Ett av moderna innebandyns största mysterium

Storvreta är klara för SM-final mot Falun. Man vinner den femte semifinalen mot Pixbo med 5-4 och hela matchserien med 4-1. Läs Victor Westlunds matchanalys här.

Tidigt kändes det som att Storvreta ville göra den här matchen till sin. Man inledde med proaktiv innebandy med hög press och gick på två femmor de första bytena.

Det ledde till att man tvingade fram tidiga Pixbo-misstag. Sakarias Ulriksson hade fått tre lägen på lika många minuter, men slutprodukten saknades för både honom och lagkamraterna inledningsvis. Pixbo kunde successivt växa in i matchen och tog en inte allt för oförtjänt ledning. 

Storvretas 1-1-kvittering hängde därför inte direkt i luften – bollen slank ju dessutom in efter marken, symboliskt nog. Resten av första perioden var jämn, mest minnesvärt av allt första 20 var nog faktiskt Måns Parsjös initiativ att helt plötsligt börja spela med en klubba som låg fri på marken. 

Där gjorde domarparet helt rätt

Kanske hade Jon Hedlund också behövt en klubba för att stoppa Carl Kostov Bredbergs tidiga 2-1-mål i andra perioden. Eller ja, det är ju snarare ett skott han skulle kunna stoppa i sömnen vanligtvis, men här stod Hedlund för en sällsynt tavla. Det måste också kännas skönt för Storvreta att få in lite av ett skitmål, en typ av mål som Pixbo varit duktiga på att göra i serien hittills. 

Knappa minuten efter målet fick Gustav Fritzell sätta sig på utvisningsbänken efter att ha sprungit på Parsjö. En helt rätt bedömning av domarparet. Det går att argumentera för att Fritzell inte kunde ta vägen någon annanstans, men med tanke på hur många allvarliga och potentiellt karriärsdödande smällar målvakternas huvuden fått de senaste slutspelen så är det fullt rimligt att bedöma sådana här tilltag med en tvåminutare.

Frågar du Storvreta hade de kanske istället valt att fortsätta spela fem-mot-fem istället för att få ett powerplay. I alla andra spelformer än de som innehåller prick tio man på banan så har Uppsalalaget haft det ganska så svårt i den här serien – åtminstone sett till antalet gjorda och insläppta mål. Nu släppte man dessutom in ett mål i det numerära övertaget, detta till följd av en kombination av slappt försvarsspel och en påhittig Pixbovariant. 

Skönpelet lyste med sin frånvaro hos båda lagen i mittenakten, det var stundtals låg kvalitet i spelet med klubba och boll. Ulriksson var knappt en skugga av sitt forna slutspelslag och Storvreta hade fortsatt svårt att skapa hundraprocentiga lägen. Deras spetsspelare i offensiven hade svårt att sätta Hedlund på prov, snarare kom de farligaste hoten från backplats. Pixbo? De försvarade sig bra och utmanade främst i omställningar, men det går inte heller att säga att de var i något förarsäte spelmässigt. 

Pixbo påminner om Lammkotletten 

När slutperioden startade var jag ivrig med att se vilket lag som skulle ta tag i taktpinnen. 

Pixbo agerade. De återförenade Gustav Fritzell med Oskar Weissbach på Felix Lanvers bekostnad. Glädjande nog gav de tredjeformationen fortsatt och välförtjänt förtroende. 

Taktpinnen? Den verkade ingen vilja ta inledningsvis, det såg nästan ut som avvaktande förlängningsinnebandy. Matchbilden förändrades något efter att Storvreta fått in ytterligare ett mål i kategorin ”skitmål”. Man bjöd på några fina individuella aktioner – den allra viktigaste stod Ondrej Nemecek för när han vann bollen i kamp med Gustav Lindberg för att sedan spela fram Filip Langer till det så viktiga 4-2-målet.

Tittade man bara på dagens match så föreföll Pixbo vara illa ute då, men alla som har sett den här serien vet att rävarna inte går att räkna ut. Jag tänker på det där klassiska klippet från en dokumentär om Göteborgs hamnarbetare, där det berättas en historia om en person med smeknamnet ”Lammkotletten” som snabbt dödförklarades efter en olycka. Varför? Ambulanspersonalen hade öppnat ena ögat på Lammkottletten…vilket råkade vara hans emaljöga.

Visst var Lammkottletten vid liv, något han basunerade ut i samma sekund. Och vid liv, det var även Pixbo, precis som stuveriarbetaren från samma västkust var då. Det har vi lärt oss om Pixbo vid det här laget.

Man agerade direkt efter 4-2-målet och plockade målvakten redan när knappa nio minuter återstod. Då fick vi se en av de mer extrema formerna av toppning vi sett på ett tag när Mölnlyckelaget mer eller mindre körde med samma sex spelare på planen perioden ut. Det skulle dröja sex minuter innan utdelningen kom, och 5-4-reduceringen 50 sekunder senare skapade ordentlig nerv i matchen. 

Ett av moderna innebandyns största mysterium

Men när det kom till kritan var Storvreta trots allt starkare, och man vinner också både matchen och slutspelsserien i slutändan. 

I längden välförtjänt. 

Vilka som är favoriter i Globen lämnar jag till en senare analys, men det går inte att bli annat än imponerad av Mika Kohonens Storvreta. För det är precis vad det här gänget är till stor del. Mika Kohonens Storvreta. En formulering som han själv lär avsky att läsa då den alltid lika ödmjuka finländaren i första hand gärna lyfter fram sina ”starka pojkar”, som han idag kallade dem, allt som oftast med rätta.  

Ja, spelarmaterialet och dess insatser på planen går verkligen inte att klaga på, men jösses vad välcoachat gäng det här laget varit över tre år nu.

Att Mika Kohonen inte röstats fram som årets tränare ännu är ett av modern tids största mysterium inom innebandyn. 

Nu återstår det visserligen en guldmedalj att spela om, men jag kan verkligen inte se någon tränare hota Kohonen att få det pris han borde fått för längesedan. 

Storvreta IBK–Pixbo IBK 5-4 (1-1, 1-1, 3-2)

Första perioden: 0–1 (8.16) Marcus Peil (Václav Babík), 1–1 (13.04) Oscar Magnusson (Carl Kostov Bredberg).

Andra perioden: 2–1 (20.35) Carl Kostov Bredberg (Oscar Magnusson), 2–2 (22.17) Gustav Lindberg (Linus Nestorsson).

Tredje perioden: 3–2 (47.50) Gabriel Kohonen (Filip Langer), 4–2 (49.11) Filip Langer (Ondrej Nemecek), 5–2 (57.10) Sakarias Ulriksson (Filip Eriksson), 5–3 (58.00) Felix Lanver (Gustav Lindberg), 5–4 (58.50) Gustav Lindberg (Felix Lanver).