Tränarens inlägg sprids: ”Titeln är viktigare än människan”

Efter en säsong i den danska högstaligan vänder Jonas Boväng hem till Sverige för att ta över Torshälla IBK i herrarnas division 2. Men det är ett Facebook-inlägg från den rutinerade tränaren som nu har blivit en stor snackis. Texten, som handlar om idrottens baksida och relationers förgänglighet, hyllas nu av tränarkollegor runt om i landet.

Det var i början av maj som nyheten kom att Jonas Boväng lämnar danska Frederikshavn Blackhawks efter en framgångsrik säsong där han lyckats sätta tydliga strukturella spår i klubben. Kort därefter presenterades han som ny huvudtränare för Torshälla IBK i herrtvåan – ett prestigevärvning på ett långsiktigt fyraårsavtal (2+2 år).

Flyttlasset går hem till Eskilstuna den 23 juni, men det är inte bara det nya uppdraget som upptar Bovängs tankar just nu. Ett öppet inlägg på hans Facebook-sida om den tomhet och det brutala ”mänskliga bokslut” som sker när man lämnar ett tränaruppdrag har spridit sig som en löpeld.

För Innebandymagazinet förtydligar Boväng att texten inte är riktad mot någon specifik klubb eller verksamhet:

– Detta handlar inte om någon specifik förening. Det är en samlad erfarenhet utifrån mina 25 år som tränare, och de samtal jag haft med tränare i hockey, fotboll och innebandy på högsta nivå som bekräftar bilden och känner igen sig. Det handlar om hur det generellt ser ut och vad vi tränare faktiskt får utstå. ”Titeln är viktigare än människan”.

”Var relationerna äkta, eller var de kopplade till rollen?”

Boväng, som har ett imponerande CV med tränaruppdrag i SSL, allsvenskan och norska elitserien, sätter fingret på något som många tränare upplever men sällan pratar högt om: Hur snabbt strålkastarljuset slocknar och hur villkorad idrottens gemenskap kan vara.

Här är Jonas Bovängs text i sin helhet:

”Det märkliga med att sluta som tränare i en verksamhet är inte tystnaden i hallen. Inte heller att telefonen slutar vibrera varje kväll. Det märkliga är människorna.

När man står mitt i en verksamhet är man sällan ensam. Det finns alltid någon som vill prata taktik, fråga om nästa match, diskutera uttagningar eller bara stå kvar några minuter efter träningen och prata om livet.

Man blir en del av ett sammanhang som nästan känns självklart. Som om det alltid kommer att finnas där. Men idrottens gemenskap är ibland villkorad på ett sätt vi inte vill erkänna.

För när man kliver av uppdraget förändras allt förvånansvärt snabbt. Dörren som alltid stod öppen blir plötsligt lite tyngre att öppna. Gruppchatter tystnar.

Kaffekopparna efter träningen fortsätter utan att någon tänker på att höra av sig. Inte av illvilja, ofta bara av bekvämlighet.

Verksamheten rullar vidare. Den måste göra det. Kvar står man med en ganska mänsklig fråga:

Var relationerna äkta, eller var de kopplade till rollen? Det är då det verkliga urvalet sker.

De genuina människorna försvinner inte när titeln gör det. De hör av sig ändå. Inte för att de behöver något, utan för att relationen hade ett värde bortom scheman, matcher och organisation. De frågar hur man mår, inte hur det går för laget. De ser människan när funktionen är borta.

Det finns något brutalt i den insikten, men också något befriande. För kanske är det först när man lämnar en gemenskap som man verkligen ser den klart. Vi människor är flockdjur.

Många relationer bygger mer på närhet och nytta än vi vill tro. Idrotten förstärker det. Där är roller tydliga, hierarkier starka och tillhörighet nästan en valuta. Tränaren är central, tills tränaren inte längre är det.

Ändå finns det något vackert i att upptäcka vilka som stannar kvar. Det må vara färre människor, men relationerna blir ofta ärligare. Mindre beroende av funktion och mer grundade i ömsesidig respekt.

Kanske är ensamheten efter tränarrollen därför inte bara en förlust. Kanske är den också ett avslöjande.

Ett sorts mänskligt bokslut. Vilka som applåderade rollen. Vilka som faktiskt såg människan bakom den.

Tror flera av mina tränarkollegor kan instämma i detta.

Nu längtar jag hem till Sverige.”