Vanberg skjuter bara från höften

Jag blir lite förvånad när journalisten och mediaprofeten Andreas Vanberg svingar sin klubba mot hela innebandykroppens mellangärde: ”Innebandyfolk kan inte hantera uppmärksamheten i media”. Han som spelat i båda lagen borde uppenbarligen veta vad han talar om.

Jag följde hans instruktioner på hur man kunde reagera men var tvungen att låna från båda alternativen. Jag blev lite fundersam på VAD som sades, men också på av VEM det sades. Sedan blev jag lite arg, för innebandysverige ska inte behöva utstå kritik som till stora delar saknar vettiga argument.

Att hävda att tystnaden inför TV4:s frågor om tillsättningen av Landgren beror på att alla elitseriens profiler är fega är lika med att dra direkt felaktiga slutsatser. Den som följt innebandyhösten och dess olika debatter har kunnat se hur det finns tränare, spelare och andra inblandade som verkligen vågar tycka till om saker och ting. Personer som Packalén, Kokocha, Hill, Jihde, mfl har väl alla varit väldigt aktiva i tyckandet och förbundet har kallats både det ena och det andra ute i innebandysverige. Och ska man jämföra är, men snälla rätta mig om jag har fel, hockey och fotbollstränare väl ungefär lika politiskt korrekta i frågor kring deras förbundskaptenstillsättningar?

Att dra sig för att skjuta från höften och kritisera förbundsbeslut i rikstäckande tv-kanaler kan, för innebandyns del, ha sina fördelar. I mina ögon är stora delar av media en cirkus där många människor lockas med erbjudande om fördelaktig anställning för att kratta manegen åt cirkusdrivande mediafolk. Istället fångas de in, visas upp i en freak-show för att sedan avlivas när publikens omedelbara förtjusning svalnat. Därför har jag svårt att tror på Vanbergs argument om bra PR och debattskapande. Förmodligen hade några dagars uppmärksamhet följts av en lång tids innebandybojkott i dessa medier. Jämför med bordtennislandslaget och förbundskaptenens petning av spelare som var en slända en gång i tiden. Kan inte direkt säga att jag upplevde att PR-värdet steg för bordtennisen och de problem som verkade finnas där.

Vad gäller debatten har dock Vanberg fullständigt rätt i att om elitseriens profiler tycker ett förbundsbeslut är katastrof måste åsikterna fram i offentligheten. Men bara för att man undviker att debattera ämnen i ett riksmedium betyder inte det att man inte kan föra en konstruktiv debatt i andra forum. Höstens omspelsdebatt tycker jag visar att innebandyn är kapabel att föra en obekväm ”anti-förbundsdebatt”.

Hela innebandysveriges fråga till Andreas Vanberg borde vara: Varför ska innebandyn föra en debatt i en tv-kanal kring en förbundskaptenstillsättning när det tydligen inte är tillräckligt intressant för samma tv-kanal att följa en seriefinal inför sextusen åskådare (eller många andra matcher med för den delen)? Vad är det som gör att innebandyn är ointressant när det spelas innebandy i Scandinavium men glödhet när det handlar om oeninghet och risk för storbråk mellan förbund och framstående personer i innebandysverige. Jag tycker det luktar sensationsjournalistik lång väg.

Det största problemet med artikeln är dock att Vanberg bygger sin argumentation på en felaktig och förvillande jämförelse av det faktum att: Zlatan, Svennis och alla de italienska fotbollspelare som han fått autograf av, klarar att utstå kritik från media, och att innebandyprofiler inte vågar säga vad de tycker i media. Dvs Vanberg jämför andra idrotters storstjärnor och deras förmåga att TA kritik FRÅN media, med innebandyns oförmåga att GE kritiska inlägg TILL en debatt som media försöker skapa. Jag tror mig någonstans förstå vad du vill få fram Andreas. Men någonting jag har lärt mig utan att vara journalist är att man aldrig kan jämföra clementiner med mandariner, även om de råkar vara förvillande lika. Och har man ändå gett sig fan på att göra det får man allt argumentera lite bättre för att övertyga mig om att jämförelsen verkligen kan göras.

Jag är inte den som brukar säga att innebandyn syns för lite i media. Vi har kommit lång väg på väldigt kort tid och tycker att man inte skall ha för bråttom. Därför kanske det finns en poäng att hålla en känslig, alternativt icke-existerande, debatt utanför en nationell mediacirkus som varar för en kväll och istället utagera saker i mera lämpliga forum, t ex inom den utomordentliga debatten i innebandytidningar och på nätet. Och blir man ledsen för att man inte får vara med kan man alltid gå till Pressbyrån och köpa sig Innebandymagazinet.

Dessutom, allsvenskan har inte fjorton Peter Antoine och elitserien har inte tolv Niklas Wikegård. Och om nu Rune Engström råkar vara innebandyns motsvarighet till dessa kan väl han bli innebandyexpert på TV4? Det minsta som kan göras från medias sida är att åtminstone finnas på plats där det spelas innebandy. Då skulle kanske någon till och med kläcka ur sig något kontroversiellt!