Innebandyns historia – Crister Gustafsson: Förbundsgrundaren från Sala

Svensk innebandy har formats av många eldsjälar – men få har haft ett så avgörande inflytande i
sportens barndom som Crister Gustafsson från Sala. Om året 1972 tillägnas Carl-Åke Ahlqvist, 1975
Bjarne Wäppling och 1985 András Czitrom – så är året 1981 tveklöst Cristers år. Då, som 20-årig
innebandymålvakt, blev han den allra första ordföranden i Svenska Innebandyförbundet.

Förälskad i plastklubban

Redan i mitten av 1970-talet väcktes Cristers intresse för innebandy. Med bollkänsla i blodet och en idrottsintresserad pappa som förebild engagerade han sig tidigt i föreningslivet i Sala – men det var spontanliret med plastklubban som blev avgörande.

– Första gången jag fick chansen att hålla i en innebandyklubba och prova på den här nya plastsporten – som senare kom att prägla mitt vuxna liv – var under våren 1976, har han berättat för Innebandymagazinet.

Tillsammans med några kompisar började han samla barn och ungdomar i gymnastiksalar och fritidslokaler. Där lades grunden till en ny ungdomsklubb för idrott i lilla Sala, med närmaste större städer som Västerås och Uppsala. Att det blev just innebandy var egentligen en slump – men det visade sig vara en träffsäker sådan.

Lotterivinsten som förändrade allt

I mitten av 1970-talet växte innebandyn kraftigt i Sverige. Rikskorpen höll mästerskap, Frisksportarförbundet sina egna turneringar, och klubbtillverkaren Unihoc, tillsammans med Rikskorpen, hade redan 1974 skickat ett ungdomslandslag till Detroit, USA.

Spridningen skedde parallellt, ofta utan kontakt mellan olika delar av landet. I lilla Sala kom genombrottet tack vare ren tur – och en rödgul lotterivinst.

– I februari 1977 vann jag förstapriset i ett lotteri som min pappa arrangerade på sin arbetsplats motionsklubbs årsmöte.

Vinsten: ett klubbset med röda och gula Unihoc-klubbor. De blev startskottet för organiserad träning, där innebandyn blev den naturliga vinnaren bland dem som var med i den lilla idrottssammanslutningen i Sala, utanför den organiserade idrotten i staden.

– Dessa ödesmättade klubbor kom att följa med mig och bli till stor nytta under de kommande åren.

Visionen om något större

Den 1 april 1978 höll Frisksportarförbundet riksfinaler i Nynäshamn drygt 17 mil och två timmars bilresa från Sala. Samtidigt hade 17-årige Crister och några i hans bekantskapskrets börjat forma något mer än bara spontanidrott för likasinnade för dem runt högstadieåldern och däromkring.

– Vi hade kommit fram till att fritidsutbudet för föreningslösa ungdomar i Sala inte var särskilt bra. Vi startade en förening för alla oss som ville spontanidrotta för att få tider i idrottshallen.

Resultatet blev Sala Ungdomsförening, med innebandy som en av huvudaktiviteterna. Men sporten växte snabbt ur ramen – och behovet av en specialiserad klubb blev tydligt. Eller rättare sagt, innebandy var den roligaste aktiviteten och den som alla ville spela.

Sala IBK och ett nytt kapitel

Hösten 1979 togs nästa steg: Sala Innebandyklubb (Sala IBK) grundades den 21 september – Västmanlands första renodlade innebandyförening. Den tidigare ungdomsföreningen lades ned, och innebandyn fick nu fullt fokus. Crister var mycket duktig på att dokumentera sina möten och matcher, och fick även hjälp av att lokalpressen, Sala Allehanda, skrev flitigt om Sala IBK:s verksamhet under pionjäråren.

Efterfrågan på matcher ökade, lokalerna blev för trånga, och kontakterna med andra klubbar växte.

SIBS – steget mot ett förbund

Våren 1980, på initiativ från Sala IBK och med Crister som drivande kraft, bildades SIBS – Svenska Innebandysällskapet. Syftet var att samla sporten, skapa gemensamma regler och organisera verksamheten kring bland annat:

– Spelregler och domartaxor
– Matchprotokoll
– Tävlingsrättigheter och adresslistor

SIBS blev ett nav för Västmanland och närområdet. Organisationen möjliggjorde också det första Riksmästerskapet i Västerås 1980 – där lag från bland annat Sala, Orsa, Västerås, Södertälje, Stockholm, Sandviken, Mariestad och Åstorp deltog. SIBS var ingen registrerad organisation men på pappret upplevdes det som mer seriöst i kontakter med förbund och fritidskontor eller för den delen andra glada innebandyentusiaster.

SIBF bildas – och Crister blir historisk

I november 1981, ett och ett halvt år efter att SIBS bildats, grundades Svenska Innebandyförbundet (SIBF) – med Crister Gustafsson som dess första ordförande.

– Jag är övertygad om att det här är framtidens stora inomhusidrott. Vi kommer nu att nå ut till föreningar, korpsammanslutningar, frisksportarklubbar och skolor,” sa han då i en tidningsintervju till Sala Allehanda.



En pionjär med hjärta och mod

Crister Gustafsson var en eldsjäl. Han samordnade och organiserade – och när alla andra egentligen bara ville spela innebandy, tog han det ansvar som krävdes för att utveckla sporten från spontanidrott till organiserad tävlingsidrott. Från skolidrott till nationellt förbund.

– Jag stod faktiskt i mål i några bandymatcher på is innan jag tog den nya elitinnebandyn till mitt hjärta – särskilt målvaktsrollen, till mina knäns stora förtret.

Han offrade fritid, energi och drömmar – för att bygga något som ingen ännu visste att de behövde. Hans aktiva spelarkarriär som målvakt blev kort, men hans organisatoriska arbete blev banbrytande – och i dag, 45 år senare, fortsatt avgörande för sportens historia.

I början av 1980-talet fanns innebandy i många former – i korpen, i frisksportarrörelsen och i fristående cuper. Det var först runt 1984–85 som SIBF:s verksamhet började bli känd och andra hälften av 1980-talet dominera och samordna sporten på nationell nivå. När förbundet i slutet av 1985 antogs i Riksidrottsförbundet exploderade tillväxten – rekordmånga klubbar anslöt sig. På bara tre–fyra år bildades hundratals nya innebandyklubbar – kompisgäng blev föreningar som svampar ur jorden.

Upprinnelsen till SIBF:s bildande var att Crister Gustafsson och András Czitrom från Köping sammanstrålade, som båda funderat på att skapa en större organisation eller förbund för den växande idrotten. De möttes för första gången en timme innan det historiska bildandemötet.

SIBF kunde ha bildats redan 1980, men processen sinkades av samtal med andra förbund – däribland bandyförbundet, frisksportarna och landhockeyn. Bandyförbundet hade sagt nej till en innebandysektion redan 1975 – och gjorde det igen, trots nya påtryckningar via brev från Crister, strax före bildandet 1981.

En livslång gärning för innebandyn

Under hela 1980- och 90-talet fortsatte Crister att arbeta för Svensk Innebandy i olika roller. Hans insatser blev snabbt avgörande för förbundsnivån, där SIBF:s huvuduppgifter under de första åren handlade om att arrangera nationella turneringar som Svenska Cupen, utveckla regelverket och dokumentera alla nya klubbar som anslöt.

Crister Gustafsson är – och förblir – en av svensk innebandys verkliga förgrundsgestalter. Som förbundsgrundare, förste ordförande, eldsjäl, föreningsledare och visionär har han för alltid skrivit in sig i sportens DNA.