Superallsvenskans premiärsäsong – ett steg i rätt riktning?

Innebandymagazinets Magnus Fredriksson med en krönika om den historiska allsvenska säsongen.

Det var länge en självklarhet att innebandyns näst högsta serie bestod av två geografiskt uppdelade serier. Men förra säsongen skars serierna mitt itu, där 24 lag bantades ner till 12 lag, och vi denna säsong fick en enda allsvensk herrserie. Och vilken premiärsäsong det blev! En härlig mix av fartfyllt spel, knivskarp konkurrens och en serie så jämn att ett par extra segrar hade kunnat innebära SSL-kval – eller nedflyttning.

Jämförelser med fotbollens Superettan är oundvikliga. Superettan firar 25 år i år och har sedan starten 2000 etablerat sig som en språngbräda uppåt – men också som en serie där rutinerade klubbar ibland fastnar i ett slags limbo mellan toppen och botten. Frågan är om innebandyns Superallsvenska går mot samma utveckling?

Premiärårets mest tydliga insikt är att det är en serie där nivån varierar kraftigt. Speltempot har varit mer frejdigt än i SSL, spelet mer fritt och mindre styrt av taktik. Ett lag som Visby, som låg långt ner i tabellen under hösten, kunde till slut vinna serien på målskillnad. Andra lag fick lära sig den hårda vägen att varje poäng är livsviktig. Ett exempel är Fagerhult, som med två segrar till hade spelat SSL-kval – men som nu i stället får ladda om i division 1.

Seriens enda nykomling, jumbon Hässelby, hade förmodligen en lättare resa upp i seriesystemet förra säsongen än vad andra lag hade att hålla sig kvar i Allsvenskan för ett år sedan. Precis som vi på Innebandymagazinet förutspådde inför säsongen, räckte de till slut inte till, utan att för den delen vara en slagpåse. Här kommer vi till det största dilemmat i den nya Superallsvenskan: att hela fem av tolv lag byts ut varje säsong. Läs det en gång till, det är nästa 50 procent av lagen som byts varje säsong!

Superallsvenskan blir mer ett tillfälligt stopp för många klubbar – antingen på väg upp eller ner. För de lag som är för bra för Allsvenskan men inte riktigt räcker till för SSL blir det en jojo-verksamhet i slutändan. Lag som åkt upp och ner de senaste åren som exempelvis Warberg, AIK och kanske Dalen kommer troligen att må bra av detta, då fallet från SSL till Allsvenskan inte är lika stort som tidigare. Däremot är fallhöjden enorm om du hamnar på någon av de tre sista placeringarna i tabellen. Det är ingen enkel resa tillbaka till Allsvenskan med det nuvarande upplägget. Allsvenskan är ingen trygg serie att spela i, det är nog svårt att bli långvarig här om du är nöjd med att nå denna serie men inte vill spela i SSL med allt vad det innebär som klubb. 

En annan utmaning är publiken. Visby dominerade totalt i publikligan och hade mer än dubbelt så många åskådare som tvåan Fagerhult, som nu alltså är i division 1. IBK Lund, som nådde SSL-kval, hade ett snitt på strax över 200 personer per match – långt ifrån de publiksiffror vi bör sträva efter. 409 personer per match i snitt för serien i stort är en siffra som snarast måste upp mot 500 eller mer för att serien ska kunna etablera sig som en produkt som lockar fler än bara inbitna innebandynördar och bli en serie med större respekt.

På individnivå var det roligt att se Omar Aldeeb, som efter sju SSL-säsonger i Falun vände hem och direkt tog hem poängligan med sina 30+24 poäng. Lika imponerande var bröderna Melwin och Wille Knuthas i Hovslätt, som båda spelade upp sin klubb i SSL och hamnade topp 10 i poängligan. Serievinnarna Visby fick bara in Kim Ganevik (10:a) på topp 10-listan.

Många jag har pratat med säger att de har följt innebandyns näst högsta serie mer noggrant nu när det är en enda allsvenska. Och det är kanske den viktigaste vinsten av dem alla. Det har också varit härligt att höra spelarnas attityd-snack efter en spela match på vårsäsongen i webb-sändningar, att varje match som spelats så är varje inspelad poäng en seger oavsett om det slutade med seger eller blev oavgjort.  Med rätt justeringar, tydligare gemensamma mål och en mer balanserad upp- och nedflyttningsstruktur kan Superallsvenskan på allvar bli den språngbräda som svensk innebandy så väl behöver. Premiärsäsongen lovade gott – nu gäller det att ta nästa steg.