Veera Kauppis ”gubbzorro” kan inte längre chocka motståndarna

Thorengruppen vann med 6-0 i den andra kvartsfinalen i SM-slutspelet och har skaffat sig 2-0 i matcher mot Lund. Innebandymagazinet Henrik Jansson ger sin syn på lördagens möte.

När Leif, 50+, försöker sig på en ”gubbzorro” på korpträningen så slutar jag aldrig förvånas. Han har då nämligen inte lärt sig från de föregående 47 försöken mellan klockan 22 och 23 på söndagar att han antingen snubblar, missar bollen totalt eller fastnar med klubbskaftet i tröjan. Och varje gång får vi andra – som mer ödmjukt förstår våra begränsningar – agera publik till hans högst ofrivilliga slapstick-föreställning.

En som däremot nu har visat många gånger i SSL att hon behärskar momentet, där man gör en zorroliknande rörelse men har bollen mer i mitten av bladet, med ackuratess är Thorengruppens finska stjärnforward Veera Kauppi. Därför kan jag kan inte förstå agerandet i defensiven från Lund vid hennes spektakulära 2-0-mål idag. Det syntes flertalet sekunder i förväg vad hon hade tänkt göra. Hon hann till och med ångra sig, och ta upp tanken igen, när försvaret uppträdde så ofantligt passivt.

Efter att ha sett båda de inledande matcherna i denna kvartsfinalserie är jag faktiskt besviken, utifrån ett neutralt åskådarperspektiv med hopp om lite spänning, på hur taffligt Lund agerar vid flera av baklängesmålen. Trots att Umeålaget är superfavoriter och har en mycket högre skicklighetsnivå.

Och då är det inte det största problemet. Utan boll har man i alla fall fortsatt en tydlig röd tråd, som alla känner till, och som Thorengruppen har lite för bra koll på vid det här laget.

Det jag ännu mer skulle efterlysa är att man försöker göra något banbrytande när man väl har bollen. Idag valde jag att fokusera lite extra på hur Thorengruppen agerade utan boll och sanningen är att de ytterst sällan behöver anstränga sig i sina återerövringar. De hinner knappt sätta sin höga press innan Lund har slagit en tekniskt klanderfri passning men till fel adress. Det räcker att bara ligga rätt i positioneringen och – de få gånger det krävs – gå in lite lätt med kropp för att få skåningarna ur balans.

”Ensam om den landslagsmässiga förmågan”

Ett par få undantag finns. Jag tycker att Hilda Hammer i Lund är ganska ensam om att ha den där landslagsmässiga förmågan att täcka boll starkt nog för att tvinga motståndarna till mer bryska åtgärder för att få stopp på henne. En som jag också upplever bryter mönster då och då är Anna Svedman.

Men – för att återgå till referensen korpträningar – så tycker jag faktiskt att Lund skulle kunna specialstudera många av passningarna som slås där och försöka ta efter. “Kompispassningar” skulle åtminstone bli lika svåra för Thorengruppen som för medspelarna att få kontroll på. Flippa iväg dem på höjden men med genomtänkt färdkurs. Slår man dem ofta centralt, rakt mot mål, i såväl omställningsspel som uppställt anfall, så krävs det inte så många tekniska aktioner på vägen (ju fler, desto svårare för Lund) och man kan hoppas på medstuds i några av fallen.

Här är jag dock lika naiv som Leif i övertygelsen om att mina coachningidéer skulle vara genomförbara. Min tränarerfarenhet sträcker sig inte längre än att jag vid ett eller två tillfällen stått tyst bakom bänken med ett gäng sjuåringar.

Thorengruppen vinner med 6-0 idag och har total kontroll över den här matchserien, man kunde förstås inte förvänta sig något annat. Chans att bli klara för semifinal redan på måndag när man vänder tillbaka till Nolia Arena.

Bäst på att vinna tillbaka boll i Thorengruppen? Idag är jag imponerad av Sandra Boric Svärd, Nellie Öhgren och – såklart – Maja Viström. Veera Kauppi har också underskattade färdigheter på det området. Jag avslutar med att lyfta Cajsa Alm som enligt mig har varit en av lagets främsta sett över de här två matcherna, där börjar man se ännu mer potential till att kunna bli en av de absolut bästa i världen.