varför tror du att vi tränar sex till åtta gånger per vecka och spelar matcher? Det är ju för att vi vill bli så bra som möjligt, klara av tävlingen och utveckla vår sport. Nu är det som att, åsikterna som kommer från han Martin (Klabere) som jag inte ens tror såg hela finalen, som är den som bestämmer något på IFF. Det gör mig rädd och orolig. Om folk som inte har gjort det och har varit i situationerna, och har en lång erfarenhet av saker och ting… och har bara en sanning om vad som är rätt och fel. Allt jag hör och läser handlar inte om elitidrott och tävling, utan precis allt annat. 

Vad tyckte du om det Mattias Samuelsson pratade om i SVT:s finalsändning? 

– Han pratade om exakt samma saker som jag men med fler ord, att man är orolig. De vinklade det lite i Finland att han hoppade på Storvreta, till exempel, men det var inte frågan där. Sverige som innebandyland, jag har ju varit här nästan hela mitt vuxna liv och även om jag är finländare så har jag jobbat för svensk innebandy väldigt länge. Så det är viktigt för mig. Vi är i en fas där, som jag också tror att “Matte” menar, att sportens evolution inte går spikrakt framåt, uppåt eller blir bättre. 

– Jag sa för länge sedan att just nu är vi i en period, och det är inte så att alla ska involveras i det här, men generellt sett är spelarna lite sämre, har lite mindre spelförståelse. Spelet går snabbare förstås, men alla val som spelarna gör, i tidsnöd, är generellt lite sämre. Jag tror att det handlar om att nu är det andra, tredje eller till och med fjärde generationen som bara har spelat innebandy sedan de var små. Det är inte fel om man bara vill spela innebandy, och det finns massa spelare på hög nivå som kanske inte har varit tidigare heller, men generellt sett. Det tror jag “Matte” försökte säga. Det hade gjorts lite häftigt för tv, inga profiler och så där, men jo det finns ju. Inte så många och så stora än, men vänta bara fyra-fem år. Någon kommer i alla fall lite högre än kanske någon annan varit tidigare. Men det går i faser och perioder. Det är jag inte orolig över. 

– Det som du och jag pratar nu, och det här är bland de första gångerna man har en vettig diskussion, och vi behöver inte tycka lika överhuvudtaget, men att vad är bra för sporten på riktigt? Det är otroligt viktigt och jag tror att alla som älskar innebandyn på sitt sätt vill det. Men det är det jag menar att diskussionen går i tusen kilometer på sidan om var den borde vara. Då är det inte särskilt nyttigt eller hjälpande för sporten. 

Samuelsson var även inne på att man borde gå över till en sju-matchserie i SM-final, vad tycker du om det? 

– Jag spelade den första SM-finalen som avgjordes i en match 2002, när vi med Balrog torskade mot Pixbo 36 minuter in i sudden. Inga pauser, jag spelade 72 minuter i den matchen och sedan torskade vi i sudden. Idrottsmässigt är bäst av 7 det renaste, men hjälper det oss om vi har 1000 eller 2000 som tittar på matcherna? Jag tror inte att vi som sport har råd att gå tillbaka till matchserie. Som förra året när vi hade 18 500, när vi får den propagandan den veckan och mediabevakningen, eller som nu i Avicii. Det tycker jag ska vara hemmaarena för SM-finalerna. Låt oss säga att Falun och Storvreta inte skulle spela i finalen. Hur stor mediabevakning kommer det bli? Då pratar jag inte lokalt utan de stora medierna. Jag lovar att de inte kommer bevaka så mycket. 

– I slutändan när det bara är en match, alla studsar och domslut blir ännu större, men det finns ingen mer ultimat tävling än att du ska vara bra en dag och att du inte får nya chanser. Idrottsmässigt är det bäst med sju matcher, då vinner garanterat det bästa laget.

”En underprestation utan dess like”

Du skrev även på Facebook att du är orolig för svensk juniorinnebandy, för de som elitsatsar. Du skrev att träningsmängd och tävlandet är långt ifrån de andra stornationerna?

– Precis som i alla sporter så finns det två delar i innebandy som är precis lika viktiga, bredd och elit. Vilka som vill nå sina drömmar och spela i SSL är precis lika viktigt som att ta hand om den andra delen. Jag har ändå hyfsat bra koll på hur mycket juniorlag tränar i Sverige. Antalet utövare i Sverige är ju många gånger fler än i andra länder. Om du tränar innebandy tre gånger per vecka, och de bästa lagen som har börjat tävla i Finland när de är 16 år har en SM-serie, och de tränar åtta till tolv pass per vecka och matcher. Vad tror du kommer hända? Det är ju vad som har hänt. 

– Den massan och skickligheten individuellt som Sverige har… tog man en guldmedalj på 14 år i U19 herr? Och den guldmedaljen kom för att spetsen var så överlägsen. Men alla resurser, storleken på landet och individuella skickligheten, då kommer det till träningsmängden och hur mycket man tävlar och på vilket sätt. Fysiska träningen, innebandyträningen, det mentala. Jag tycker att det är en underprestation utan dess like att bara vinna ett guld på 14 år eller något. Sen är det små marginaler och det kan studsa fel, men för mig är det obegripligt. 

Vad tror du den här skillnaden beror på? 

– Det är ett val man gör, och jag tror att man går på breddidrottens villkor. Jag är helt med på att man vill stötta så att så många som möjligt spelar så länge som möjligt. Men elitidrott handlar inte bara om att lira lite, det är ganska mycket annat. Om man tittar nu på VM, framför allt Tjeckien, Finland och Sverige, de tre stora. Axelbredden på svenska laget är typ hälften om man jämför med de finska. Innebandy är absolut den stora grejen. Men hur många lag gymmar och kör fys på riktigt? Då menar jag inte bara någon armhävning och mage, om man tar JAS-lagen. De lagen i de andra länderna tränar gym och med maxvikter sedan de är 16, senast. 

– Jag vet att förbundet har sitt ansvar, de kan inte styra klubbarna och hur man tränar, och det vill inte jag heller, alla väljer själva. Men förbundet har sin roll när man börjar tävla och hur man ser över landslagsverksamheten. För mig är landslagen, oavsett om det är U19, killar och tjejer eller herrar och damer, det är ju tävling. Det är inget att man ska lyfta eller få erfarenheten, det kan inte vara prio.