Krönika: Sagan om SSL-platsen som Falun aldrig tänkt behålla

En krönika av Innebandymagazinets Christian Svensson om Faluns besked att inte anmäla sitt damlag till SSL.

Jag vet inte om jag ska skratta, gråta eller bara applådera cynismen när det nu är officiellt: Faluns damer drar sig ur SSL nästa säsong.

Min utgångspunkt i den här krönikan är att uppgifterna vi fått – att beslutet att lägga ner togs redan i januari – stämmer. När flera oberoende källor, från olika håll i landet och utan koppling till varandra, hör av sig och säger exakt samma sak, samtidigt som även Falu-Kuriren rapporterar liknande uppgifter, då framstår det inte som en slump. Särskilt inte när allt till slut blev precis som de sa. Det kanske inte fanns ett formellt skriftligt beslut i ett mötesprotokoll, men allt tyder på att inriktningen har varit tydlig och då kunde man ha varit lika transparenta som Thorengruppen om vad som var på väg att hända om man inte akut lyckades få till en hållbar lösning.

Men oavsett exakt när beslutet fattades, förändrar det inte faktumet att det är taget – och att det får rejäla konsekvenser för hela seriesystemet. Om det här var den enda vägen för att rädda föreningen, då må det vara ett smärtsamt men nödvändigt beslut. Men tajmingen kunde knappast ha varit sämre. Det är svårt att få det att gå ihop när man bara dagar innan presenterar en schweizisk landslagsspelare till herrlaget på treårskontrakt – och sen lägger ner damernas SSL-satsning.

Nyårsraketerna hade knappt hunnit slockna innan ryktena började cirkulera – från flera trovärdiga håll. Det sas att IBF Falun redan då hade tagit beslutet att dra sig ur SSL efter säsongen. Men när Innebandymagazinet konfronterade klubbens ordförande, viftades uppgifterna bort med bestämdhet. Tidigare den här veckan gick även Falu-Kuriren ut med samma uppgifter – och då kom ännu en förnekelse. Tonen var tydlig: Fake news, ungefär.

Tills det plötsligt inte var det längre.

För under torsdagen kom beskedet: man har haft ett extra styrelsemöte och beslutat att inte ställa upp i SSL nästa säsong. I stället flyttas hela damverksamheten till ”Utvecklingslaget” i damettan.

Jag tänker tillbaka på krönikan jag skrev när Thorengruppens herrar gjorde samma sak – men tvärtom. De var öppna, raka, hederliga. Spelare och förbund fick beskedet i tid, och även om andra klubbar kanske inte jublade över beslutet att spela klart säsongen, så var det åtminstone ärligt. Det fanns en linje.

Därför är kontrasten mot Falun stor.

För här pratar vi inte om ett rakt besked, utan om ett strategiskt tyst spel bakom kulisserna. Ett beslut som alla verkade känna till – utom de som borde ha fått veta det först: spelarna. De som trotsade oddsen och med kniven mot strupen lyckades rädda sitt SSL-kontrakt. Ett mirakel, som nu reducerats till en fotnot.

Om det här vore en Hollywoodfilm hade säsongsavslutningen firats med jubel, omfamningar och tårar av glädje. Ett mirakel hade fullbordats – mot alla odds. I stället fick spelarna ett besked som slog luften ur dem, och ett tomrum som lade sig över allt det de just kämpat för. Det blev inte den klassiska sportfilmen med lyckligt slut – utan snarare den där sista, tysta scenen när hjälten inser att allt hon kämpat för ryckts ifrån henne.

Och om Falun-spelarna är besvikna – hur tror ni det känns i Mora?

Med fyra omgångar kvar möttes Falun och Mora i en direkt avgörande match. Falun kom in i den med elva raka förluster – alltså elva. Mora behövde bara vinna för att säkra sitt kontrakt. Men Faluns spelare, ovetande om vad som pågick i kulisserna, går in och gör sin kanske bästa insats för säsongen. De vinner med 3–0 – och håller därmed liv i chansen att klara sig kvar. Sedan klaffar alla resultat, och i sista omgången lyckas Falun också ta de poäng som krävs för att säkra SSL-kontraktet – på Moras bekostnad.

Och under tiden satt klubbledningen på informationen. Hade man verkligen velat värna innebandyn i Dalarna, hade man kunnat välja att backa – låta Mora få chansen att stanna kvar. Men nej. Spelarna kämpade, ovetande. Ledningen visste – och valde tystnaden.

Och sen? Då kliver de fram och kastar in handduken. Ridå.

Men – och det här är viktigt – om Faluns styrelse faktiskt har gjort allt i sin makt för att rädda damverksamheten, och det är därför beslutet dröjt, då är det en annan historia. Då har man i så fall agerat hedersamt och försökt in i det sista att bevara något som till slut inte gick att rädda.

Men där och då hade transparens varit avgörande. Hade Falun valt samma väg som Thorengruppen – att vara öppna mot spelare, förbund och innebandy-Sverige – så hade reaktionerna blivit helt annorlunda. Då hade beskedet mötts av mer förståelse, inte förvirring och besvikelse.

Och viktigast av allt: spelarna hade vetat vad som gällde. Då hade de, precis som Thorengruppens herrar, kanske inte haft samma kraft att mobilisera den där sista desperata energin som behövdes för att vända en hopplös situation. För hur motiverar man sig att slåss för ett kontrakt som man förmodligen inte kommer få behålla? Den vetskapen hade kunnat bespara både spelare och rivaler en hel del bitter eftersmak.

Så vad blir resultatet? Jo, i praktiken tre lag ur SSL istället för två. Mora åkte ur på sportsliga grunder – Falun räddade sig kvar, men valde att kliva av ändå. Och eftersom Falun inte ställer upp nästa säsong, ersätts de av ett lag från allsvenskan. Resultatet? Inget SSL-lag kvar i Dalarna. Ett kvalsystem i gungning. En sport som tappar trovärdighet.

Och som grädde på moset: bara en vecka innan beskedet gick Faluns ordförande ut i P4 och pratade om att Mora och Falun borde slå ihop sina resurser – för Dalarnas bästa. Ironin är så tjock att man kan skära den med plastsked.

Men det här handlar inte bara om två klubbar i Dalarna. Beslutet får ringar på vattnet – stora sådana.
Eftersom Falun inte anmäler något lag till nästa säsong, går ett extra lag upp från allsvenskan till SSL. Och ett extra lag från damettan upp till allsvenskan. Resultatet blir en kedjereaktion där både SSL och allsvenskan försvagas – sportsligt och strukturellt.

Och som om det inte vore nog: kvalsystemet till SSL och allsvenskan kastas nu om mitt under pågående bataljer. Den bästa kvalförloraren kommer också att gå upp – vilket innebär att det plötsligt finns ett värde i att förlora med rätt siffror.
Vi riskerar till och med att gå miste om årets match, alla kategorier. Om ett lag vinner sin kvalserie till SSL med 3–1, och det står 2–2 i den andra – ja, då behöver inte den avgörande matchen ens spelas. Båda lagen går upp ändå.

Och sensmoralen? Den är enkel.
Det är bättre att spela med öppna kort och förlora med heder, än att vinna på planen och förlora all respekt utanför den.