Krönika: Tyst minut för underhållningen – men ett värdigt slut för en gigant

Växjö vann ett sömnigt drama med 2-1 och gick till semi – men Linköpings Martin Karlsson stal kvällen med ett tårfyllt farväl.

En sjunde och avgörande kvartsfinal ska vara laddad med dramatik, nerver utan hud och publiktryck som får taket att vibrera. Men i Fortnox Arena verkade varken Växjö eller Linköping ha läst den slutspelsmanualen. Första perioden? Den hade knappt kvalat in som underhållning i omgång 13 av grundserien.

Det mest intressanta under de inledande 20 minuterna var inte spelet – utan att Linköping anmält en laguppställning i IBIS och sedan ställde upp med något helt annat. De gick på två femmor med ett extra forwardspar som bytte av då och då. Växjö däremot rullade på tre hela formationer – och fick dessutom storstjärnan Jesper Sankell tillbaka i spel, medan Linköpings motsvarighet Simon Palmén saknades.

Och publiken? Tyst som om de satt på ett bibliotek snarare än i ett SM-slutspel. Den största applåden i första perioden kom när Växjö höll i bollen i 30 sekunder i boxplay. Det säger det mesta.

Lyckligtvis försökte några spelare ändå skruva upp temperaturen. Växjös Niklas Ramirez slet i varje byte, och Samuel Folkesson Algman bjöd på en gubbzorro som var så nära att bli ett drömmål att man nästan reste sig – av ren reflex. I Linköpings mål stod Gustav Jansson, som kastades in i hetluften efter att Leo Torell Hagström blivit nedsprungen i match två. Först nu, i den sjunde och sista matchen, var Torell tillbaka – men han inledde ändå på bänken.

Som du säkert redan gissat: 0–0 efter första. Och nej – det var inte en ”välspelad mållös historia” i stil med Endre–Täby häromdagen. Det var bara… mållöst.

Från Ninja Turtel till slutspelsikon

I andra perioden rasslade det i alla fall lite i underhållningskassan – om än mest i enkronor. Jesper Sankell, osynlig som en Ninja Turtel i första, klev nu fram i huvudrollen. Ingen symboliserar slutspel riktigt som han. Först ett skottäck som sved bara av att titta på, sen en genial frispelning till Jonathan Nilsson som smällde in 1–0.

En stund senare kom en märklig dubbelutvisning – Sankell kliver in på planen samtidigt som Ahmad Aldeeb är på väg ut, en lätt kollision uppstår. Att det ens blev en utvisning var förvånande, men att även Aldeeb fick sitta två minuter var ännu svårare att förstå.

Lite senare var Sankell tillbaka i rampljuset. Han vinner en närkamp, kliver fram med boll och frispelar Nilsson ännu en gång – i nästan identiskt läge som vid 1–0-målet. Men den här gången sitter avslutet inte. I samma ögonblick tacklas Sankell omkull, och Växjö får sitt första powerplay i matchen. Ett klart piggare numerärt överläge än Linköpings tidigare, där Sankell återigen var navet – men något mål blev det inte den gången heller.

Linköping hann kvittera innan dess – Martin Karlsson rensade hörnet, hittade Josef Rypar och det var 1–1. Men sedan kom matchens konstverk: Folkesson Algman till Ludwig Persson till Martin Håkansson – öppet mål och 2–1 Växjö. Ett anfall värt hela entrépengen.

Publiken hade dock inte fått memo:t. Under fyra mot fyra-spelet var det så tyst att man började undra om de höll en tyst minut för underhållningen som dött.

Avslaget avgörande – men en värdig sorti

Med 2–1 inför tredje väntade man sig att Linköping skulle kasta allt framåt. Men tredje perioden fortsatte i samma lätt sömniga tempo. Båda lagen höll i boll, ingen ville riktigt chansa. Det var först efter 55 minuter som publiken vaknade till – och då plötsligt bjöds det på chanser åt båda håll.

När Växjö vid två tillfällen lyfte bollen mot öppen kasse och båda avsluten smet precis utanför stolpen – då, för första gången på hela kvällen, kände jag faktiskt nerverna. Det var där och då dramatiken slog till. Inte för att spelet höll slutspelsklass, utan för att det plötsligt stod något på spel, på riktigt.

Växjö höll undan, vann med 2–1, och det var rätt lag som gick vidare. Och matchvinnare? Martin Håkansson – som inledde säsongen i division 1 med Hovshaga och nu skickar Växjö till semifinal. En saga i sig.

Men trots att matchen aldrig riktigt levde upp till vad man kan förvänta sig av en sjunde kvartsfinal, så fick den ändå ett värdigt slut. För när slutsignalen ljöd, blev Linköpings veteran Martin Karlsson stående länge i motståndarnas famnar.

Efter 20 år i klubben, 15 säsonger i SSL och otaliga matcher, var det här hans sista dans. Ett tårfyllt farväl i tv, en klump i halsen för alla som sett honom spela – och en påminnelse om att innebandy handlar om mer än bara mål, tacklingar och tempo.

Det handlar om människor. Och om ögonblick som betyder något – även när matcher inte håller vad dem lovar.

Matchfakta – Kvartsfinal 7

Växjö IBK – Linköping IBK 2–1
(0–0, 2–1, 0–0)
Skott: 15–9 (4–2, 5–3, 6–4)
Arena: Fortnox Arena

Målskyttar:
1–0 Jonathan Nilsson (Jesper Sankell) 21.44
1–1 Josef Rypar (Martin Karlsson) 24.13
2–1 Martin Håkansson (Ludwig Persson) 33.52

Utvisningar:
Växjö: 2 x 2 min
Linköping: 2 x 2 min