Svenskt föreningsliv tappar mark i utsatta områden –växande utmaning för idrotten

Hur når innebandyn fler barn och unga i Sveriges idrottssvaga områden? I en ny artikelserie i fyra delar granskar Innebandymagazinet utmaningarna.

Trots att Sverige länge har setts som ett föregångsland för breddidrott och föreningsliv, kämpar idrottsrörelsen i dag med att nå ut till alla delar av samhället. Framför allt har föreningslivet svårt att få fäste i områden med hög andel utrikesfödda och låg socioekonomisk status – en utveckling som accelererat de senaste två decennierna.

– Det blir bara fler och fler idrottssvaga områden i hela Sverige. Ser man bakåt i tiden fanns det fotbollsföreningar i varje stadsdel – och ofta också inom innebandyn, säger Pontus Berger i Svenska Innebandyförbundets styrelse till Innebandymagazinet.

Färre idrottar – färre föreningar

I många av Sveriges så kallade utsatta områden – som Rinkeby, Rosengård, Tjärna Ängar, Biskopsgården och Vivalla – rapporterar både idrottsförbund och kommuner att allt färre barn och ungdomar deltar i organiserad idrott. Föreningar har svårt att etablera sig eller att upprätthålla verksamheten över tid. Brist på tränare, ledare och tillgängliga lokaler är ett återkommande problem – men också ett generellt lågt deltagande, trots att behovet av meningsfull fritid ofta är som störst.

Pontus Berger gjorde sig känd i innebandy-Sverige 2015 när han, inspirerad av det somaliska isbandylandslaget som skildrades i en film av Filip och Fredrik, engagerade sig för att starta innebandy i Bergsjön. Där fick både killar och tjejer med somalisk bakgrund möjlighet att börja spela. Verksamheten startade i Somaliska SK och utvecklades senare till Bergsjö SK.

– Samhällsstrukturen är helt annorlunda i de här områdena idag jämfört med förr, och jag är väldigt orolig för hur den ideella föreningsmodellen ska fungera där förutsättningarna ser helt annorlunda ut. Och det här gäller inte bara storstäderna – utan även mindre orter. Vi lyckades skapa mycket under många år, men det är svårt att få långsiktig hållbarhet i verksamheten, tyvärr.

Vad har förändrats för idrotten under de senaste decennierna?

Det är flera faktorer som samverkar:

• Ekonomisk utsatthet: Många familjer har inte råd med medlemsavgifter, utrustning eller resor till matcher och träningar.
• Skolresultat och språk: Låga skolresultat och bristande språkkunskaper påverkar både barns och föräldrars möjligheter att engagera sig i föreningar. Barn med särskilda behov riskerar också att hamna utanför.
• Föräldrastöd och kunskap: Det svenska föreningssystemet bygger till stor del på ideellt engagemang från föräldrar. I många familjer med utländsk bakgrund är detta inte självklart. Det finns ofta en osäkerhet kring hur man anmäler sig, vad som förväntas och hur man kan bidra.
• Segregation och bristande representation: Bristen på ledare och förebilder med liknande bakgrund gör att vissa barn inte känner sig hemma i den organiserade idrotten. Föreningslivet kan upplevas som en ”annan värld”.
• Trygghetsproblematik: I flera områden kämpar föreningar med att bedriva verksamhet i lokaler där kriminalitet och otrygghet är ett faktum. Det påverkar både deltagande och möjligheten att rekrytera ledare. För innebandyns del blir vägen ännu längre när det saknas förebilder som unga kan identifiera sig med – eller ens har någon kännedom om sporten.

RF:s syn: ”Strukturerna är inte anpassade till deras vardag”

Riksidrottsförbundet (RF) har länge uppmärksammat att föreningsidrotten inte speglar hela samhället. I flera rapporter har man konstaterat att deltagandet bland barn och ungdomar med utländsk bakgrund är betydligt lägre – särskilt från högstadieåldern och uppåt. Den bilden bekräftas av föreningsledare inom fotboll, innebandy och handboll som Innebandymagazinet har pratat med.

– Det handlar inte om att barnen inte vill idrotta. Det handlar om att strukturerna inte är anpassade till deras vardag, förklarade Johan Fyrberg, då chef för RF:s avdelning för inkludering, i en rapport som presenterades för drygt 15 år sedan.

RF har genomfört flera riktade satsningar i utsatta områden under 2000-talet – ofta med stora resurser, men med begränsade långsiktiga resultat. Ett tydligt exempel hur svårt föreningsidrotten finns som exempel i Angeredsområdet i Göteborg, där klassiska idrotter som fotboll, handboll och innebandy haft det allt svårare att locka ungdomar till sporten eller ledare.

För två decennier sedan var Gunnilse IS en av Göteborgs största ungdomsföreningar, med tusentals medlemmar och stark elitverksamhet. Hjällbovallen sprudlade av liv – med flera konstgräsplaner, två gräsplaner, gym, inomhushall, café och flera omklädningsrum som gjorde många föreningar avundsjuka på deras förutsättningar. Zlatan Ibrahimović spelade till och med en match i Superettan där med Malmö FF. Men därefter gick det snabbt utför. På tio år halverades medlemsantalet – och ytterligare tio år senare var det halverat igen. 2019 var situationen så kritisk att klubben tvingades slå sig samman med tre andra föreningar och bilda alliansen Angered BK för att fotbollens skulle överleva överhuvudtaget. Även de klubbar som Gunnilse slog sig samman med har vid ett par tillfällen försökt få igång innebandy i området utan långvarigt resultat.

Handbollsklubben Wasaiterna, som gjorde fyra säsonger i Elitserien i början av 2000-talet och tog flera medaljer i ungdoms-SM, gick i konkurs 2004 och lades ned. Angereds Sporthall, som tidigare var ett centrum handboll, står nu helt utan handbollsklubb i området. Innebandyn hade flera framstående klubbar, bland annat spelade Karhu IF i förbundsserierna för ungefär 20 år sedan med många ungdomslag, klubben är avvecklad sedan många år.

Vad krävs framåt?

För att vända utvecklingen krävs ett samlat grepp, enligt flera experter:

• Förenklade inträdesvägar: Lägre trösklar för att börja idrotta – både vad gäller kostnad och administration.
• Stöd till föreningar i utsatta områden: Ekonomiska medel och riktade utbildningsinsatser.
• Samarbete mellan skola, socialtjänst och idrottsrörelse: För att tidigt fånga upp barn och ungdomar i behov av ett sammanhang.
• Fler anställda ledare: I områden där det ideella engagemanget inte räcker till.
• Representation: Ledare och förebilder som speglar målgruppernas bakgrund.

I Mölndals kommun, strax utanför Göteborg, arbetar Pontus Berger med en modell där han hoppas kunna finansiera insatser som fångar upp skolungdomar direkt efter skoldagen.

– Visionen är att hitta en tjej eller kille i 23-årsåldern som kan besöka skolor varje tisdag, onsdag och torsdag och skapa en grund för att idrotta – oavsett om det handlar om innebandy, handboll eller fotboll. En ung person som kan inspirera och öppna dörrar för barn och ungdomar från områden där idrotten har svårt att nå fram.