Staffan Jacobsson: ”Det var verkligen häftigt”

Sammarbete mellan Jamaica och Storvreta har pågått tidigare då man bland annat skickat över klubbor och material till Jamaica. Men nu var det alltså dags att själva åka över och lära ut.
– Det var en otrolig upplevelse och en väldigt intensiv resa. Dels på grund av tidsomställningen men sen visste vi inte riktigt heller hur upplägget skulle se ut, vad det var för hall vi skulle vara i och om det hade kommit någon sarg eller inte, säger Staffan jacobsson

Hur många var ni totalt som deltog?
– Det var lite oklart först hur många som det skulle bli. Innan vi åkte hade vi hört 250 stycken, när vi sedan åkte var det 150 stycken som skulle vara med och det hela slutade väl på omkring hundra som var med i olika etapper, vissa kom den ena dagen och vissa kom den andra. De har ju en väldigt skön attityd där borta, när vi sagt att vi skulle starta klockan nio så kunde det ändå dröja ett tag innan vi var igång. Man drog igång ”Jamaican-time” som man sa, säger Staffan och fortsätter:
– Andra dagen fick vi sargen levererad och då kunde de ju få lite mer hum om vad det gick ut på, allt blev mer uppstyrt och det blev mer innebandy. Jag tycker att allt klaffade perfekt och vi fick ut väldigt mycket av träningarna. Även fast man fick göra allt väldigt grundligt med regler, hur man höll klubban och så. Många spelade ju landhockey sedan tidigare och höll därför mycket mer mitt på skaftet.

Så det var väldigt basic träningsupplägg då så att säga?
– ja det var mycket grundposition, hur jag står med klubba och boll, hur jag rör mig med innebandyklubba och mycket passningsövningar. Det ville vi få fram , att det inte bara gällde att göra mål. Så allt var väldigt grundligt med mycket teknik- och passningsövningar.

Hur stora blev framstegen?
– Varje dag var det stora framsteg. Vi var ju där från nio till fyra varje dag och hade en tmmes lunch som vi behövde för att vila upp oss. Men ungdomarna käkade på tio minuter och sen var de igång och spelade igen. De fick den känslan som vi hoppades på som när man själv var liten och var ute och lirade på gatorna. Det var bara ”nu kör vi” så det blev verkligen lyckat.

Och nu kommer vissa få åka till Storvreta i vinter?
– Ja vi tog ut tio spelare, pojkar och flickor i ett herr och damlag, och sedan lämnades ytterligare några platser kvar i varje grupp. Intresset finns utan tvekan och nu har de en morot i att vilja utvecka sig. Och det gör de säkert med hjälp av Jason Daye (President i Jamaicas innebandyförbund) som verkligen är en otrolig personlighet och som brinner för detta så mycket. Han ordnande allt för oss när vi var där och löste alla problem. Han har verkligen en enorm drivkraft.

Och sedan gästade ni Jamaicans morgon-TV också…
– Ja det var lite speciellt, men riktigt bra faktiskt. Jag tror det bor 2,7 miljoner invåndare på Jamaica och den här morgonshowen hade två miljoner tittare. Så när vi åkte från programmet och var i Kingston så stannade vi i en korsning. Då kom det upp en bil brevid oss med ett gäng tjejer som till oss ”Ohh you are the floorballplayers right?”, det var likadant sedan på flygplatsen när vi skulle hem, ” We saw you on TV” så det var verkligen häftigt. Efter programmet så hade det Jamaicanska innebandyförbundet fått över 1000 telefonsamtal, så man tvingades stänga av sin telefon för att den ringde konstant, så det var också häftigt och en mycket bra gratisreklam får man väl säga.

Vad känner du att ni har fått i utbyte av resan? Har Jamaicanerna lärt er att springa fortare?
– Ja nu jävlar är vi snabba, haha. Nä men ska man vara allvarlig så får man ut rätt mycket till sig själv bara som person. Det är intressant att se deras värld och det gör att man uppskattar ganska mycket det man har själv. Sedan var det ju bra PR. Och att få möjlighet att sprida sporten är ju rätt unikt. Sedan kommer ju de komma till oss med två lag och förhoppningsvis sker något mer samarbete. Det är ju något som gynnar Uppsala stad med.