Innebandyns vita fläckar – därför växer inte sporten i utsatta områden i Stockholm

Artikelserien fortsätter – nu riktar vi blicken mot Stockholm.

Foto: Per Wiklund

Första delen: Svenskt föreningsliv tappar mark i utsatta områden –växande utmaning för idrotten

Andra delen: Innebandyns tysta reträtt: Göteborgs utanförskapsområden utan innebandyverksamhet

I Stockholm – Sveriges största innebandydistrikt – finns en imponerande mängd klubbar och spelare. Men bakom statistiken döljer sig ett växande problem: innebandyn har svårt att etablera sig i de mest socioekonomiskt utsatta områdena i huvudstadsregionen.

Rinkeby, Tensta, Husby, Fittja, Alby, Hallunda/Norsborg, Rågsved, Ronna, Geneta, Lina, Valsta och Tureberg är alla områden som återfinns på Polisens lista över särskilt utsatta eller riskområden. Det handlar om stadsdelar som länge präglats av hög arbetslöshet, låg utbildningsnivå, trångboddhet och otrygghet – och där det i dag finns få eller inga innebandyklubbar.

– Vi har föreningar vars verksamhet bedrivs i områden där de socioekonomiska förutsättningarna inte är de bästa. Men hur stor del av deras spelare som kommer från dessa områden har just jag svårt att svara på, säger Martin Hjelmberg, verksamhetschef på Stockholms Innebandyförbund, till Innebandymagazinet.

Statistiken visar de djupa klyftorna. I exempelvis Rinkeby är medelinkomsten 172 800 kronor per år – att jämföra med Stockholmsgenomsnittet på 352 000. I Järvaområdet (Rinkeby, Tensta, Husby) har mellan 75 och 95 procent av invånarna utländsk bakgrund. I dessa stadsdelar är innebandyn så gott som osynlig.

”Botkyrka är ett tydligt exempel”

Föreningslivet generellt är svagt. Det handlar inte bara om innebandy utan om organiserad idrott överlag. Många familjer saknar kunskap om hur svenskt föreningsliv fungerar – eller de ekonomiska resurser som krävs för att betala medlems- och aktivitetsavgifter. Ibland kan en kort cykeltur utgöra skillnaden mellan ett barn som tränar fem gånger i veckan och ett barn vars fritid är helt oorganiserad.

Botkyrka är ett tydligt exempel. I Norsborg – en gång något av Stockholms innebandycentrum tack vare Balrog IK – är situationen idag helt annorlunda. Klubben, som under 80-, 90- och 00-talet dominerade svensk innebandy med SM-guld, Europatitlar, landslagsstjärnor och SSL-spel för både damer och herrar, har successivt tynat bort. Förbundskaptenen Thomas Brottman har sina rötter i området – men idag finns nästan ingen verksamhet kvar. Det enda anmälda Balrog-laget 2024/25 tog bara tre poäng under hela säsongen och slutade sist i division 5. Ungdomar hänvisas i stället till klubbar i Salem, Tumba eller Tullinge.

”Allt är dock inte nattsvart”

Stockholm har totalt omkring 20 ytterligare områden som enligt Polisen klassas som utsatta i olika former. Skillnaderna mellan olika delar av staden är stora – ibland skiljer bara en väg mellan höginkomstområden med väletablerade idrottsrörelser och låginkomstområden där organiserad fritid knappt existerar. Innebandyn är inget undantag. Samtidigt som storstadsregionen har klubbar med flera hundra medlemmar, finns det stadsdelar där sporten är mer eller mindre okänd.

– Det finns tyvärr idrottshallar i områden som ungdomar och föräldrar känt en olust inför att besöka när vi har bortamatcher. Men när vi väl är på plats fungerar det ofta jättebra. Innebandyn har inte samma ordningsproblem som fotbollen i de här miljöerna, men visst har vi svårt att locka ungdomar ur många invandrargrupper, säger en klubbledare som vill vara anonym.

Allt är dock inte nattsvart. Stockholm har också mycket att glädjas åt i statistiken. Här finns Sveriges två största innebandyklubbar – Sollentuna FBC (957 licensierade spelare) och Täby FC (929) – samt toppklubbar som FBI Tullinge (695), Nacka IBK (681), Hässelby SK (663) och Järfälla Bele IBK (657), som alla återfinns på topp-10-listan i Sverige över antalet licenserade spelare.