Innebandyns tysta reträtt: Göteborgs utanförskapsområden utan innebandyverksamhet

Artikelserien fortsätter – nu riktar vi blicken mot Göteborg.

Läs första delen först: Svenskt föreningsliv tappar mark i utsatta områden –växande utmaning för idrotten

Bergsjön, Biskopsgården, Hammarkullen, Hjällbo, Lövgärdet, Gårdsten och Tynnered – områden där innebandyn en gång blomstrade med livfullt föreningsliv under 1980- och 1990-talen – är idag vita fläckar på Göteborgs innebandykarta. Trots sportens starka historiska närvaro har innebandyn nästan helt försvunnit från stadens utanförskapsområden, i takt med ökande segregation och ett föreningsliv som går på knäna.

En gång levande föreningsliv

Under 1990-talet var nordöstra Göteborg ett av flera centrum för innebandy, med klubbar som Lärjedalens IBK, IF Stendy, Karhu IF, BK Renitz och BK Sting. Lärjedalens IBK, baserad i Hammarkullen och Bläsebohallen, var en av stadens största innebandyklubbar med över 20 seriespelande lag. Men efter millennieskiftet började dessa föreningar försvinna, en efter en, i takt med att befolkningsstrukturen förändrades dramatiskt. Detta var även områden som hade väldigt stor och stark innebandyverksamhet på 1970 och 1980-talet på fritidsgårdarna i Bergsjön, Hammarkullen, Bergsjön och Biskopsgården.

– Generellt sett finns det inget föreningsliv kvar i dessa områden. Vi har sett stora, framgångsrika fotbollsklubbar gå från tusentals medlemmar till ingenting på 10–20 år. Föreningslivet har mer eller mindre avvecklats tyvärr. Vi har försökt flytta ut innebandyföreningar till dessa områden, men det har inte gett resultat. Vi vet inte vad nyckeln är, säger Ulf Widell, verksamhetsansvarig hos Västsvenska Innebandyförbundet.

Socioekonomiska utmaningar

Skolverkets statistik visar på stora skillnader i skolresultat mellan olika stadsdelar i Göteborg. I utanförskapsområdena är andelen elever som klarar grundskolan med godkända betyg betydligt lägre än i andra delar av staden. Detta speglar sig även i idrottsdeltagandet. Många skolor i dessa områden har inte en enda aktiv innebandyspelare, medan skolor i mer välbärgade delar av staden har flera aktiva spelare i varje klass.

– Det beror på kulturen. Man förstår inte att det kostar pengar att idrotta i Sverige. Det har blivit en vana att det inte kostar något, eftersom projektmedel har skjutits in i en sådan takt att alla förväntar sig att det ska vara gratis. Kulturen för svenskt föreningsliv finns inte kvar där, förklarar Widell.

Försök till återetablering

Det finns dock exempel på klubbar som hänger kvar med delar av sin verksamhet i dessa områden. Frölunda IBK har verksamhet i Tynnered, IBF Backadalen i Hisings-Backa och Brunnsbo, och Utbynäs IBK finns i närheten av Kortedala, som gränsar till Bergsjön. Men dessa insatser är relativt små i förhållande till behovet – och många av spelarna från dessa områden kommer från delar med en mer traditionell svensk bakgrund eller från mer välbärgade hushåll.

– Hammarkullen Basket har något spännande på gång. De har fått ett längre stöd för att ha en person som arbetar med att få in ledare i verksamheten, utan att själv stå på planen. Han jobbar med rekryteringsverksamhet – att få in unga ledare som kan ta hand om barn under 15 år. Jag tror att det kan vara en väg att försöka driva detta vidare, säger Widell, som arbetat professionellt med idrott i Göteborg i snart 40 år – varav de senaste 25 åren inom innebandyn.

Vägen framåt

För att innebandyn ska kunna återetableras i Göteborgs utanförskapsområden krävs långsiktiga satsningar och ett förändrat synsätt på föreningslivet. Det handlar om att bygga upp en kultur där idrott och föreningsliv är en naturlig del av vardagen, och där det finns stöd för att rekrytera och utbilda ledare från området.

Det är i grunden en mycket stor samhällsfråga som Göteborg står inför. Staden är extremt segregerad när det kommer till skolor, utbildning, arbetsmarknad – och inte minst föreningsliv. Skolorna i dessa områden har få behöriga lärare och många elever som går ut grundskolan med ofullständiga betyg, samtidigt som det inte finns något föreningsliv att tala om, oavsett idrott.

Att innebandyn skulle kunna få fotfäste i områden där majoriteten av ungdomarna är barn till utrikesfödda är i nuläget nästan omöjligt. Dels för att ingen spelar sporten där i dag, och dels för att det helt enkelt inte finns några föreningar med verksamhet i dessa stadsdelar.

Barnen och ungdomarna är i många fall inte aktiva i idrottens föreningsliv alls, trots att sporthallarna i dessa områden ofta står tomma. Det är en skarp kontrast till de delar av Göteborg där idrottsintresset är stort – men där tillgången till hallar inte räcker till för att möta efterfrågan.

– En annan idé är att fokusera på skolorna i dessa områden genom Skol-IF. De ansvarar för att sköta ett antal olika idrotter, som fotboll, handboll, basket och innebandy, i skolmiljö direkt efter skoltid. Föreningar får stöd att bedriva träningsverksamhet på plats. Det är lite åt den amerikanska modellen för ungdomsidrott – och det kan vara en väg framåt. Jag tycker absolut inte att vi ska ge upp, även om det ser mycket, mycket dystert ut, säger Widell.